Varför jag stödjer Rysslands utrikespolitiska ageranden och vill häva sanktionerna

I detta inlägg kommer jag att redogöra grunden till mitt stöd för Rysslands utrikespolitik och varför jag anser att sanktionerna mot Ryssland snarast bör hävas och dialoger med Kremlin på vänskaplig diplomatisk fot bör påbörjas..

Von Clausewitz skrev

"Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel."

Därför behöver vi också förstå att de lagar och diplomatiska avtal som skrivs länderna emellan ibland kan utgöra en fortsättning på krigen. Krigslagar är ett särskilt märkligt kapitel, där krigförande länder skriver avtal med varandra om hur krig får gå till och inte. Det internationella diplomatiska spelet kommer därför att röra sig på två nivåer, en som handlar om konflikterna i sig och en annan som handlar om det berättigade i att olika sanktioner och militära medel används för att försöka lösa konflikterna.

Inom terminologin folkrätt ryms en rad internationella avtal som främst berör två olika rättsområden - ett gäller civilbefolkningens rättigheter avseende överlevnad och demokratiska fri och rättigheter, medan ett annat område reglerar staternas rätt att ta till militära stridsåtgärder för att skydda sig eller hävda sin sak.

Jag kommer här att redogöra för varför jag anser att diskussionen om folkrätt i samband med Rysslands gränskonflikter med Ukraina och Georgien snarare är en fortsättning på den kalla krigsföringen än ett försök till etiskt upprätthållande av internationell lag och ordning

För att förstå förhållandet mellan Ryssland och dess grannstater behöver vi gå tillbaka till Sovjetunionen och Tsarryssland innan detta. Tsarryssland var en imperialistisk stormakt i samma stil som övriga europeiska kolonialmakter. Till skillnad från länder som Storbritannien och Frankrike erövrade Tsarryssland stora territorier landvägen och både Ryssland som stat och ryssar som folk kom att breda ut sig över stora delar av Eurasien från 1600-talet och framåt. Under denna tid kom många regioner som tidigare varit självstyrande under rysk överhöghet. Sibirien kolonialiseras under 1600-talet, Mot väster införlivas stora delar av dagens Vitryssland och Ukraina i strider mot Polen-Litauen under 1700-talet, medan merparten av Kaukasien inklusive Georgien erövras i en rad krig mot Persien med slut 1813.

Tsarryssland erövrar alltså Ukraina och Georgien under en tid då landstöld var ett legitimt skäl för militär erövring och sedan dess har alltså områdena befunnit sig under rysk administrativ överhöghet.

Under Sovletepoken tillförs ytterligare landområden erövrade under 2:a Världskriget och Sovjetstaten delas upp i 15 delrepubliker delvis på historisk grund. Men lapptäcket är etniskt komplicerat. Medan de nyligen erövrade baltstaterna är etniskt homogena är de äldre områdena synnerligen uppblandade av olika folkslag, betydligt fler än de 15 utmejslade Sovjetrepuiblikerna. Folk rör sig fritt mellan regionerna,även om sorgliga fall av folkfördrivning förekommer. Olika landsdelar förs till och tas ifrån republikerna genom drag av pennstreck och inom den ryska folkrepubliken indelas områden med etnisk särprågling i autonoma regioner. Ingen tänker så mycket på skillanden mellan en autonom region och en republik eftersom Sovjetstaten ej är tänkt att sönderfalla.

Under 1940 - och 1950 - talen sammanställs huvuddelen av de dokument som skall komma att tgöra grundstommen för folkrätten. Sovjetstaten skriver under dessa.

I slutet av 1980-talet börjar Sovjetstaten att sönderfalla. Michail Gorbatjev manar till ett stillsamt avvecklande och försöker ersätta den gamla Sovjetstaten med ett lösare nätverk OSS. vilket dock de senaste tillförda baltiska delstaterna genast bad att få¨utträda ur.

Av 15 administra delrepubliker återstår då 12 i ett lösare nätverk, var och en av dessa länder med ett nationellt självstyre, som enligt folkrätten skall ge dem självständighet och rättigheter som suveräna nationer.

Det finns dock ett problem med detta. De administrativa gränser som satts upp m ellan delstaterna har varit i vissa fall varit godtyckliga och ej resultat av någon uttryckt folkvilja, demokratisk omröstning eller militär strid. Det är stalinistiska pennstreck som har avgjort hur gränsdragningarna skall ske och därigenom uppdelningen av nationerna. I åtminstone två fall kommer detta att få olyckliga konsekvenser. Rysslands viktigaste flottbas på Krim, erövrat och försvarat under 1800-talet med många hundra tusen ryssars liv har hamnat i Ukraina, genom en administrativ förändring gjord av Chrustjev på 1950-talet. Det ossetiska folket har kommit att hamna i var sin republik, nordosseterna i en autonom republik i Ryssland och sydosseterna i en likaledes autonomt område i Georgien. Ett annat etniskt särpräglat område, Abchasien har även tillförts Georgien under Sovjettiden.

Under folkomröstningar uttrycker både Abchaser och Osseter sin klara vilja att förbli enade med Sovjetunionen, men förs ändå över under Georgisk överhöghet under delningen.

Här är kort grunden till mitt ställningstagande varför jag inte ser Rysslands ageranden i Ukraina eller Georgien som ett brott mot folkrätten.- Det vi ser är istället korrigeringar av en skilsmässa, en upplösning av ett imperium, vars sönderfallande gränser ej alltid hamnade på rätt ställen. Om vi till detta lägger NATO:s aggressiva agerande att så snabbt som möjligt försöka knyta utbrytarregionerna till sig för att där upprätta militärbaser med skapladdade stridsspetsar rakt in på ryskt moderterritorium, så förstår jag Rysslands vilja att stävja dessa ambitioner, på samma sätt som jag hade förstått en amerikansk nervositet över att höra Vermont och Texas utropa självständighet, under beskydd av inkommande kärnvapenmissiler från Ryssland eller Sovjetunionen.

Med denna diskussion som grund kan vi därefter gå in på detaljer, vilka jag dock ofta brukar tycka är far too boring, eftersom de inte förändrar något i sig, annat än att personer som tror mer på den ena sidans konfliktversion än den andra slutligen får svårt att tala med varandra. Var kuppen i Kiev ett genuint folkuppror, eller en provokation iscensatt av CIA ? Var den georgiska attacken på ryska fredsbevarande styrkor i Sydossetien oprovocerad, eller förergicks den av ryska/ossetisksa angrepp? Varför fanns det över huvud taget ryska fredsbevarande styrkor i Sydossetien ? Varför fanns det 70 000 sydossetiska flyktingar i Nordossetien som var så utrymmeskrävande att de startade en ny etnisk konflikt med ingusjierna på rysk mark ? Ja, vi kan fortsätta prata. Det kommer inte förändra min huvudståndpunkt att de ryska gränsstriderna ej är att jämföra med ett angreppskrig mellan eller mot oberoende självständiga stater, utan snarare en fortsättning på en blodig pågående skilsmässa.

Och att NATO fortfarande är den aggressiva parten i området.

Och att Sverige därför skall ha is i magen, avsluta sanktionerna mot Ryssland och börja föra dialog.

Och riva upp värdlandsavtalet med NATO

Varsågod. Serven är er. 0 - 0 i första gemet, första setet, första matchen