Vårt behov av rädsla

Vid ett tillfälle då jag gjorde lumpen, ja jag gjorde ett par månader av nyfikenhet mellan de båda fängelsevistelserna, blev vi en gång uppvisade diabilder på de olika fantastiska vapen vi hade för att mörda Sovjetryssar med ifall de skulle försöka sig på något. Det ena vapnet var värre än det andra, basarna i plutonen på LV6 skrockade glatt och flinade mot varandra när de reflekterade över vilken förstörelse dessa skulle skapa hos fienden,

Jag satt där, ett halvt decennium äldre än de övriga, på grund av tidigare fängelsevistelser, och tänkte - är det bara jag som är rädd? Förstår de inte att om VI har de där att rikta mot DEM, vad kan då DE ha att rikta mot OSS?

Folk är ju som de är och det kan behövas en god portion insikt för att förstå orsaken till att de får de mesta om bakfoten. John Mearsheimer kom med en briljant förklaring till varför politiker misslyckas - säkerhetsdilemmats paradoxala psykologi. Internationell säkerhet är ett nollsummespel där den enes säkerhet blir den andres risk. Varje maktblocks ambition att göra situationen militärt säkrare för egen del gör situationen osäkrare för de andra. Det får dem att försöka öka sin egen säkerhet genom att putta över riskbilden på motparten och så är kapprustningen i gång.

Under det monopolära momentet såg det tillfälligt ut som om Västmakterna hade eliminerat all militär konkurrens. Spelet var vunnet och Väst kunde nu andas ut. De kunde räkna bort rädslan ur ekvationen och börja använda sin makt som de ville.

Det var där, enligt Mearsheimer, som ekvationen spårade ur. Makt och rädsla hänger -eller skall hänga - ihop som ler och långhalm. Du KAN inte använda makt utan att få skräck på köpet. Risken för bakslag kan ej elimineras och ju mer makt du brukar för egen del, desto mer incitament väcker du hos den du använder din makt emot att förr eller senare slå tillbaka. Makt och motmakt. Aktion och reaktion, tills en ny maktbalans har uppkommit. Tes antites, syntes. Affirming, denying, reconsiling.

När väst började använda sig av militära maktmedel utan att behöva ta in risken för fiendens motreaktioner i kalkylen - hur farligt är det att terrorbomba beduiner i sandaler långt borta i tjottaheiti, eller att sända tanks mot talibaner i öppna Toyota-truckar - skapades en arrogans hos makthavarna som byggde på resonemanget "när vi väl har bestämt oss för vad som är rätt och riktigt är det bara att se till att få det genomfört"

Det resonemanget kan inte fungera i den multipolära värld som förr eller senare är dömd att följa på ett monopolärt ögonblick. Där behöver motpartens motaktioner tas med i beräkningen. Rättfärdigheten behöver bytas ut mot rädsla. Såklart har vi rätt, men vad spelar det för roll ifall motparten inte anser det? Ifall vi gör det här mot dem, vad kommer de då att göra mot oss? That is the way the meat gets back on the menu, boys.

Om rysshatet som en grundpelare för den svenska nationalismen

 Rysshatet är den mentala bur som gör Sverige svenskt. Varje nation definierar sig själv genom sina motståndare. Ingen tar frivilligt på sig en identitet utan att ha någon att profilera sig emot. Vi ropar inte stolt ut "vi är jordbor!" eftersom det inte finns något annat att vara än just det, men vänta bara tills vi verkligen stöter på några aliens, då kommer planeten Jorden-nationalismen att växa upp som ett globalt motstånd mot dem.

Teoretiskt stötte jag på detta under studierna kring hur den svenska nationalismen skapades, genom Götiska förbundet och USA-emigranterna som av var sin anledning gödslade på med nationalromantik för att skapa ett storslaget förflutet och därigenom arbeta för att skilja svenskheten från omvärlden. Existentiellt bröt jag glasväggarna efter flytten till Italien, då den svenskhet som definierade mig blev en mur mot omvärlden istället för ett gränssnitt. "Var inte så svensk", sade italienarna när jag inte uppträdde tillräckligt flexibelt. "Underbara Sverige", sade de när de ville drömma sig bort till ett paradis som jag inte kunde ge dem, därför att den var deras fantasi och ej min verklighet. Men det var bara ett förspel. Det som främst krossade glasflaskan och fick gåsen att krypa ut på gräsmattan var frågan:

"Varför provocerar ni svenskar Ryssland?"

Det omvända perspektivet, att se sin stat utifrån, där inget av mina försiktigt pro-ryska och anti-amerikanska antaganden uppfattades som nationellt provokativa, utan den bistra sanningen, inte bara av extremister och fyllon, utan av guldsmeder, bartendrar, taxichaufförer, kroggäster, arbetskollegor, i stort sett alla jag stötte på. detta hjälpte mig att krossa myten om nationen och hoppa ut på gräsmattan för att insupa ett par andetag av frisk luft.