Rök på - för fredens skull.

På det glada 1970-talet när knappt någon annan än haschsugna tyska hippies besökte Afghanistan var det lugn och ro i landet. Jag satt själv på bussen till Kabul när Majrevolutionen 1978 dfrog igång och de amerikanska turisterna ojade sig över att "nu kommer vi förlora paradiset till kommunisterna" Jag såg på dem och Afghanerna och tänkte "Bullshit - det här stolta folket knäcker ingen" Då fanns inga talibaner, och tjejerna bar kortkort och blommor i håret. I takt med att hippisarna försvann och stormaktspolitiken inträdde havererade det sociala klimatet och nu behövs hela världens militärstyrkor och halva dess arsenal av hjälparbetare för att få någon ordning. Därav min slutsats: Åk till Kabul och rök dig en feting så löser allt sig - försök göra något annat och du bara ställer till det.

Hur pass ekologiskt bör man leva?

Alla gör så gott de kan. Det går inte att utfästa sig en ekologisk börda min inte klarar av att lyfta. Ingen tjänar på att du begår mentalt självmord eller utsätter dig för ett ekonomiskt sammanbrott, med följd att du måste tas hand om av andra.

I denna ambition bör man vara ärlig. Jag avstår från det, men tillåter mig det. Genomtänkt, sakligt och handlingskraftigt. När man väl har bestämt sig för vilken nivå man vill leva på kan man utifrån den arbeta på att gradvis göra sitt ekologiska avtryck allt mindre.

För planeten lär det inte spela någon roll, varenda droppe olja du inte bränner upp kommer brännas upp av någon annan. Men genom att välja en medveten livshållning kommer du inte längre stå överraskad och oförberedd den dag dina rop om att JAG BARA MÅSTE HA ekar ut i ett tomt intet.

Dagen då socialismen blev gay.

I mitten av 1990-talet började jag och huvudfåran inom den svenska vänstern att röra sig i olika riktningar från varandra. Medan jag fördjupade mig i den ekonomiska problematik som ligger bakom klassamhällets struktur började de i ljuset efter Berlinmurens fall att röra sig i en allt mer egalitärt-feministisk riktning som jag kände mig delvis främmande inför. Det gick så långt att jag till slut jämförde mig med poeten Erik Gustaf Geijer som under mitten av 1800-talet i en dåtida kulturskandal "förföll" från konservatismen till liberalismen, bara det att jag rörde mig i andra riktningen, från socialismen och anarkismen till en mer ekonomiskt liberal och värdekonservativ hållning. Till skillnad från många män i min generation som gjort en liknande resa blev jag dock inte rent ut nyliberal, utan mer individualist och systemkritisk pengareformist. Kopplingen till individualanarkismen behöll jag, men min kärlek till det egalitära projektet försvann och jag skall härunder försöka förklara varför.

För det första begrep jag att vänstern inte förstod sig på ekonomi. Det här må vara en trivialitet bland de som har en liberal fostran, men för mig med rötter inom det socialistiska tänkandet kom det som en chock att slutligen förstå att det marxistiska idèbygget inte höll måttet. Det var inte bara det att jag inte hade läst färdigt Kapitalets alla fem band, eller att samhället eller människan inte var mogen en socialistisk ekonomisk utveckling ännu - hela bygget läckte som ett såll och skulle aldrig någonsin komma att fungera. Anledningen var inte att - som borgerliga vardagskritiker brukar hävda att "socialismen ser bra ut på pappret, men fungerar sämre i verkligheten", det såg inte ens bra ut på pappret. Mervärdesteorin, kärnan i det marxistiska bygget fungerade inte, åtskillnaden mellan industri- och räntekapitalism var inte tydlig nog och framförallt - grundantagandet om "den socialistiska människan" som osjälviskt skulle sätta sitt egenintresse åt sidan för den kollektiva ekonomin krävde en stor andlig resa för att förverkligas som jag av erfarenhet visste att mina socialistiska kamrater inom vänstern inte skulle vilja vara beredda och villiga att gå igenom.

Det som förhindrade mig från att bli nyliberal, trots att jag läste om den neo-österrikiska skolan och fascinerades över dess renhuggna analyser om kapitlismens fördelar,var min rot i den svenska räntefria rörelsen och JAK. Genom denna hade jag kommit i kontakt med räntekritikern och anarkisten Silvio Gesell, samt mutualismens föregångare och folkbankens förespråkare Pierre-Joseph Proudhon. Hos dem, främst den förre, upptäckte jag en kompetent kritik av både den liberala marknadsekonomin OCH marxismen som banade fram mot en tredje väg mellan de klassiska skären, den räntefria ekonomin och kravet på valutareform. Jag fick genom medlemsbanken JAK:s försorg träffa några av vår tids främsta ekonomiska systemkritiker som James Robertson , Michel Rowbotham och Bernard Lietaer. Av professor Lars-Paulsson Syll som jag gjorde en intervju med angående hans akademiska skrift om räntefri ekonomi fick jag reda på att socialliberalismens ekonomiska gigant, John Maynard Keynes, i sitt huvudverk General theory of Employment, Money and Interest skrivit ett stycke om Silvio Gesell och kunnat konstatera att I believe that the future will learn more from the spirit of Gesell than from that of Marx. Det var samma sak jag nu höll på att göra.

Under tiden detta pågick sysslade den svenska vänstern med någonting helt annat. I chocken efter att ha insett att det östeuropeiska experimentet varit precis så förtryckande och misslyckat som alla konservativa och liberala kritiker hävdat, slängde man sig nu i armarna på den sexuella revolutionen i ett försök att upprepa studentvåren 1968. Inget fel på det, men när sociala revolter används som en snorkel för att få gammalt socialistiskt bråte att försöka fortsätta andas, då kan det bli hur fel som helst. En anarkistisk vän till mig sade vid denna tid att "nu står vårt enda hopp till feminismen", samtidigt som jag började dra mig undan från vänsterns moralistiska tvångströja i en individualistisk riktning. Jag minns att jag då tänkte att "nej, jag kan inte vara med på den här skutan längre", hur välregisserad den mentala kartan om var vännerna finns och var fienderna bor än verkar vara.

Följdaktligen snurrade vänstern också in sig i en egalitär könskamp som skulle ersätta klasskampen. Utan en ekonomisk analys som höll måttet eller ett trotskistiskt övergångsprogram att ty sig till gav man upp och erkände sig som fripassagerare på den marknadsliberala skutan, upplockade som drivved från havet efter att den statssocialistiska pråmen skjutits i sank av marknadsliberalismens kanoner. Sin tacksamhet uttryckte man snart genom att ivrigt nagelfara den liberala skutans smuts i hörnen, för att försöka finna fel och skavanker som skulle kunna hålla den egalitära tanken vid liv. Var inte kvinnorna förtryckta? Och invandrarna? Och de transsexuella? Och ursprungsfolken i tredje världen? Och var inte detta ett tecken på att liberalismen var kass trots allt och att socialismen skulle segra?

Ett tag såg det ut att gå vägen och även inbitna liberaler började skruva på sig och nymornat kalla sig för feminister. Men i takt med att de radikalfeministiska kraven blev allt mer utmanande skedde någonting annat bakom radikalernas rygg - det folk som skulle befrias började tröttna på den uppflammade vänsterretorikten och övergav det egalitära projektet i stort. I smått kunde man fortsättningsvis hålla med, jovisst, lika lön för lika arbete och javisst, samma rättigheter åt alla oberoende av hudfärg, men i bristen av en hållbar ekonomisk analys kom detta aldrig att bli den nya projektil mot borgarklassens huvud som den feministiska vänstern hoppats på. Kraven på individuell föräldraförsäkring och ammande pappor, det epokgörande med kvinnliga präster och homoäktenskap i domkyrkans lokaler, homoadoptioner och rätten att välja sitt kön, könskvotering i bolagsstyrelser, rättegångar mot osedligt tecknad manga, inget av detta blev riktigt det som lyfte "kön mot kön"-partiet feministiskt initiativ in i riksdagen. I stället fick vi sänkt fastighetsskatt, borttagen förmögenhetsskatt, individuell lönesättning på alla nivåer inom arbetslivet, ett försvagat fack, en stark folklig tilltro till borgerligheten och Sverigedemokraterna in i riksdagen.

Det går inte att föra en politisk kamp utan en ekonomisk analys. Och det går inte att utgå från en felaktig ekonomisk teori som marxismen när man försöker göra det. Därför måste vänstern sätta sig på skolbänken igen och lära sig mer om den kompetenta kritik av penningväsendet, fractional reserve banking, skuldbaserade valutor, räntekapitalistiskt tänkande och alternativen till detta, valutareform, demurrage, muslimskt bankväsende och allt annat som kan få dem att begripa den fundamentala skillnad mellan vinst från förvärvsverksamhet och kapitalavkastning från ränta som den socialistiska rörelsen hittills har försummat. Utifrån detta kan man kanske längre fram skapa en hållbar mutualistisk teori med både människans egennytta och solidariska medkänsla som grund. Misslyckas man med detta har man nog inget annat val än att fortsätta en tynande kräftgång som fjolliga reservliberaler vars främsta vapen är bröstpumpen och mjölkersättningspulvret, eller aggressiva kollektivistiska stenkastare som inte försitter något tillfälle att genom spektakulära aktioner göra sig till ovänner med det folk man i sin drömvärld föresatt sig att befria.

Allt för nu från Swami Anand Suresh

Philipskurvans falsarium

All Economics is based on the false premise that "interest fights inflation" when the truth is that "interest causes inflation.

http://johnturmel.com/biglie.htm

Du vet - man tjatar i 20+ år om en och samma sak. Förklarar, demonstrerar, sliter ut sig. Men alla man träffar på är antingen systemanpassade idioter eller systemkritiska ärthjärnor - och till slut så ger man upp, orkar inte förklara, bry sig mer och tänker - låt det gå åt helvete som det vill - varför skall jag bry mig mer, jag har i alla fall mina 2 000 kvadratmeter på jorden att falla tillbaka på.

Så är man tyst ett par år och deltar inte i debatten - och plötsligt har hela världen svämmat över av samma tankegods som man själv inte längre orkade föra vidare.

Vad skall man säga om det här? Att trägen vinner? Eller att världen sköter sig själv bara man lämnar den ifred? Eller att det suger att vara en pionjär, eftersom man inte riktigt hinner skörda frukten av sin möda medan man ännu har orken att glädja sig över det.

Den monetära systemkritiken

Money, Myth, and Machiavelli

Ovanstående Youtube-länk fick mig att göra nedanstående reflektion:

Jag är glad att det finns människor som ännu klarar av att leverera en kompetent systemkritik. Jag drev mig själv in i ett mentalt sammanbrott när jag i början av 1990-talet försökte sköta min familj och samtidigt avslöja hur det finansiella systemet fungerar - och hur det lyckas med att piska 98 % av mänskligheten in i total underkastelse, samtidigt som de älskar handen som slår dem och skyller alla sina problem på trasproletariatet.

Med internet och YOUTUBE blir allt enklare och lättare att förstå, även om jag tycker att han av pedagogiska skäl överförenklar sin skiss.

Rätt utskriven skall den vara:

Bankerna:

På tillgångssidan: Lånefordringar
På skuldsidan: Merparten kunders transaktionskonton och en bit eget kapital

Folket:

På tillgångssidan: Likviditet
På skuldsidan: Direkta och indirekta skulder till bankväsendet

Det som menigheten uppfattar som "pengarna" är likviditeten på deras transaktionskonton. Denna likviditet har skapats genom att de själva har skuldsatt sig hos bankerna, med sina fasta tillgångar och dagliga arbeten som pant. Därför, vilket är poängen...


KOMMER INTE LIKVIDITETEN FINNAS KVAR OM FOLKET SLUTAR SKULDSÄTTA SIG

Om folket inte skuldsätter sig hos bankerna och betalar ränta till bankerna för denna skuld kommer det inte finnas någon likviditet kvar att göra affärermed.

Därför är folket strandsatt med två olika val - depression och stagnation eller ökad skuldsättning. Och naturen har bara ett val - att förtäras och förstöras.

Detta är räntekapitalismens rätta ansikte. Ett par procent av befolkningen förstår hur det här fungerar och en promille om ens det är villiga att göra något åt det. Mot sig har de hela den socioekonomiska maktapparaten, inkluderat finansväsende, multinationellt monopolkapital, universitet, politiker, massmedia och pappas pojkar i form av storkäftade egenföretagare och systemanpassade proletärer vilka, som det tidigare har nämnts, tävlar med varandra om att skylla allt på Ahmed, Hagabosse och hans förståndshandikappade mamma.