Rysshatet är den mentala bur som gör Sverige svenskt. Varje nation definierar sig själv genom sina motståndare. Ingen tar frivilligt på sig en identitet utan att ha någon att profilera sig emot. Vi ropar inte stolt ut "vi är jordbor!" eftersom det inte finns något annat att vara än just det, men vänta bara tills vi verkligen stöter på några aliens, då kommer planeten Jorden-nationalismen att växa upp som ett globalt motstånd mot dem.
Teoretiskt stötte jag på detta under studierna kring hur den svenska nationalismen skapades, genom Götiska förbundet och USA-emigranterna som av var sin anledning gödslade på med nationalromantik för att skapa ett storslaget förflutet och därigenom arbeta för att skilja svenskheten från omvärlden. Existentiellt bröt jag glasväggarna efter flytten till Italien, då den svenskhet som definierade mig blev en mur mot omvärlden istället för ett gränssnitt. "Var inte så svensk", sade italienarna när jag inte uppträdde tillräckligt flexibelt. "Underbara Sverige", sade de när de ville drömma sig bort till ett paradis som jag inte kunde ge dem, därför att den var deras fantasi och ej min verklighet. Men det var bara ett förspel. Det som främst krossade glasflaskan och fick gåsen att krypa ut på gräsmattan var frågan:
"Varför provocerar ni svenskar Ryssland?"
Det omvända perspektivet, att se sin stat utifrån, där inget av mina försiktigt pro-ryska och anti-amerikanska antaganden uppfattades som nationellt provokativa, utan den bistra sanningen, inte bara av extremister och fyllon, utan av guldsmeder, bartendrar, taxichaufförer, kroggäster, arbetskollegor, i stort sett alla jag stötte på. detta hjälpte mig att krossa myten om nationen och hoppa ut på gräsmattan för att insupa ett par andetag av frisk luft.
