Nationaldagen till ära

 För den som dagen till ära är intresserad av att veta var den svenska nationalismen föddes så var det i USA: Jaja, det fanns ett embryo runt det Götiska förbundet i Uppsala och Karoliner, livgardet och andra militära stollar runt Stockholms slott, men den folkliga varianten med Dalahästar, blågåla bondkjolar och andra allmogetraditioner populariserades som symbol för svensk nationalism först av svenska emigranter till USA, dels av kommersiella skäl, men även för att smålänningar, västgötar och värmlänningar sökte efter en sammanhållande länk som skiljde dem som svenskar mot omvärlden. Innan mötet med de andra folken i USA hade venskarna främst associerat sig med sig med sin hembygd och inte med den avsägsna svenska staten, styrd från Stockholmen.

För det är i mötet med omvärlden som nationalismen föds. Få går omkring här på planeten Jorden och kallar sig för terraner, eftersom mötet med utomjordingarna inte har skett än. Det är när vi ser de andra och förstår att de är annorlunda än oss som vi springer till spegeln för att fungera vilka vi själva är.

Den här processen går i tre steg, enligt den tjeckiske sociologen Karl Deutsch (!), vars kombination av nationalitet och efternamn kanske ledde honom på spåren mot något väsentligt. Deutsch börjar med etniciteten och definierar den som det sätt på vilket andra betraktar oss själva. Vi väljer inte vår etnicitet, vi föds och uppfostras till den. Därför är det orätt att attackera andra för deras etnicitet. Det är en nedärvd egenskap bortom vår egen vilja. Det som gör mig till svensk i Italien är inte min egen önskan, utan mitt utseende, min brytning, mitt sätt att bete mig, mina traditioner och vanor. Italienarna ser på mig att jag inte är en av dem och de frågar omedelbart: "var kommer du ifrån?" . De vill veta varifrån min etnicitet härstammar.

Steg två i denna kedja är kulturgemenskapen. I och med den accepterar man sin etnicitet och säger att "inte nog med att andra ser mig som svensk, jag är även en sådan". Accepterandet av sin etnicitet föder den sammanhållning som är kulturgemenskapens grund. En del tar inte det steget utifrån sin etnicitet. Koreanska adoptivbarn som växt upp i Sverige kanske inte vill bli en del av den koreanska kulturgemenskapen bara på grund av sitt utseende. De vill tillhöra den svenska och känner sig diskriminerade ifall de blont födda inte släpper in dem till den.

Nationen är det tredje stadiet. Där börjar folk att ställa politiska krav utifrån sin kulturgemenskap. Alla kulturgemenskaper tar inte det steget. Skåningar ställer få politiska prav utifrån sin skånskhet, Andra gör mera kraftfulla markeringar, som samer eller katalaner. De gräver egna parlament, egna språklagar och rättigheter. Ytterst kan de även bli nationalister och gräva ett eget geografiskt område, en plätt på jorden att styra efter egen vilja.

Den olycksaliga idèn om nationalstaten lanserades i Europa efter Franska Revolutionen främst av Jakobinerna. Staternas gränser skulle följa språk- och kulturgränserna. Varje folk skulle ha sin egen stat. Mot denna tanke ställde sig andra grupper, löst förenade under begreppet girondister, vilka såg andra grunder för statsbildningarna, antingen geografiska handelszoner eller det kotteri av arvsrätter som legat grund för medeltidens brokiga statsbildningar.

Nationalstaten blir ett otyg i det ögonblick det skapar ett problem för sina minoriteter. Ifall en etnicitet skall vara den för staten normala, vilken plats har då de övriga? Multikultur är heller inte alltid den rätta lösningen. Varje stat behöver en gemensam rikslikare, men det skall vara en kultur som omfattar samtliga, med det romerska medborgarskapet som förebild. En gemensam statskultur behöver ej ha sin rot i etniciteten. Den kan grunda sig på andra värderingar, som upplysningen, medborgarrätten eller andra uttryck för den gemensamma mänskliga tanken. Begreppet nationell och nationalitet kan i det samarbetet bli problematiskt. Det går alldeles utmärkt att vara internationell och samtidigt förespråka hembygden och det lokala perspektivets plats på jorden. NAtionen som uttryck för en etnicitets behov att dominera ett visst geografiskt område är en föreställning som för den upplysta människan inte alls behövs.

Om matematiska drömmar och motviljan emot folkmord som en medfödd egenskap

 Jag drömde att en man hade hyrt mig för grundläggande kurser i matematik. Jag minns inte vilken gren, men så satt vi där plötsligt med att jag skulle skriva upp formeln för hur man räknar ut ytan av en ellips med hjälp av integration av trigonometriska funktioner. Mitt i genomgången ber han mig att bromsa. Vi har kommit till saker han inte har sett förut, han behöver en mer grundläggande förståelse av begreppen. Han vet inte vad en integral är, inte vad derivata är, har svaga begrepp om varför man använder sig av X och Y.

Så jag får börja om från början, bevisa derivatan som en kontinuerlig division av infitesimaler. Berätta att man räknar ut värdet av integralen genom att ta differensen mellan den primitiva funktionens värde mellan ändpunkterna och att denna ger arean mellan funktionen och x-axeln, eftersom den primitiva funktionens derivata ger funktionen plus en konstant.

Här någonstans kommer jag själv av mig. Det är så mycket jag inte minns och måste repetera, att jag vaknar upp, går till toaletten, förfärad över att märka att jag har ett hål i huvudet och att jag varken minns eller förstår allting, utan behöver tid på mig för att memorera det jag en gång har lärt mig.

Detta förhållande har lett till en del socialpsykologiska slutsatser. Noam Chomsky gjorde sig känd för att mena att förmågan till grammatisk förståelse är medfödd, eftersom alla har den och kan uppfinna ett språk själv utan att någon lär dem det. Det har bl a hänt på skolor för döva barn som ej har fått lära sig teckenspråk - de uppfinner ett själva och använder det för kommunikation sinsemellan.

På samma sätt fungerar det inte med matematiken. Inga, eller mycket få, klarar av att uppfinna matematiken på egen hand. Vi behöver lära oss den och befinna oss i en omgivning där behovat av den stimuleras. Därav så många skämt om vilken bristande nytta man har haft genom livet av att lära sig pytagoras sats, medan det finns få skämt om att förstå skillnaden mellan ett verb och ett adjektiv.

Noam Chomsky menar att även moralen är medfödd. Det finns en grundläggande mänsklig moral som vi alla är födda med, utom psykopaterna. Tur är väl det, annars kunde alla bete sig som israeler i Gaza utan att någon reagerade.

Chomsky menar även att det är här socialkonstruktivismen går vilse, infekterad av postmodernismen, den franska filosofiska rötan. Genom att hävda att allt socialt beteende är inlärt, att människan är en produkt av sin omgivning, utan något inre som sätter stopp för vad som är sant, önskvärt, gott och inte, genom att hävda att människan föds blank, utan ett inre, som en tabula rasa som vad som helst kan skrivas ner på, legitimerar vi fascismen. Socialkonstruktivisternas teori bygger på önskan av att förklara bristande social ordning på de samhälleliga omständigheterna, att det är de och inte den grundläggande personliga läggningen som gör människan till ond eller god, som skapar tjuven och mördaren istället för hedersmannen eller profeten, att det är fattigdomen som skapar kriminalitet. Detta öppnar upp för agument om att kriminaliteten bör bekämpas med jämlikhet och ej med fler poliser och visst finns det ett fog för det, men inte för att människan är född utan moral, utan för att den inneboende moralen just argumenterar för och ropar om jämlikhet.

Ifall människan skulle vara född utan moral kunde vilket samhälle som helst legitimeras, även fascismens, Om det inte funnes en broms inom oss som förklarade för oss vad som är etiskt och inte, varför inte uppfostra folk till fascister? Det ena är ju lika gott som det andra. Vad funnes d

Om att vandra iväg från Omelas

 Mot slutet av min intervju med Ursula K le Guin hör jag en annan kvinna ställa en fråga om den underliggande filosofiska kinflikten i hennes favoritnovell "The ones who walk away from Omelas" av le Guin. Författarinnan ger ett skratt till svar och säger "Du tror väl inte att jag tänker svara dig?"

Novellens tema träffar den moraliskt medvetne som ett knytnävsslag i magen. Den är lika kort som effektiv, enbart ett par boksidor. Den börjar med att beskriva Omelas som ett sagans perfekta kungarike, ett lyckligt land, där folket lever i harmonisk endräkt och spenderar sin tid mot att lyckligt le mot varandra på festivaler och slottsbaler. De är verkligen lyckliga, inget falskspel, men mot slutet av novellen avslöjas att den sköra lyckan bygger på att ett ensamt barn, en liten flicka hålls instängd i slottets källare, skitig och ensam i mörkret, utan någon att prata med, med enbart en vakt som regelbundet tömmer hennes latrin och skjuter in mat genom en dörrlucka.

Ingen minns längre varför hon är inspärrad, men alla vet att hon sitter där och att kungariket kommer att raseras ifall honsläpps ut. All deras lycka är beroende av att hon hålls förslavad. Släpps kon ut kommer kungariket att slukas av kaos.

Det finns de som inte längre orkar leva med vetskapen om hennes öde, men heller inte kan ta på sig ansvaret för att rasera kungariket genom att släppa ut heenne. Det är de som vandrar sin väg ifrån Omelas. Zenbuddhistiskt ger de fanken i den filosofiska knuten och lämnar både flickan och kungariket åt sitt öde,

Frågan är då, vilken är novellens sensmoral? Bör vi leva som människorna i slottet och ignorera flickans lidande, bör vi ge oss av från den omöjliga uppgiften att göra alla lyckliga, eller bör vi göra uppror, släppa ut flickan och låta konungariket gå mot sin undergång?

Det är enkelt för mig att läsa in paelstiniernas öde i denna saga. Vår lyckliga fest är beroende av att de hålls i misär. VI kan inte riskera den glada festen genom att börja tala om dem. De lyckliga människorna i Omelas är livrädda in till benmärgen för att se palestinaflaggor vaja i fel sammanhang. Vår kapitalistiska konsumtionsfest är för lyckad för att låta sig avbrytas av ett undanskuffat folk, det måste vara deras fel att de sitter inlåst i sin källare. Låt oss hoppas och be för att ingen dåre ger sig till att försöka släppa ut dem.

Det är enkelt att ivilja dentifiera sig med novellens outtalade revolutionär, den som rasierar konungariket genom att ge flickan sin frihet. Ändå kan jag känna igen mig mer i berättelsens vandrare, de som ger sig av från den hopplösa scenen, både för att smärtan blir för djup att bära, men även för att lösningen synes för komplicerad. Det gäller både den stora frågan, hur skall vi kunna avsluta konflikten och ge varje folk sin rätt att leva och utveckla sig tillsammans med varandra, men även den privata och mer personliga. Hur skall man orka gå på den där julmiddagen, där gammelkristna mormor kommer att börja gorma om de stackars judarna, och få stöd av farbror sionisten som vill skicka mer vapen till Israel mot "terroristerna", samt kusinen från landet som hatar araber och palestinademonstranter med samma fulla hjärta och ljudligt vill berätta för alla vad man borde göra med dem om de inte frivilligt förstår att de borde lämna landet.

Är det då inte en enklare lösning att bara stanna hemma på julen, hellre det än att antingen leende tiga och samtycka för barnens skull eller att förstöra stämningen genom att opponera sig och berätta för släktingarna vad man tänker om dem och Palestinafrågan? Är det enklaste inte att bara gå sin väg ifrån Omelas och försöka finna lyckan för sig själv och andra någon annanstans?

https://en.wikipedia.org/wiki/The_Ones_Who_Walk_Away_from_Omelas