Inom populärkulturen är det ett populärt tema att profitera på den lilla människans önskan att frigöra sig och köra sitt eget race mot auktoriteterna - och därtill lyckas med tilltaget mot alla odds. I filmen Miss Congeniality är det FBI - agenten som går vid sidan om regelboken och låter sina impulser ta över som går segrande ur spelet. I andra filmer den udda forskaren som kämpar med sin konstiga uppfinning eller udda teori mot alla odds. I den tredje rebellen som vinner alla kvinnors hjärtan.
I verkligheten är det ju inte så. Den impulsive tjänstemannen dukar under av anmärkningar om tjänstefel. Den udda forskaren hamnar på dårhus och den värdelösa uppfinningen blir skrot, medan rebellen hamnar framför TV-soffan i förorten med en folköl i handen och socialgruppen Peaked At High School skrivet med neonbokstäver i pannan.
Jag fick fantastiska insikter om skillnaden mellan presentation och bakomliggande verklighet när jag arbetade som statist. Det kan ju se mysigt ut med den rebelliske huvudpersonen som gör som den vill mot alla auktoriteter, men jag lovar er, det finns inte en mer auktoritär miljö än en filminspelning. Allt är regisserat, djävlar i mig rubbet. Alla vet vad de skall säga , hur de skall röra sig. Inget är improviserat och manus följs till punkt och pricka under demonregissörens anvisningar och de som inte blivit tilltalade om vad de skall göra står still och håller käften i total tystnad, ifall de inte tröstar sig med de sista dropparna ur den framställda kaffetermosen.
Det auktoritära styret är regeln och framgångsreceptet, det juvenila upproret en dröm att profitera på, medan tillvaron är styrd i minsta detalj, oavsett om vi förstår de krafter som är i omlopp eller inte.
Av alla rebelltyperna finns det bara en jag funnit vara framgångsrik - slackern. Håll dig undan. Ta inte strid för något. Glid emellan maskorna och ligg lågt. Ingen orkar jaga den som varken utgör ett hot eller kan inbringa något värde
