Om gastronomi och medvetande

 I kursen Italiensk kultur och samhälle 7,5 p stöter jag på ett av de fundamentala problemen inom medvetandefilosofin - hur skall man beskriva vad som menas med en upplevelse och varför har vi dem?

Låt mig förklara. I kursmaterialet ingår det som är typiskt för italiensk kultur och det börjar som sig bör med en genomgång av Italiensk historia, geografi, statskick, resmål och traditioner. Så långt, allt väl. Man kan lära sig kursinnehållet genom att repetera årtal, läsa på om historiska förändringar, kungars namn och regioners huvudstäder. Allt kan packeteras ner i en fil av kunskap och så vet man vad som hände när för vem och vart man skall åka ifall man vill titta på lutande tornet eller Cinque terre.

Men så kommer vi fram till kapitlen där kunskapsinhämtandet brakar ihop - gastronomin och det italienska köket.

Jag vet att det borde vara samma sak. Man sätter sig ner och lär sig alla orden. Babà och sfogliatella. Pasta ricca e frolla. Panettone och cassata. sgusciare, sbattare e miscolare. Det borde vara lätt att lära sig, det handlar ju bara om recept och maträtter, lite extra poäng för att veta vilken stad som förknippas med vilken läckerhet. Men ju mer jag läser, desto starkare växer sig insikten om att jag aldrig kommer att begripa det italienska köket genom att läsa om det. Det måste smakas. Det kan inte förstås genom orden. Visserligen kan det bli så att smakupplevelsen förstärks av att veta vad det är man äter, vad receptet har för geografisk förankring och historik, vilka ingredienserna är, vad de heter och vad maträtten sammanknippas med för sociala händelser. Men det kan även bli så att all denna kunskap lägger sig i vägen för smakupplevelsen som ett filter, så att man inte kan unna sig själv att till fullo ta in upplevelsen av en välgjord pastiera, utan att genast vilja ta till orda och berätta för sitt sällskap om rättens historia, för att flytta centrum för upplevelsen från gommen till de verbala delarna av hjärnstammen.

Hur kylslaget är det inte läsa om cassatina och cannelloni framför datorskärmen i Malmös bleka höstljus, jämfört med att mumsa på rätterna i ett solvarmt Napoli. Vad är det för speciellt med detta, undrar ni då, eftersom det jag beskriver är en trivialitet, det verkliga livet är så mycket annorlunda än de torra, intellektuella beskrivningarna av det.

Men poängen är inte det. Det är ingen epokgörande upptäckt att möta skillnaden mellan ett recept och en maträtt, medvetandefilosofins problem är att vinna insikt om varför det är på det sättet. Hur skall man kunna förstå att all tänkbar information som kan insamlas om en sfogliatella aldrig kan ersätta upplevelsen av att äta den? Det går inte att programmera in i ett minnesbibliotek. Kommer vi ens att kunna återskapa känslan av att äta en sfogliatella ifall all information om vilka smaknerver som aktiveras av tungans möte med den programmeras in i ett instrument för stimulering av receptorer i nervvävnaden, så att hjärnan kan luras till att tro att den smakar på det den inte äter.

Kan vi återskapa Matrix som ettor och nollor, eller är det något i den verkliga upplevelsen som går våra matematiska och lingvistiska formuleringar förbi? Och även om vi skulle kunna omformulera alla upplevelser till torr matematik behövs det fortfarande en hjärna för att kunna omtolka den till upplevelser. Exakt vad är det denna hjärna gör? Varför gör den det? Hur gör den det? Kommer den AI-programmerade roboten att någonsin kunna förstå vad som händer i dess mekaniska gom när den fylls med en munfull av Primitivo från Manduria?

Ifall så inte är fallet kan vi lugnt sätta oss ner och säga att mänskliga upplevelser enbart skapas i den mänskliga hjärnan och så är det bara, på grund av nerver hjärnceller osv. Men medvetandeforskningen stannar inte där. Den ställer sig istället frågan om varför dessa upplevelser finns och varför det finns någon som upplever dem. Ifall det är så att roboten kan detektera sfogliatellen utan att förstå något om dess gastronomiska kvalitèer, mekaniskt lära sig att tillaga den och förse den med de ingredienser och näringsämnen som dess cybernetiska kropp behöver för att hålla sig rullande ett månvarv till, varför gjorde inte livet så från första början? Varför bemöda sig med att skapa en upplevare, ifall den mekaniska upplevelsen vore tillräcklig för att hålla livsfunktionerna rullande och föra dem vidare?

Ett svar är att varken upplevaren eller upplevelsen skapas av det biologiska livet, utan att den finns där från början, innan sinnesorganen skapas för att uppleva dem. Upplevelsekvaliteten är en inneboende essens i kosmos sktruktur, hjärnan skapar den inte, den upptäcker den, ungefär som att matematiken ej skapas av människohjärnan, utan upptäcks när väl de logiska spelreglerna för den intellektuella leken har fastslagits. Enligt det synsättet skulle upplevelserna och dess kvaliteter vara en del av universums struktur, medan geometrin och de matematiska formlerna, lagarna och reglerna är en annan sida av myntet. Svaret på vad elektronen och protonen egentligen ÄR, eller består av, kanske inte är vare sig kvarkar, gluoner eller någonting mindre än dem, som i sin tur behöver förklaras av något ännu mindre som de består av. Essensen kanske består av just medvetande och upplevelse. Mitt i universums kärna ligger smaken av en sfogliatella och kring den skapar det universella medvetandet materia, elektroner, atomer och molekyler, för att ge upplevelsen en chans att leta sig fram till det individuella medvetande som genom en hjärnvävnad gör sig beredd att för sin del motta beskedet om denna aspekt av den kosmiska visdomen, utan att på annat sätt kunna förklara den än att lycksaligt utbrista

Buonissimo!

Om den politiska adelns europeiska opraktiskhet

 För att förstå EU-zonens opraktiska förhållningssätt till internationella relationer tror jag att det varken räcker med att gå tillbaka till det kalla krigets kommunistskräck, kolonialtiden eller ens den franska adelns snobberier, nej jag tror att vi behöver gå tillbaka ända till 800-talet e kr, då i efterdyningarna av Västroms sammanbrott en märklig tudelning av den "världsliga" och den religiösa makten uppstår, i och med Kyrkostaten och Det Heliga Tysk-romerska Imperiets inrättande.

Romarriket hade grundats på två föreställningar: kejsarens gudomlighet och att Rom skulle existera i evighet. När Rom föll för den västgotiske kung Alarik I på 400-talet rasade dessa föreställningar. (citat Wikipedia). Medan ett flertal aktörer, från Bysans till Moskva tog på sig att i evighet återupprätta och bevara Romarriket blev det si och så med föreställningen om kejsarens gudomlighet. Den kom att klyvas i två poler, i och med Kyrkostatens inrättande 752 och Karl den Stores kröning till Romersk kejsare år 800. Medan Kyrkostaten var världsligt klenare hade den påvestolen som ett religiöst trumfkort. Karl den Stores frankiska imperium delades upp mellan tre söner och delar av det ombildades till en märklig politisk federation kallad det Heliga Tysk-romerska imperiet, som enligt ett berömt citat av Voltair kom att bli varken tyskt, romerskt, heligt eller ens ett imperium. Med dagens instutitioner i åtanke skulle HTRI närmast kunna liknas fid EU, eller hellre det svagare EEC eller EFTA, dvs en federation av småstater löst sammanhållet under ett gemensamt fördrag, övervakat av en Kejsare med begränsad makt över de ingående staternas styrning och rättigheter, Signifikant för konstruktionen var dock att:

1) Medan kärnan i den militära makten i centraleuropa kom att ligga under HTRI många småriken förlades den religiösa överhöghten till Rom och mellan dessa två poler skapades ett tusenårigt spänningsförhållande

2) De politiska spelet staterna emellan kom att avgöras av deras ställning inom både HTRI och dess förhållande till Påvestolen.

Medan Kyrkostaten ej hade militär makt att besegra kejsaren i HTRI kunde den använda sin religiösa betydelse för att både underminera och stödja dennes verksamhet. Kejsaren valdes av de ingående småstaterna, men behövde krönas av påven i Rom. Freden mellan dem byggde på att de höll sig till de gemensamma fördrag om att respektera varandras integritet som var grunden för imperiets sammanhållning. För att den ena staten skulle kunna gå i krig mot den andre behövdes ett Casus Belli, en legal grund, som en tronstrid eller en gränstvist som aldrig blivit löst. Kejsaren hade ett ansvar för att se till att dessa tvister blev lösta på ett sätt som uppfyllde imperiets krav på stabilitet. Samtidigt hade Påvestolen möjlighet att bannlysabåde imperiets kejsare och småstaternas statschefer alltefter eget intresse, vilket stundtals ledde till att kejsaren i Imperiet inrättade motpåvar för att vissa sitt missnöje med Kyrkostatens agerande. En bannlyst härskare fick sin makt försvagad och gjordes till ett legitimt byte för andra statschefer genom heligt Casus Belli.

Med dagens språkbruk skulle vi kunna säga att medan Imperiet uppfyllde en slags NATO-överenskommelse om gemensamt försvar, utan att förhindra att konflikter mellan enskilda medlemsstater uppstod (som i det moderna exemplet mellan Turkiet och Grekland), fyllde Påvestolen funktionen av Internationell domstol i den Haag, med ansvar att se till att gudomliga lagar och andra Genevekonventioner upprätthölls.

Problemet med denna ordning var att det förutom de ingående staterna även fanns en värld utanför, som gav blanka fan i vilket rättighetsmaskineri som Kejsararna och Påvarna upprätthöll sinsemellan. Morer, Assasiner, Sarascenare och Ottomaner hade en annan religion och gentemot dem var det enbart maktspråket som gällde, Det ortodoxa Ryssland var en annan konstig fågel, som å ena sidan såg sig som Romarrikets efterföljare och därmed tillhörande Västvärlden, men som inte erkände Påvestolen, utan hade en egen ortodox variant av kristendomen. Gentemot dem fungerade alltså bannlysningsinstrumentet inte heller.

Utanför Europa barbariet sade nyligen den spanske EU-politikern Josep Borell. VI kan se hur detta tänkande är äldre än kolonialismen. Europas föreställning om att krig behöver vara lagliga och att det skall finnas en andlig överhöghet som bestämmer hur de skall bekämpas, samt att de länder som ej följer dessa europeiska överenskommelser är att klassa som barbarer kan spåras tillbaka ända till Romarrikets dagar. Europa är inte ensamma om att bygga upp liknande tankesätt. Även den indiska subkontinenten lät braminkasten uppställa regler för hur ksatryas fick föra krig, en ordning som lät sig följas ända tills dess att muslimerna anföll, med en annan Gud som ej brydde sig om ifall munkarna ringde i sina klockor eller ej, för att åkalla sitt beskydd utav världshärskaren Shiva,

Nationaldagen till ära

 För den som dagen till ära är intresserad av att veta var den svenska nationalismen föddes så var det i USA: Jaja, det fanns ett embryo runt det Götiska förbundet i Uppsala och Karoliner, livgardet och andra militära stollar runt Stockholms slott, men den folkliga varianten med Dalahästar, blågåla bondkjolar och andra allmogetraditioner populariserades som symbol för svensk nationalism först av svenska emigranter till USA, dels av kommersiella skäl, men även för att smålänningar, västgötar och värmlänningar sökte efter en sammanhållande länk som skiljde dem som svenskar mot omvärlden. Innan mötet med de andra folken i USA hade venskarna främst associerat sig med sig med sin hembygd och inte med den avsägsna svenska staten, styrd från Stockholmen.

För det är i mötet med omvärlden som nationalismen föds. Få går omkring här på planeten Jorden och kallar sig för terraner, eftersom mötet med utomjordingarna inte har skett än. Det är när vi ser de andra och förstår att de är annorlunda än oss som vi springer till spegeln för att fungera vilka vi själva är.

Den här processen går i tre steg, enligt den tjeckiske sociologen Karl Deutsch (!), vars kombination av nationalitet och efternamn kanske ledde honom på spåren mot något väsentligt. Deutsch börjar med etniciteten och definierar den som det sätt på vilket andra betraktar oss själva. Vi väljer inte vår etnicitet, vi föds och uppfostras till den. Därför är det orätt att attackera andra för deras etnicitet. Det är en nedärvd egenskap bortom vår egen vilja. Det som gör mig till svensk i Italien är inte min egen önskan, utan mitt utseende, min brytning, mitt sätt att bete mig, mina traditioner och vanor. Italienarna ser på mig att jag inte är en av dem och de frågar omedelbart: "var kommer du ifrån?" . De vill veta varifrån min etnicitet härstammar.

Steg två i denna kedja är kulturgemenskapen. I och med den accepterar man sin etnicitet och säger att "inte nog med att andra ser mig som svensk, jag är även en sådan". Accepterandet av sin etnicitet föder den sammanhållning som är kulturgemenskapens grund. En del tar inte det steget utifrån sin etnicitet. Koreanska adoptivbarn som växt upp i Sverige kanske inte vill bli en del av den koreanska kulturgemenskapen bara på grund av sitt utseende. De vill tillhöra den svenska och känner sig diskriminerade ifall de blont födda inte släpper in dem till den.

Nationen är det tredje stadiet. Där börjar folk att ställa politiska krav utifrån sin kulturgemenskap. Alla kulturgemenskaper tar inte det steget. Skåningar ställer få politiska prav utifrån sin skånskhet, Andra gör mera kraftfulla markeringar, som samer eller katalaner. De gräver egna parlament, egna språklagar och rättigheter. Ytterst kan de även bli nationalister och gräva ett eget geografiskt område, en plätt på jorden att styra efter egen vilja.

Den olycksaliga idèn om nationalstaten lanserades i Europa efter Franska Revolutionen främst av Jakobinerna. Staternas gränser skulle följa språk- och kulturgränserna. Varje folk skulle ha sin egen stat. Mot denna tanke ställde sig andra grupper, löst förenade under begreppet girondister, vilka såg andra grunder för statsbildningarna, antingen geografiska handelszoner eller det kotteri av arvsrätter som legat grund för medeltidens brokiga statsbildningar.

Nationalstaten blir ett otyg i det ögonblick det skapar ett problem för sina minoriteter. Ifall en etnicitet skall vara den för staten normala, vilken plats har då de övriga? Multikultur är heller inte alltid den rätta lösningen. Varje stat behöver en gemensam rikslikare, men det skall vara en kultur som omfattar samtliga, med det romerska medborgarskapet som förebild. En gemensam statskultur behöver ej ha sin rot i etniciteten. Den kan grunda sig på andra värderingar, som upplysningen, medborgarrätten eller andra uttryck för den gemensamma mänskliga tanken. Begreppet nationell och nationalitet kan i det samarbetet bli problematiskt. Det går alldeles utmärkt att vara internationell och samtidigt förespråka hembygden och det lokala perspektivets plats på jorden. NAtionen som uttryck för en etnicitets behov att dominera ett visst geografiskt område är en föreställning som för den upplysta människan inte alls behövs.

Om matematiska drömmar och motviljan emot folkmord som en medfödd egenskap

 Jag drömde att en man hade hyrt mig för grundläggande kurser i matematik. Jag minns inte vilken gren, men så satt vi där plötsligt med att jag skulle skriva upp formeln för hur man räknar ut ytan av en ellips med hjälp av integration av trigonometriska funktioner. Mitt i genomgången ber han mig att bromsa. Vi har kommit till saker han inte har sett förut, han behöver en mer grundläggande förståelse av begreppen. Han vet inte vad en integral är, inte vad derivata är, har svaga begrepp om varför man använder sig av X och Y.

Så jag får börja om från början, bevisa derivatan som en kontinuerlig division av infitesimaler. Berätta att man räknar ut värdet av integralen genom att ta differensen mellan den primitiva funktionens värde mellan ändpunkterna och att denna ger arean mellan funktionen och x-axeln, eftersom den primitiva funktionens derivata ger funktionen plus en konstant.

Här någonstans kommer jag själv av mig. Det är så mycket jag inte minns och måste repetera, att jag vaknar upp, går till toaletten, förfärad över att märka att jag har ett hål i huvudet och att jag varken minns eller förstår allting, utan behöver tid på mig för att memorera det jag en gång har lärt mig.

Detta förhållande har lett till en del socialpsykologiska slutsatser. Noam Chomsky gjorde sig känd för att mena att förmågan till grammatisk förståelse är medfödd, eftersom alla har den och kan uppfinna ett språk själv utan att någon lär dem det. Det har bl a hänt på skolor för döva barn som ej har fått lära sig teckenspråk - de uppfinner ett själva och använder det för kommunikation sinsemellan.

På samma sätt fungerar det inte med matematiken. Inga, eller mycket få, klarar av att uppfinna matematiken på egen hand. Vi behöver lära oss den och befinna oss i en omgivning där behovat av den stimuleras. Därav så många skämt om vilken bristande nytta man har haft genom livet av att lära sig pytagoras sats, medan det finns få skämt om att förstå skillnaden mellan ett verb och ett adjektiv.

Noam Chomsky menar att även moralen är medfödd. Det finns en grundläggande mänsklig moral som vi alla är födda med, utom psykopaterna. Tur är väl det, annars kunde alla bete sig som israeler i Gaza utan att någon reagerade.

Chomsky menar även att det är här socialkonstruktivismen går vilse, infekterad av postmodernismen, den franska filosofiska rötan. Genom att hävda att allt socialt beteende är inlärt, att människan är en produkt av sin omgivning, utan något inre som sätter stopp för vad som är sant, önskvärt, gott och inte, genom att hävda att människan föds blank, utan ett inre, som en tabula rasa som vad som helst kan skrivas ner på, legitimerar vi fascismen. Socialkonstruktivisternas teori bygger på önskan av att förklara bristande social ordning på de samhälleliga omständigheterna, att det är de och inte den grundläggande personliga läggningen som gör människan till ond eller god, som skapar tjuven och mördaren istället för hedersmannen eller profeten, att det är fattigdomen som skapar kriminalitet. Detta öppnar upp för agument om att kriminaliteten bör bekämpas med jämlikhet och ej med fler poliser och visst finns det ett fog för det, men inte för att människan är född utan moral, utan för att den inneboende moralen just argumenterar för och ropar om jämlikhet.

Ifall människan skulle vara född utan moral kunde vilket samhälle som helst legitimeras, även fascismens, Om det inte funnes en broms inom oss som förklarade för oss vad som är etiskt och inte, varför inte uppfostra folk till fascister? Det ena är ju lika gott som det andra. Vad funnes d

Om att vandra iväg från Omelas

 Mot slutet av min intervju med Ursula K le Guin hör jag en annan kvinna ställa en fråga om den underliggande filosofiska kinflikten i hennes favoritnovell "The ones who walk away from Omelas" av le Guin. Författarinnan ger ett skratt till svar och säger "Du tror väl inte att jag tänker svara dig?"

Novellens tema träffar den moraliskt medvetne som ett knytnävsslag i magen. Den är lika kort som effektiv, enbart ett par boksidor. Den börjar med att beskriva Omelas som ett sagans perfekta kungarike, ett lyckligt land, där folket lever i harmonisk endräkt och spenderar sin tid mot att lyckligt le mot varandra på festivaler och slottsbaler. De är verkligen lyckliga, inget falskspel, men mot slutet av novellen avslöjas att den sköra lyckan bygger på att ett ensamt barn, en liten flicka hålls instängd i slottets källare, skitig och ensam i mörkret, utan någon att prata med, med enbart en vakt som regelbundet tömmer hennes latrin och skjuter in mat genom en dörrlucka.

Ingen minns längre varför hon är inspärrad, men alla vet att hon sitter där och att kungariket kommer att raseras ifall honsläpps ut. All deras lycka är beroende av att hon hålls förslavad. Släpps kon ut kommer kungariket att slukas av kaos.

Det finns de som inte längre orkar leva med vetskapen om hennes öde, men heller inte kan ta på sig ansvaret för att rasera kungariket genom att släppa ut heenne. Det är de som vandrar sin väg ifrån Omelas. Zenbuddhistiskt ger de fanken i den filosofiska knuten och lämnar både flickan och kungariket åt sitt öde,

Frågan är då, vilken är novellens sensmoral? Bör vi leva som människorna i slottet och ignorera flickans lidande, bör vi ge oss av från den omöjliga uppgiften att göra alla lyckliga, eller bör vi göra uppror, släppa ut flickan och låta konungariket gå mot sin undergång?

Det är enkelt för mig att läsa in paelstiniernas öde i denna saga. Vår lyckliga fest är beroende av att de hålls i misär. VI kan inte riskera den glada festen genom att börja tala om dem. De lyckliga människorna i Omelas är livrädda in till benmärgen för att se palestinaflaggor vaja i fel sammanhang. Vår kapitalistiska konsumtionsfest är för lyckad för att låta sig avbrytas av ett undanskuffat folk, det måste vara deras fel att de sitter inlåst i sin källare. Låt oss hoppas och be för att ingen dåre ger sig till att försöka släppa ut dem.

Det är enkelt att ivilja dentifiera sig med novellens outtalade revolutionär, den som rasierar konungariket genom att ge flickan sin frihet. Ändå kan jag känna igen mig mer i berättelsens vandrare, de som ger sig av från den hopplösa scenen, både för att smärtan blir för djup att bära, men även för att lösningen synes för komplicerad. Det gäller både den stora frågan, hur skall vi kunna avsluta konflikten och ge varje folk sin rätt att leva och utveckla sig tillsammans med varandra, men även den privata och mer personliga. Hur skall man orka gå på den där julmiddagen, där gammelkristna mormor kommer att börja gorma om de stackars judarna, och få stöd av farbror sionisten som vill skicka mer vapen till Israel mot "terroristerna", samt kusinen från landet som hatar araber och palestinademonstranter med samma fulla hjärta och ljudligt vill berätta för alla vad man borde göra med dem om de inte frivilligt förstår att de borde lämna landet.

Är det då inte en enklare lösning att bara stanna hemma på julen, hellre det än att antingen leende tiga och samtycka för barnens skull eller att förstöra stämningen genom att opponera sig och berätta för släktingarna vad man tänker om dem och Palestinafrågan? Är det enklaste inte att bara gå sin väg ifrån Omelas och försöka finna lyckan för sig själv och andra någon annanstans?

https://en.wikipedia.org/wiki/The_Ones_Who_Walk_Away_from_Omelas