lördag 31 oktober 2009

Empatins utmattning

Empatins utmattning.

Buddhistmunken Palden Gyatso skriver i "Elden under snön" att det han fruktade som mest i kinesiskt fångläger var inte tortyren som sådan, utan att han inte längre skulle orka hysa medkänsla för sina torterare. Medkänslan är alltså en viktig drift hos människan, men var går dess gränser?

Själv har jag ett svar på frågan: 400 meter längs Mahatma Gandhi Road, sen orkar man inte mer. Efter det vill man bara in på ett hotellrum någonstans i trygghet och få en chans att bläddra i sina travellers cheques. Medkänslan, likt alla andra emotioner måste tankas upp. Den kan inte slitas ut av alltför många halta, lytta, tiggare, alltför många sammanhang du inte förstår eller kan göra någonting åt. Det gäller att hitta en fungerande strategi att hantera medkänslan på med. Skänk en slant till en tiggare, jaså inte - de styrs av maffian, då gör du bara saken värre. Gå klädd i trasor för att visa medkänsla med världens fattiga, nähä inte - då förlorar folk bara respekten för dig.

I skenet av detta funderar jag över den där förstasidenyheten på Aftonbladets hemsida härom dagen

14 DÖDA I TÅGOLYCKA


En första snabb koll, är det någonstans där jag kan Känna någon? undertext: I Kairo. Och så, pust och ett stort frågetecken-

För allvarligt talat - varför skall jag bry mig? Jag känner ingen där, jag har aldrig varit där, jag har inget ansvar för Egyptens tågtrafik och jag kommer troligtvis aldrig arbeta med den frågeställningen. Jag förstår Aftonbladets motiv att göra en brinnande helsida av något som borde varit en sjättesidesnotis i tågklarerarnas personaltidning, men vad den globala massmediaexploateringen för långsiktig effekt på min förmåga att känna empati? Hur mycket skall jag orka bry mig? Vart skall gränserna för mitt medkännande gå någonstans?

Vad spelar det för roll?

Folk dör.

Face it. Det är vad folk för - ideligen.

Ändå jagas vi upp till hysteri av detta. Kvällspressen är värst. ETT TÅG KROCKADE I KAIRO - 14 DÖDA!

Vem bryr sig?

Aftonbladet startade en tävling om hur vi bäst skulle hälsa de överlevande från tsunamikatastrofen vid hemkomsten,

Jag förslog att vi skulle samlas på Arlanda och göra "vågen" för dem.

Olof Palme blev skjuten och folk samlades i tusental på Avenyn och grät. jag tyckte att det var äckligt och gick hem istället. Hälften av de där människorna brydde sig inte ett skit om honom och hans politik , de var bara rädda för att världens våldsamhet kröp in under skinnet på dem.

Min dotter vägrade hålla en tyst minut i skolan för WTC-offren. Folk dör hela tiden, sa hon och gick ut i korridoren. Jag grät av lycka och gav henne en extra veckopeng (nu ljuger jag, men hon skall få en retroaktivt)

Läkarna skriver på Hippokrates ed och kämpar som små blådårar för att hålla alla vid liv, fast de vet att de till yttermera sisto är dömda att förlora kampen och nu alarmerar tidningarna om att folk här och var ligger och dör i svininfluensa. Visst gör jag en riskbedömning som alla andra, jag vill ju skydda mitt eget precious ass ett litet tag till, men egentligen-vad spelar det för roll? Det är ju inte direkt ont om människor och en liten digerdöd då och då piggar upp ekonomin, för att inte tala om hur kul det blir för älgarna och vargarna som får vara ifred för oss en stund och kan ha ihjäl varandra på egen hand.

Tro nu inte att jag är helt hjärtlös. Jag gläds över att mina närstående får behålla livet, ungefär på samma sätt som jag blir glad över att någon jag känner vinner på lotto. Men jag glömmer inte bort helheten. Rent generellt förlorar alla tillsammans. Aggregatet av insatserna är högre än vinsterna och fördelningen är en slump - så egentligen - varför bry sig? Landar inte pengarna här så landar de någon annanstans? Dör inte jag eller mina nära och kära så dör någon annans nära och kära - och sorgen är samma för alla och dessutom oundviklig.

Även om döden är oundviklig och lidande är en del av livet så inser jag det onödiga i att spä på eländet. Folkmord är inte kul. Inte för att det är sorgligt att folk dör - det ska de ju ändå - utan för att det är fel folk som dör. Goda, fridsamma människor mördas och de får inte ens en slumpartad chans att dra en vinst, vilket lotto och digerdöden ger dem. Istället är det några pompösa nationalistiska mördararslen som överlever och de förtjänar verkligen att dö - så att möta nationalister på slagfältet för att ha ihjäl dem verkar vara en ädel syssla, men å andra sidan är det inte lätt då att man själv förlorar sin identitet och blir ett hämdlystet arsel själv, så varför bry sig om den saken? Mördarna blir också gamla och mördade i sömnen av innästlade hushållerskor som sett sina söner dö för deras kulor och överlever de trots det blir de gamla och hatade och får ligga och pissa på sig i sin egen vanära som Franco och Pinochet. Kanske lika bra att spänna på sig ett dynamitbälte och ta ett dussin av dem med sig in i döden rent privat?

Men om vi inte sätter Djingis Khan i spetsen och låter honom rensa slätten i blod med något monumentalt fälttåg då och då, vem skall då vara stark nog att ta kål på oss så att vi inte tar kål på alla andra levande varelser? Människan använder upp allt utrymme, allt färskvatten, rensar havsbottnarna från levande varelser och utrotar arter i samma takt som krockande kometer och svavelsyrestormar och trots detta verkar vi inte ha någon annan ambition än att föröka oss själva så gott vi kan och skrika ut att det är en katastrof att inte kunna producera mer konstgödsel för att göra slut på de fossila bränslena så snabbt vi kan för att hålla allt överskottsfläsket vid liv. Planetetens enda hopp verkar vara virusen, vilka ger en slumpmässig död åt de som minst orkar försvar livet, men även denna mekanism håller vi på att sätta ur spel med vår överdrivna medicinska skicklighet.

Ett tag till får man hänga med, sen är det kört. Lika bra att göra det bästa av den tiden kan man tycka, vad som nu menas med det egentligen. Så vad finns det egentligen för anledning att bry sig?

torsdag 22 oktober 2009

Ombyggnad pågår

Det mesta av min energi just nu går åt en ombyggnad av mitt brännskadade hus. en som vill läsa om hur den fortskrider kan gå in på www.alternativ.nu och kolla.

Det springer omkring en liten mus här och äter på mina grejor. Idag stannade han upp och tittade på mig ett tag. Jag tittade tillbaka. Vi var nog lite trötta båda två.

måndag 5 oktober 2009

Alliansen stoppar parkeringsautomater

Än är det stake i Alliansen!

Gnetpartierna s, v och mp hade lagt fram ett förslag om att införa parkeringsautomater i Alingsås, men alliansen stod pall och förde bort frågan från dagordningen. Istället får nu tekniska nämnen i uppdrag att reda ut hur trafikrörligheten i centrum skall kunna ökas.

Man blir nästan tårögd. Gråtande

Varför gifter sig rika män utan att skriva äktenskapsförord?

John Cleese åker just nu jorden runt på turne för att tala illa om sin förra hustru psykoanalytikern Alyce Faye Eichelberger. Cleese säger bland annat att varje knull med henne kostade honom 5 miljoner dollar i underhåll, men att han ändå kom billigt undan, eftersom han troligtvis hade blivit tvungen att betala ännu mer om hon hade bidragit med något till relationen, som ett barn eller en intressant konversation. Han säger att han för underhållssumman skulle ha kunnat köpa 19 leopardtanks och därmed bli bättre bestyckad än Norges armé, eller att han hade haft råd att gifta sig med Pamela Andersson 8 ½ gånger.

Detta lär oss något om äktenskapet.

Alyca lär innan skilsmässan ha sagt:

-John doesn't know what's going to hit him. I'll take him for every penny.

Detta lär oss något om psykoanalytiker

John själv lär ha konstaterat:

-This is going to be a friendly and quick divorce.

Detta lär oss något om komiker.