Alf Henrikssons italienska historia

 För att få mig något annat till livs än samtidens krig och djävulskap har jag börjat läsa en gammal dyrgrip som stått oläst i min bokhylla i åtminstone 20 år, Alf Henriksons italienska historia.

Den är upplagd på samma sätt som hans mästerverk Alla tider, där varje decennium får sitt eget uppslag, med tidslinjer över kungahusen och anakdoter om stora händelser, liksom små, under den nämnda perioden, samtliga beskrivna med Henriksons underfundiga och oefterhärmelig stil.

Det som slår mig när jag läser igenom mitt nuvarande hemlands historia är, förutom iakttagelsen att jag på ett helt annat sätt än tidigare kan känna igen mig i och sätta mig in i händelserna så väl, är framför allt hur djävliga vi människor har varit mot varandra sedan forntiden. Det luras, bluffas, mördas, sviks, överfalls, krigas, kidnappas och torteras utan hejd och dessa händelser överskuggar med all tydlighet de små framsteg inom konst och matematik som sker samtidigt.

Angående krigen märker jag främst två saker med relevans till samtiden. Det första är att krigen i första hand sker längs etniska stridslinjer, där olika folkgrupper, greker, fenicier, etrusker och latinska folk, avbrutna av rikliga perioder med inbördeskrig, i huvudsak strider med varandra om makten, med tidigare oförätter i ständigt färskt minne, det andra diktatur och demokrati turas om att styra utan någon synbar systematik. Det finns inget tydligt historiskt drag att den ena styrelseformen skulle vara vinnande före den andra, snarast att extremerna snabbt förfaller, demokratin i planlöshet och diktaturen i tyranni, samt att de båda syrelsesättet på intet sätt är avgörande för vilka makter som väljer att bilda allianser med varandra,

Undantaget skulle kanske vara Romerska republiken, som lyckas bibehålla sitt system med senatorer och årligt nyvalda par av statschefer från konungatidens slut på 500-talet före kristus fram till Romerska Imperiets instiftande, med dess sedvanliga envåldshärskare efter tiden runt vår tideräknings början. Systemet var onekligen framgångsrikt med tanke på hur Rom expanderade under denna synnerligen dynamiska krigsperiod, samt övermåtta egalitärt, till exempel genom de licinska lagarna som stipulerar att ingen romare får äga en större privategendom än en vanlig villatomt. Med detta i åtanke är det intressant att notera att den man som mer än alla andra kommit att representera Romarrikets ära, Julius Caesar, var en militärdiktator som i bästa General Franco-anda avskaffade den demokratiska senaten för att inrätta sig själv som envåldshärskare. Hans mördare, Brutus och Cassius, som gått till historien som världens mest svekfulla män bland annat genom Dante Alighieris akt att placera dem i helvetets sjunde krets, för att i evighet tuggas på av Djävulen självt, var de som försökte rädda demokratin, eller åtminstone senaten, mot det diktatoriska styret. Tag lärdom av detta, små barn, och försök aldrig själva med något liknande.

Julius Caesar hann bara vara diktator i fyra år och ensam på tronen utan samregenter bara i ett av dem. Ändå fick hans namn bli rollmodell för framtidens alla envåldshärskare, genom avledda namnformer som Kejsare, Kaiser och Tsar.

For att med Henriksons espri återge hur skiftande spelet mellan demokrati och diktatur kunde vara, samt hur dynamiskt krigsskådespelen utvecklade sig, återger jag här hans beskrivning av en grekisk incident på 300-talet f kr, en stund före de puniska krig, mellan Rom och Kartago som slutligen kom att cementera romarnas makt över Medelhavet:

"Efter ett sexårigt inbördeskrig gör sig en demokratisk militär som heter Agathokles till diktator i Syrakusai. Han fördriver motpartens folk från denna och andra siciliska städer till karthesiskt område, varpå den kartesiske generalen Hamilkar tar dessas parti, slår Agathokles i grunden vid floden Himera 311 och innesluter Syrakusai både till lands och till sjöss. Dess läge är förtvivlat, men Agathokles finner bokstavligen en utväg; med sina bästa trupper ombord på ett antal skepp smiter han överraskande förbi fiendens vaktskepp och tar sig under våldsam kapprodd över till Afrika, där försvaret är oförberett och ett antal orter strax faller för hans hand. Tre år senare har Karthagerna hunnit samla sina styrkor kring hemorten och Agathokles ställning är förtvivlad en gång till, men då lämnar denne sin dödsdömda här i sticket och återvänder till Sicilien. Han får ihop en trupp anhängare, kastar sig över staden Segesta, rånmördar dess vuxna befolkning, säljer barnen och ungdomarna som slavar till fastlandet och får på så vis en krigskassa. Han ställer därnäst till ett blodbad i Syrakuosai på alla som kritiserar honom för att ha lämnat deras anhöriga i sticket till en säker död i Afrika, varpå han vänder sig till karthagerna och erbjuder fred. Anbudet antas och Aghatokles sitter sedan i orubbat bo i sexton år, varunder han också slår under sig Thuroi, Kroton och andra städer och områden på Italiens fastland, samt deltar i striderna mellan Alexander och dennes efterlämnade generaler, ty det är den tiden nu. Han antar kungatitel som seden är i dessa kretsar."

Till den som tycker att det gick oförtjänt väl för Agasthokles meddelar Henrikson på kommande uppslag:

"Agasthokles mördas 289 av en person från Segesta (ni minns förra citatet?) vid namn Mainon, och då gör sig Kroton fritt och oberoende igen. Men glädjen varar inte länge. År 282 [f kr] måste Kroton Lokroi och Thurioi ta emot var sin Romersk garnison."

Därefter varar Pax Romana förhållandevis ostört, avbrutet av ett par puniska krig, en hop vandaler och stundtals stråtrövande saracener, genom Romarriket fram till 475 e kr, varpå bysantinerna, sveberna av Hohenstaufen och spanjorerna avlöser varandra som Siciliens härskare, till dess att det blir dags för Garibaldi att försöka göra en enhet av de vilt bångstyriga italienska regionerna och provinserna.

Wall Street är det nya Kreml

 Skillnaden mellan Sovjetunionen och Ryssland, som många ej har uppmärksammat, är att Sovjetstaten hade en vision om att stöpa om människan till en ny samhällsform, initierad av dem som erövrare. Människorna i de ockuperade staterna skulle skolas, formas till att bli Sovjetmedborgare enligt den leninistiska läran. På så sätt skulle vi få ett multietniskt samhälle, där var och en följde den kommunistiska ledningen i Kreml.

Ryssland idag bär inte på några sådana ambitioner. De har ingen annan samhällsideologi än det kapitalistiska Väst, med liknande klasser av oligarker, och de avser inte att omforma människorna till någonting särskilt. De vet att de inte kan göra om andra folk till ryssar och vis av skadan från Sovjettiden känner de kostnaden av att försöka styra över folk som avskyr dem.

De som bär på ideolpogiska visioner idag är istället de imperialistiska Västmakterna, Atlantisterna. De vill omstöpa alla stater på Jorden till deras särskilda form av liberal, parlamentarisk kapitalism, styrd från finanscentra på Wall Street och i London City, på motsvarande sätt som kommunisterna ville styra världen ideologiskt från Moskva.

MUltietniskt och jämlikt skall vi alla hålla varandra i händerna och följa buden från Blackrock, CNN och Monsanto, rösta höger eller vänster vartannat val och låta den liberala klassen av tyckare styra över oss alla.

Det hade kunnat funka , om det inte vore för Israel och Palestinafrågan. Eftersom de kapitalistiska makthavarna särskilt i USA inte kan - eller vill - frigöra sig från den dominans som de sionistiska krafterna utövar, har det liberala bygget redan havererat. Det går inte att babbla om fred, frihet och demokrati och sen använda de fina buzzworden för att attackera varenda självsträndig sstat i tredje världen, för att därefter låta sitt eget imperialistiska pet projekt i ;Mellanöstern bryta mot alla regler med Atlantisternas goda minne. Världen genomstådar det, de ser och förstår läget och vet att de kan bli de drabbade nästa gång Väst får för sig att lösa sina problem på något annans bekostnad. De ser sig om efter bättre alternativ och finner där BRICS, som efter konflikten i Ukraina kvingats snabbväxa från ett ambitiöst skrivbordsprojekt, till en fullfjädrat alternativ till petrodollarn.

Till skillnad från Muammar al Gaddafi och hans dröm om den afrikanska gulddinaren har även BRICS-länderna det trumfkort på hand som i slutändan kommer att vara avgörande.

De har kärnvapen på hand, som en garanti för att de ej, likt den älskade översten och hans Libyen, kommer att sluta sina dagar i ett avloppsrör med ett land i ruiner, våldtagna och förnedrade av hjärnlösa extremistmiliser, vilt agerande under beskydd av västmakternas välmenande bombmattor. Tillsammans, hand i hand, för Montesanto ,

Varför vi inte kommer att fixa det

 För 45 år sedan engagerade jag mig i JAK ideell förening för ekonomisk frigörelse. Föreningen hade en plan för hur man skulle kunna göra människorna fria från skuldslaveriet och skapa ett ekonomiskt system med utlåning utan ränta. Det fanns bara ett krux. Systemet gav vid tillväxt medlemmarna förmånliga lånerättigheter som attraherade nya medlemmar, men på sikt gjorde systemet instabilt. Ett fåtal kunde vid högt ränteläge få mycket fördelaktiga lån, på bekostnad av att andra medlemmars sparmedel låstes under lång tid framöver. Ifall tillväxten fortsatte växte obalanserna på ett sätt som påminde om ett pyramidspel, ett fåtal sparare i början gynnades.på de tillkommandes bekostnad, 

Jag gjorde (på betald tjänstemanbatid) en omfattande analys av systemet och lade fram ett förslag på hur det skulle kunna göras mer långsiktigt stabilt, men samtidigt mindre fördelaktigt för dem som ville få stora lån snabbt och billigt under tillväxtperioderna.

Förslaget kom aldrig att läggas fram för omröstning, eftersom bankledningen valde att satsa på en annan lösning, enligt modellen ”det går nog ändå skall du se”. Jag blev mållös eftersom jag visste att det inte skulle gå. Kedjebrevseffekterna skulle accelerera, och systemet skulle haverera, inte nu, men någon gång i framtiden. I den vevan upptäckte jag penningreformismens slutsatser om hur bankvärlden skapar pengar ”ur luft” och tänkte då att, jaja, ifall de andra bankerna kan, varför skall JAK vara sämre?

I veckan skickade vänner från den tiden mig tidningsartiklar om att JAK nu befiinner sig i den likviditetskris jag varnade för då. Sedärja, tänkte jag och svarade att jag var glad för att det där inte var mitt problem längre. Jag har lämnat föreningslivet och placerat mina egna reserver på olika guldkonton.

Det som fick mig att tappa tron på våra möjligheter att skapa ett mer stabilt ekonomisk system den gången var inte så mycket att bankledningen valde bort mitt förslag, som att jag förstod av reaktionerna när jag talade med andra medlemmar om det att inte de heller ville se det. De ville ha ÄNNU mer fördelaktiga lån än vad de fick idag. De ville trolla fram ännu mer kaninpengar ur den svarta trollkarlshatten.  Många hade inte engagerat sig i den gröna, miljövänliga, goda alternativbanken för atg skapa långsiktig hållbarhet, utan för att gynna sig själva så mycket det gick , oavsett konsekvenserna. Amorteringsrna på räntelånen till den lilla villan var alltför tunga för att de skulle vilja stå i kö för att bänta på sin tur. De ville ha ett pyramidspel bara de själva fick stå först i kön, men helst ett grönt och miljövänligt sådant. 

Det var då jag förstod, likt Jonn Connor i Terminator 2, att vi människor ”ain’t gonna make it”. Vi komner inte att fixa det. Vi är för hungriga som art och alltför fokuserade på tillväxt för att kunna skapa långsiktigt hållbara system, vi vill ha mer av kakan och äta den med, som Timbuktu sjunger och den teknologiska utvecklingen erbjuder inga lösningar. Den skyndar bara på processen, för att göra fallet mer oundvikligt, få det att ske allt snabbare och från allt högre höjd.

Ta INTE striden med Ryssland

John Mearsheimers huvudargument från 2015 står sig fortfarande:

Väst skall INTE ta strid med Ryssland om Ukraina, därför att:

1) Svarta havet är ett STRATEGISKT ESSENTIELLT område för Ryssland. Det är inte ett strategiskt essentiellt område för Väst.

2) Ryssland går inte att besegra, därför att:

a) Rysslands produktionsbas utskåpar Ukrainas med hästlängder. Ukraina kan inte vinna konflikten på egen hand.

b) Väst kommer att satsa så mycket som de har lust att förlora, men inte mer. Ryssland kommer att satsa allt de har. Väst kommer att skicka vapen, men inte manskap. Väst är inte beredda att börja stapla likpåsar i en konflikt som ej är strategiskt existentiell för dem. Detta kommer att leda in Ukraina på ”the Primrose path” - vägen som lockar en i fördärvet. USA:s primära mål kommer vara att skada Ryssland, inte att vinna kriget. De kommer att bekämpa Ryssland till sista ukrainare och Ryssland kommer att ödelägga landet totalt.

 c) OM Ryssland mot alla odds skulle förlora kommer det att bli riktigt farligt. Ryssland skulle då kunna eskalera kriget till kärnvapennivå, vilket drar in Europa i en ödeläggelse som ingen har intresse av att skåda.

3) Ryssland har INGA DOKUMENTERADE INTRESSEN av att expandera sin inflytsndesfär till Polen eller ens Västra Ukraina. Ryssland vill inte administrera folk som avskyr dem. Dominoteorin är ett falskt argument som lanseras av krigshetsare i Väst för att sälja mer vapen. 

4) Väst behöver Ryssland som en allierad, inte en fiende. Europa av ekonomiska skäl, USA av militära, ifall de skall ha en chans att kunna matcha Kinas växande inflytande i Asien. 

5) Teorin om liberal hegemoni är falsk. Det går inte att sprida ”demokrati” eller ”liberala” ideal genom att skapa internationella konflikter, eftersom konflikerna i sig underblåser de autokratiskt nationalistiska tendenser som motverkar den liberala öppenheten på bägge sidor om barrikaderna

Till den ursprungliga analysen kan vi lägga till nedanstående bekräftade förmodanden; 

6) Teorin att Ryssland skulle rasa samman av inrikes konflikter är falsifierad. Sanktionerna har inte bara misslyckats utan varit kontraproduktiva. De har försvagat Väst och stärkt Ryssland. De nationalistiska stämningar som alltid växer vid väpnade konflikter har stärkt Putins ställning och den ryska sammanhållningen, inte försvagat den.

7) Konflikten har inte isolerat Ryssland utanför NATO-blocker, tvärtom. Ryssland har fått fler allierade och BRICS har fått fler medlemmar.

Till detta kan vi lägga till Douglas McGregors militärtekniska analys. Inte ens om Väst hade velat ingripa i Ukraina med egna styrkor har de de resurser som krävs för att besegra Ryssland i ett konventionellt landbaserat frontkrig. Ryssland har skalat upp sin militära produktionsapparat i en takt som Väst av olika anledningar ej har en chans att hänga med på. Europas vapenlager är tömt. Dess krigsindustri är inte dimensionerad att möta Rysslands. Den är privat och funkar marknadsmässigt oelastiskt, vilket in innebär att krigsindustrin hellre höjer priset på produkterna än att öka utbudet för att mäta den växande efterfrågan. Europa har inte de institutioner eller den motivation som krävs för att snabbt ställa om till en krigsekonomi. Storbritannien och USA är i huvudsak maritima stridsmakter och kan inte själva sända över det manskap som skulle behövas för att besegra Ryssland, utan att bli indragna i ett förödande sjökrig med den ryska ubåtsflottan. Varken Europa eller USA har erfarenheter av storskaligt frontktig i  modern tid. Politiker och generaler saknar stridserfarenheten, medan trupperna i huvudsak har sysslat med ”nålsticksoperationer mot k-pistbeväpnsde fåraherdar i sandaler på Toyota pickups i de afghanska bergen” - McGregor fritt citerat

Visst har Ryssland en poäng.

 Jag minns att jag tog ställning för Rysslands position i Ukraina redan i maj 2014. Maidankuppen i Kiev var en odemokratisk statskupp, med CIA som drivande i bakgrunden, massakern av ryssvänliga fackföreningsaktiva i Odessa var skrämmande otäck, annekteringen av Krim följdriktig, upproret i Donbas spännande och Azov allmänt vidriga.

Politiker som ignorerat folkrätten angående Palestina gapade förtvivlat över att Ryssland snarast försynt rättade gränsdragningen till Ukraina, ungefär som mannen som hämtar hem den bundna jycken från den neurotiska exhustruns garage efter en trasslig skilsmässa. Borgare som ställt sig bakom USA:s omotiverade invasionskrig på främmande kontinenter under decennier kissade på sig i historielös förfäran över att Ryssland markerade sin närvaro och krävde både lugn och ro och ett inflytande över gränsområden de förlorat under den turbulenta delningen av Sovjetunionen.

Dödsstöten kom dock då Stefan Löfven i TV utlovade ett miljardstöd till Ukraina för hjälp med ”demokratisering” av landet. Jag kände en instinktiv motvilja av att någon med mina skattemedel tog ställning i en internationell konflikt där jag ännu ej fått säga mitt. På det planet skulle det bara bli värre, tills att den botten nu är nådd där jag ej längre delar eller identifierar mig med ”mitt lands” påstådda utrikespolitiska intressen. Må bästa maktblock vinna, and it certainly isn’t the one som lägger beslag på mina skattepengar. Nu är det inte långt kvar till konkursen för Ukraina. USA:s ”vänskap” och miljardstöd från sossarna får man se upp med.

Efter många år upptäckte jag att det fanns fler än högerextrema nationalister som tyckte som mig. En akademisk skola kallad offensiv realism, startad av professor John Mearsheimer uttryckte det jag tänkte och kände betydligt mer elegant, med djupgående analyser och historiska referenser. Efter det kunde jag återgå till att göra det jag är bäst på, att med proseccoglaset i hand, från min lilla terass beskåda världens elände och med ett arrogant leende vänta på att se de värsta profetiorna besanna sig.

 Innehållet i Tidens Tre Riktningar spinner från förtäckt självbiografi, till klassiskt äventyrsberättande, till djupare religiösa och medvetandefilosofiska spekulationer. Jag fick tillfället att återkomma till de senare häromdagen i en diskussionstråd där en Facebookvän ställde frågan ifall vi kan veta om maskiner är medvetna eller ej, utan att först definiera vad medvetandet är, vilket filosofen David Chalmers genom det hårda problemet (The Hard Problem of Consciousness för googlarna) har visat sig vara nog så bekymmersamt.

I bokens kapitel Avhandling går jag igenom några av de olika medvetandefilosofiska teorierna i en fejkad uppsats av huvudpersonen, som börjar bra med klassisk fysik och filosofi och slutar värre med påhittade teser, lämpade att skapa den speciella flerdimensionella miljö som bokens science fictionäventyr utspelar sig i. Det är upp till läsaren att finna gränsen mellan det verkliga och det påhittade, då verkligheten som vi känner den kan vara nog så utflippad på egen hand.

Mer brännande än frågan om vad medvetande är, och hur det uppstår, är frågan om vi har en fri vilja. Den har både moralfilosofiska och kvantfysiska implikationer. I en deterministisk värld, såsom de klassiska fysikerna tänkte sig den på slutet av 1800-talet, finns det ingen fri vilja, eftersom alla skeenden är fysiskt förutbestämda, så även moralfilosofins bud om godhet och onska, en tanke som kanske ledde Calvin fram till tanken att det redan var förutbästämt vilka som skulle komma till helvetet och vilka som skulle komma till himlen, oavsett deras strävan i det jordiska livet.

Kvantfysiken gjorde upp med determinismen i en smärtsam process där bl. a. Albert Einstein satsade sina kort på fel häst, genom att formulera EPR-paradoxen och förvänta sig att kvantfysiken skulle falla genom denna. Istället föll den lokalitet eller kausalitet som alla sunda människor grundar sin världsbild på. Världen är verkligen både underlig och obestämd, men är det så att Gud spelar tärning, och att vi i efterhand genom våra medvetanden efterrationaliserar utfallet som ett "fritt val", eller kan vi på något sätt manipulera materien med våra medvetanden så att någonting sker som ej bara är resultatet av naturlagarna om materiens och rörelseenergins tröghet, utan resultatet av en vilja, vilken vi suveränt forfogar över, oberoende av hur man psykologiskt väljer att definiera frihetsbegreppet. Denna vilja måste i så fall verka på dimensioner innanför Heisenbergs oräkerhetsrelation och med fenomen som bygger på en kollaps av Schrödiners sannolikhetsfunktion, de enda fenomen som tillsammans med kaosmatematiken gör kosmos luddigt i kanterna och ej deterministiskt förutbestämt.

Den som vill läsa mer om hur jag fantiserar kring detta är välkommen att besöka min hemsida, och gärna att köpa boken.

Det farliga antisemitkortet

 SD har high times just nu, genom att kalla sossarna för antisemiter. Det tillmälet får alla som stödjer Palestinas sak, förr eller senare  - och det måste ju var människa med heder i kroppen göra. 

Tekniken att anklaga socialdemokrater för antisemitism har högern lärt sig från Storbritannien, där radikale Jeremy Corbyn rensades bort från ledningen med hjälp av antisemitkortet. Sossar är känsliga mot dessa attacker, eftersom de saknar klar linje i Israelfrågan och mest försöker samla väljargrupper genom att stödja och fördöma lite hursomhelst. Extra karmiskt blir det eftersom s-ledningen så många gånger själva samtidigt har spelat ut nazistkortet åt höger OCH antisemitkortet åt vänster, till de invandrare och socialister som varit mer radikala i Palestinafrågan  än de själva. 

Vart skall de nu ta vägen? Till den objektiva analysens land, på ett studiebesök, eller tänker de fortsätta att grotta ner sig i lergropen bland pajkastarna?

Jag vill efter en googling vara den första att erkänna att sossarna varit utsatta för hårt tryck högerifrån avseende att fördöma både fysiska attacker mot judar i Sverige och palestinavänner i sina egna led. Med en klar linje i denna fråga blir det enklare att skydda sig mot högerns attacker, faller man för att dra antisemitkortet, eller att ge efter för det rasar man själv raskt ner i dyngan