För att förstå EU-zonens opraktiska förhållningssätt till internationella relationer tror jag att det varken räcker med att gå tillbaka till det kalla krigets kommunistskräck, kolonialtiden eller ens den franska adelns snobberier, nej jag tror att vi behöver gå tillbaka ända till 800-talet e kr, då i efterdyningarna av Västroms sammanbrott en märklig tudelning av den "världsliga" och den religiösa makten uppstår, i och med Kyrkostaten och Det Heliga Tysk-romerska Imperiets inrättande.
Romarriket hade grundats på två föreställningar: kejsarens gudomlighet och att Rom skulle existera i evighet. När Rom föll för den västgotiske kung Alarik I på 400-talet rasade dessa föreställningar. (citat Wikipedia). Medan ett flertal aktörer, från Bysans till Moskva tog på sig att i evighet återupprätta och bevara Romarriket blev det si och så med föreställningen om kejsarens gudomlighet. Den kom att klyvas i två poler, i och med Kyrkostatens inrättande 752 och Karl den Stores kröning till Romersk kejsare år 800. Medan Kyrkostaten var världsligt klenare hade den påvestolen som ett religiöst trumfkort. Karl den Stores frankiska imperium delades upp mellan tre söner och delar av det ombildades till en märklig politisk federation kallad det Heliga Tysk-romerska imperiet, som enligt ett berömt citat av Voltair kom att bli varken tyskt, romerskt, heligt eller ens ett imperium. Med dagens instutitioner i åtanke skulle HTRI närmast kunna liknas fid EU, eller hellre det svagare EEC eller EFTA, dvs en federation av småstater löst sammanhållet under ett gemensamt fördrag, övervakat av en Kejsare med begränsad makt över de ingående staternas styrning och rättigheter, Signifikant för konstruktionen var dock att:
1) Medan kärnan i den militära makten i centraleuropa kom att ligga under HTRI många småriken förlades den religiösa överhöghten till Rom och mellan dessa två poler skapades ett tusenårigt spänningsförhållande
2) De politiska spelet staterna emellan kom att avgöras av deras ställning inom både HTRI och dess förhållande till Påvestolen.
Medan Kyrkostaten ej hade militär makt att besegra kejsaren i HTRI kunde den använda sin religiösa betydelse för att både underminera och stödja dennes verksamhet. Kejsaren valdes av de ingående småstaterna, men behövde krönas av påven i Rom. Freden mellan dem byggde på att de höll sig till de gemensamma fördrag om att respektera varandras integritet som var grunden för imperiets sammanhållning. För att den ena staten skulle kunna gå i krig mot den andre behövdes ett Casus Belli, en legal grund, som en tronstrid eller en gränstvist som aldrig blivit löst. Kejsaren hade ett ansvar för att se till att dessa tvister blev lösta på ett sätt som uppfyllde imperiets krav på stabilitet. Samtidigt hade Påvestolen möjlighet att bannlysabåde imperiets kejsare och småstaternas statschefer alltefter eget intresse, vilket stundtals ledde till att kejsaren i Imperiet inrättade motpåvar för att vissa sitt missnöje med Kyrkostatens agerande. En bannlyst härskare fick sin makt försvagad och gjordes till ett legitimt byte för andra statschefer genom heligt Casus Belli.
Med dagens språkbruk skulle vi kunna säga att medan Imperiet uppfyllde en slags NATO-överenskommelse om gemensamt försvar, utan att förhindra att konflikter mellan enskilda medlemsstater uppstod (som i det moderna exemplet mellan Turkiet och Grekland), fyllde Påvestolen funktionen av Internationell domstol i den Haag, med ansvar att se till att gudomliga lagar och andra Genevekonventioner upprätthölls.
Problemet med denna ordning var att det förutom de ingående staterna även fanns en värld utanför, som gav blanka fan i vilket rättighetsmaskineri som Kejsararna och Påvarna upprätthöll sinsemellan. Morer, Assasiner, Sarascenare och Ottomaner hade en annan religion och gentemot dem var det enbart maktspråket som gällde, Det ortodoxa Ryssland var en annan konstig fågel, som å ena sidan såg sig som Romarrikets efterföljare och därmed tillhörande Västvärlden, men som inte erkände Påvestolen, utan hade en egen ortodox variant av kristendomen. Gentemot dem fungerade alltså bannlysningsinstrumentet inte heller.
Utanför Europa barbariet sade nyligen den spanske EU-politikern Josep Borell. VI kan se hur detta tänkande är äldre än kolonialismen. Europas föreställning om att krig behöver vara lagliga och att det skall finnas en andlig överhöghet som bestämmer hur de skall bekämpas, samt att de länder som ej följer dessa europeiska överenskommelser är att klassa som barbarer kan spåras tillbaka ända till Romarrikets dagar. Europa är inte ensamma om att bygga upp liknande tankesätt. Även den indiska subkontinenten lät braminkasten uppställa regler för hur ksatryas fick föra krig, en ordning som lät sig följas ända tills dess att muslimerna anföll, med en annan Gud som ej brydde sig om ifall munkarna ringde i sina klockor eller ej, för att åkalla sitt beskydd utav världshärskaren Shiva,
