Det ryska valet har gått av stapeln och som väntat vann Putin med höga röstsiffror, anklagad av väst för att ha manipulerat valet med en diktatorisk agenda. Helst av allt borde Navalny ha vunnit tycker man, rasisten som sitter fängslad för storskaliga bedrägerier och har stöd av en knapp procent av den ryska befolkningen, men åtminstone har det goda omdömet att ge sig i lag med västliga säkerhetstjänster för att skapa anklagelser och mordkomplotter med udden riktad mot Kreml.
Den fråga jag ställer mig som boende i ett land där maffia och korruption genomsyrar det offentliga samhället på alla nivåer är hur och var man börjar uppstädningen mot en mer fungerande demokratisk ordning. Vem skall göra det och vem har renare fingrar än den andra? När chefen för handelskammaren i Caitano med specialansvar för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten flagrant ertappades med att ta emot mutor försvarade han sig med sina höga amorteringar på villan som behövde betalas. När någon ny minister tillsätts förutsätter alla att den redan har maffiakontakter eftersom den aldrig skulle ha kommit så högt utan att redan skaffa sig dem.
Så om vi tar ett genomkorrumperat samhälle som Ryssland, hur börjar man uppstädningen? Vilka krafter skall man lita på och vilka skall man motsätta sig. Mitt intryck av Putin är att han är en av de skötsammare och smartare spelarna i det ryska garnityret och att merparten av folket litar på honom utan friserade röstsiffror. Samtidigt är han hatad av Väst för att han håller ihop Ryssland som en stark politisk kraft vilka kan gå emot västliga politiska och ekonomiska intressen. Föregångaren Jeltsin som hyllades av Väst var däremot en suput som både skapade oligarksystemet, förde sitt land till ekonomisk och organisatorisk ruin , samt bombade sitt eget parlament med militära styrkor när saker gick honom emot.
Så frågan är hur man som ledare för den ryska staten skall göra för att både hålla landet starkt och samverkat, motverka korruption och kriminalitet i den egna organisationen, uppvisa en egen, städad profil i utrikespolitiken samtidigt som man håller de egna fingrarna rena utan att skaffa sig alltför många ovänner internationellt och på hemmaplan. Det är inte ett enkelt manövrerande och den som lyckas med det kanske borde få internationellt stöd för en förbättrad dialog istället för att ständigt mötas av sanna eller fabricerade anklagelser om sitt agerande och landets bedrövliga tillstånd.
Mitt intryck är därför att Väst inte är så mycket intresserad av att se någon verklig uppstädning av den ryska korruptionen, som man är att se en ledning som är mer anpasslig för de intressen som väst kan ha i regionen. Sådant kallas egenintresse och är en form av det politiska spelet vilken jag ställer mig tämligen kallsinnig inför.
