I kursen Italiensk kultur och samhälle 7,5 p stöter jag på ett av de fundamentala problemen inom medvetandefilosofin - hur skall man beskriva vad som menas med en upplevelse och varför har vi dem?
Låt mig förklara. I kursmaterialet ingår det som är typiskt för italiensk kultur och det börjar som sig bör med en genomgång av Italiensk historia, geografi, statskick, resmål och traditioner. Så långt, allt väl. Man kan lära sig kursinnehållet genom att repetera årtal, läsa på om historiska förändringar, kungars namn och regioners huvudstäder. Allt kan packeteras ner i en fil av kunskap och så vet man vad som hände när för vem och vart man skall åka ifall man vill titta på lutande tornet eller Cinque terre.
Men så kommer vi fram till kapitlen där kunskapsinhämtandet brakar ihop - gastronomin och det italienska köket.
Jag vet att det borde vara samma sak. Man sätter sig ner och lär sig alla orden. Babà och sfogliatella. Pasta ricca e frolla. Panettone och cassata. sgusciare, sbattare e miscolare. Det borde vara lätt att lära sig, det handlar ju bara om recept och maträtter, lite extra poäng för att veta vilken stad som förknippas med vilken läckerhet. Men ju mer jag läser, desto starkare växer sig insikten om att jag aldrig kommer att begripa det italienska köket genom att läsa om det. Det måste smakas. Det kan inte förstås genom orden. Visserligen kan det bli så att smakupplevelsen förstärks av att veta vad det är man äter, vad receptet har för geografisk förankring och historik, vilka ingredienserna är, vad de heter och vad maträtten sammanknippas med för sociala händelser. Men det kan även bli så att all denna kunskap lägger sig i vägen för smakupplevelsen som ett filter, så att man inte kan unna sig själv att till fullo ta in upplevelsen av en välgjord pastiera, utan att genast vilja ta till orda och berätta för sitt sällskap om rättens historia, för att flytta centrum för upplevelsen från gommen till de verbala delarna av hjärnstammen.
Hur kylslaget är det inte läsa om cassatina och cannelloni framför datorskärmen i Malmös bleka höstljus, jämfört med att mumsa på rätterna i ett solvarmt Napoli. Vad är det för speciellt med detta, undrar ni då, eftersom det jag beskriver är en trivialitet, det verkliga livet är så mycket annorlunda än de torra, intellektuella beskrivningarna av det.
Men poängen är inte det. Det är ingen epokgörande upptäckt att möta skillnaden mellan ett recept och en maträtt, medvetandefilosofins problem är att vinna insikt om varför det är på det sättet. Hur skall man kunna förstå att all tänkbar information som kan insamlas om en sfogliatella aldrig kan ersätta upplevelsen av att äta den? Det går inte att programmera in i ett minnesbibliotek. Kommer vi ens att kunna återskapa känslan av att äta en sfogliatella ifall all information om vilka smaknerver som aktiveras av tungans möte med den programmeras in i ett instrument för stimulering av receptorer i nervvävnaden, så att hjärnan kan luras till att tro att den smakar på det den inte äter.
Kan vi återskapa Matrix som ettor och nollor, eller är det något i den verkliga upplevelsen som går våra matematiska och lingvistiska formuleringar förbi? Och även om vi skulle kunna omformulera alla upplevelser till torr matematik behövs det fortfarande en hjärna för att kunna omtolka den till upplevelser. Exakt vad är det denna hjärna gör? Varför gör den det? Hur gör den det? Kommer den AI-programmerade roboten att någonsin kunna förstå vad som händer i dess mekaniska gom när den fylls med en munfull av Primitivo från Manduria?
Ifall så inte är fallet kan vi lugnt sätta oss ner och säga att mänskliga upplevelser enbart skapas i den mänskliga hjärnan och så är det bara, på grund av nerver hjärnceller osv. Men medvetandeforskningen stannar inte där. Den ställer sig istället frågan om varför dessa upplevelser finns och varför det finns någon som upplever dem. Ifall det är så att roboten kan detektera sfogliatellen utan att förstå något om dess gastronomiska kvalitèer, mekaniskt lära sig att tillaga den och förse den med de ingredienser och näringsämnen som dess cybernetiska kropp behöver för att hålla sig rullande ett månvarv till, varför gjorde inte livet så från första början? Varför bemöda sig med att skapa en upplevare, ifall den mekaniska upplevelsen vore tillräcklig för att hålla livsfunktionerna rullande och föra dem vidare?
Ett svar är att varken upplevaren eller upplevelsen skapas av det biologiska livet, utan att den finns där från början, innan sinnesorganen skapas för att uppleva dem. Upplevelsekvaliteten är en inneboende essens i kosmos sktruktur, hjärnan skapar den inte, den upptäcker den, ungefär som att matematiken ej skapas av människohjärnan, utan upptäcks när väl de logiska spelreglerna för den intellektuella leken har fastslagits. Enligt det synsättet skulle upplevelserna och dess kvaliteter vara en del av universums struktur, medan geometrin och de matematiska formlerna, lagarna och reglerna är en annan sida av myntet. Svaret på vad elektronen och protonen egentligen ÄR, eller består av, kanske inte är vare sig kvarkar, gluoner eller någonting mindre än dem, som i sin tur behöver förklaras av något ännu mindre som de består av. Essensen kanske består av just medvetande och upplevelse. Mitt i universums kärna ligger smaken av en sfogliatella och kring den skapar det universella medvetandet materia, elektroner, atomer och molekyler, för att ge upplevelsen en chans att leta sig fram till det individuella medvetande som genom en hjärnvävnad gör sig beredd att för sin del motta beskedet om denna aspekt av den kosmiska visdomen, utan att på annat sätt kunna förklara den än att lycksaligt utbrista
Buonissimo!
