Empatins utmattning

Empatins utmattning.

Buddhistmunken Palden Gyatso skriver i "Elden under snön" att det han fruktade som mest i kinesiskt fångläger var inte tortyren som sådan, utan att han inte längre skulle orka hysa medkänsla för sina torterare. Medkänslan är alltså en viktig drift hos människan, men var går dess gränser?

Själv har jag ett svar på frågan: 400 meter längs Mahatma Gandhi Road, sen orkar man inte mer. Efter det vill man bara in på ett hotellrum någonstans i trygghet och få en chans att bläddra i sina travellers cheques. Medkänslan, likt alla andra emotioner måste tankas upp. Den kan inte slitas ut av alltför många halta, lytta, tiggare, alltför många sammanhang du inte förstår eller kan göra någonting åt. Det gäller att hitta en fungerande strategi att hantera medkänslan på med. Skänk en slant till en tiggare, jaså inte - de styrs av maffian, då gör du bara saken värre. Gå klädd i trasor för att visa medkänsla med världens fattiga, nähä inte - då förlorar folk bara respekten för dig.

I skenet av detta funderar jag över den där förstasidenyheten på Aftonbladets hemsida härom dagen

14 DÖDA I TÅGOLYCKA

En första snabb koll, är det någonstans där jag kan Känna någon? undertext: I Kairo. Och så, pust och ett stort frågetecken-

För allvarligt talat - varför skall jag bry mig? Jag känner ingen där, jag har aldrig varit där, jag har inget ansvar för Egyptens tågtrafik och jag kommer troligtvis aldrig arbeta med den frågeställningen. Jag förstår Aftonbladets motiv att göra en brinnande helsida av något som borde varit en sjättesidesnotis i tågklarerarnas personaltidning, men vad den globala massmediaexploateringen för långsiktig effekt på min förmåga att känna empati? Hur mycket skall jag orka bry mig? Vart skall gränserna för mitt medkännande gå någonstans?