Hur kommer det att gå för Iran?

 Högern gnölar om att vänstern inte stödjer protesterna i Iran med tillräcklig styrka. Här kommer min sammanfattning.

Ilskan mot regimen är förståelig. Särskilt det mossiga budet om att anbefalla kvinnor särskild klädsel för tankarna tillbaka till sekler värda att glömma. Samtidigt bör man komma ihåg att regimförändringar meddelst framprovocerade folkopinioner är ett favorittrick från två av de politska agenter vars ledare mest högljutt hyllar de folkliga revolterna - Mossad och CIA.

Vi har sett det förr - färgrevolutioner för att störta ner politiska fiender till USA och Israel i kaos. Inte för att det inte behövs förändring, utan för att resultatet inte kommer att gagna folket ifall de är framtagna av externa krafter.

Nu tror jag inte att det behövs mycket till för att tända en gnista i Iran, missnöjet med regimen är kompakt, stödet till en förändring från exiliranierna jorden runt är kompakt, men en förändring till vad?

Upproret saknar både organisation och politiskt ledarskap. Den son till shahen som uppbackad av Israel och Västmakterna vill återta tronen som kronprins sägs ha ett brett stöd som övergångsfigur, men en övergång till vad? Han har inget organiserat stöd i landet, han har inte besökt det på decennier, upproret har hittills beskrivits som oorganiserat, spontant och utan ledarskap med en plan om hur ett maktskifte skulle genomföras. Hans sympati kommer från dem som vill tillbaka till tiden förre mullorna, men jag som var i Tehreran då minns hur avskydd hans far shahen var bland folket där då. Många sade öppet att de ville döda honom och några månader senare tvingades han att fly landet. Den gången togs energin i det folkliga upproret över av de religiösa krafterna, av en ayatolla som flögs till Iran genom fransk försorg. Om Israel eller USA flyger in en ny Pahlavi Reza till Teheran efter en tänkt lyckosam revolt är det på nytt en externt finansierad makthavare som skall sättas till att ta skutan över Iran, denna gång för att navigera landet till en support för en representativ demokrati av västvänlig modell, vars nyvalde ledare kommer att vara tvungen att navigera mellan de utländska krafterna och folkets önskemål för att få behålla sin post och kanske livhanken med.

Samtidigt rapporterar oberoende nyhetskällor om att den iranska maktapparaten är förhållande intakt trots striderna. 500 döda bland demonstranterna har skakat landet men maktapparaten inte mycket mer än så. Kanske blir det ett Tjeckoslovakien 1968 istället för ett Maidan 2014, så vad exakt finns det i nuläget att jubla över? Ännu återstår att vänta och se.

Vårt behov av rädsla

Vid ett tillfälle då jag gjorde lumpen, ja jag gjorde ett par månader av nyfikenhet mellan de båda fängelsevistelserna, blev vi en gång uppvisade diabilder på de olika fantastiska vapen vi hade för att mörda Sovjetryssar med ifall de skulle försöka sig på något. Det ena vapnet var värre än det andra, basarna i plutonen på LV6 skrockade glatt och flinade mot varandra när de reflekterade över vilken förstörelse dessa skulle skapa hos fienden,

Jag satt där, ett halvt decennium äldre än de övriga, på grund av tidigare fängelsevistelser, och tänkte - är det bara jag som är rädd? Förstår de inte att om VI har de där att rikta mot DEM, vad kan då DE ha att rikta mot OSS?

Folk är ju som de är och det kan behövas en god portion insikt för att förstå orsaken till att de får de mesta om bakfoten. John Mearsheimer kom med en briljant förklaring till varför politiker misslyckas - säkerhetsdilemmats paradoxala psykologi. Internationell säkerhet är ett nollsummespel där den enes säkerhet blir den andres risk. Varje maktblocks ambition att göra situationen militärt säkrare för egen del gör situationen osäkrare för de andra. Det får dem att försöka öka sin egen säkerhet genom att putta över riskbilden på motparten och så är kapprustningen i gång.

Under det monopolära momentet såg det tillfälligt ut som om Västmakterna hade eliminerat all militär konkurrens. Spelet var vunnet och Väst kunde nu andas ut. De kunde räkna bort rädslan ur ekvationen och börja använda sin makt som de ville.

Det var där, enligt Mearsheimer, som ekvationen spårade ur. Makt och rädsla hänger -eller skall hänga - ihop som ler och långhalm. Du KAN inte använda makt utan att få skräck på köpet. Risken för bakslag kan ej elimineras och ju mer makt du brukar för egen del, desto mer incitament väcker du hos den du använder din makt emot att förr eller senare slå tillbaka. Makt och motmakt. Aktion och reaktion, tills en ny maktbalans har uppkommit. Tes antites, syntes. Affirming, denying, reconsiling.

När väst började använda sig av militära maktmedel utan att behöva ta in risken för fiendens motreaktioner i kalkylen - hur farligt är det att terrorbomba beduiner i sandaler långt borta i tjottaheiti, eller att sända tanks mot talibaner i öppna Toyota-truckar - skapades en arrogans hos makthavarna som byggde på resonemanget "när vi väl har bestämt oss för vad som är rätt och riktigt är det bara att se till att få det genomfört"

Det resonemanget kan inte fungera i den multipolära värld som förr eller senare är dömd att följa på ett monopolärt ögonblick. Där behöver motpartens motaktioner tas med i beräkningen. Rättfärdigheten behöver bytas ut mot rädsla. Såklart har vi rätt, men vad spelar det för roll ifall motparten inte anser det? Ifall vi gör det här mot dem, vad kommer de då att göra mot oss? That is the way the meat gets back on the menu, boys.

Om rysshatet som en grundpelare för den svenska nationalismen

 Rysshatet är den mentala bur som gör Sverige svenskt. Varje nation definierar sig själv genom sina motståndare. Ingen tar frivilligt på sig en identitet utan att ha någon att profilera sig emot. Vi ropar inte stolt ut "vi är jordbor!" eftersom det inte finns något annat att vara än just det, men vänta bara tills vi verkligen stöter på några aliens, då kommer planeten Jorden-nationalismen att växa upp som ett globalt motstånd mot dem.

Teoretiskt stötte jag på detta under studierna kring hur den svenska nationalismen skapades, genom Götiska förbundet och USA-emigranterna som av var sin anledning gödslade på med nationalromantik för att skapa ett storslaget förflutet och därigenom arbeta för att skilja svenskheten från omvärlden. Existentiellt bröt jag glasväggarna efter flytten till Italien, då den svenskhet som definierade mig blev en mur mot omvärlden istället för ett gränssnitt. "Var inte så svensk", sade italienarna när jag inte uppträdde tillräckligt flexibelt. "Underbara Sverige", sade de när de ville drömma sig bort till ett paradis som jag inte kunde ge dem, därför att den var deras fantasi och ej min verklighet. Men det var bara ett förspel. Det som främst krossade glasflaskan och fick gåsen att krypa ut på gräsmattan var frågan:

"Varför provocerar ni svenskar Ryssland?"

Det omvända perspektivet, att se sin stat utifrån, där inget av mina försiktigt pro-ryska och anti-amerikanska antaganden uppfattades som nationellt provokativa, utan den bistra sanningen, inte bara av extremister och fyllon, utan av guldsmeder, bartendrar, taxichaufförer, kroggäster, arbetskollegor, i stort sett alla jag stötte på. detta hjälpte mig att krossa myten om nationen och hoppa ut på gräsmattan för att insupa ett par andetag av frisk luft.

Om gastronomi och medvetande

 I kursen Italiensk kultur och samhälle 7,5 p stöter jag på ett av de fundamentala problemen inom medvetandefilosofin - hur skall man beskriva vad som menas med en upplevelse och varför har vi dem?

Låt mig förklara. I kursmaterialet ingår det som är typiskt för italiensk kultur och det börjar som sig bör med en genomgång av Italiensk historia, geografi, statskick, resmål och traditioner. Så långt, allt väl. Man kan lära sig kursinnehållet genom att repetera årtal, läsa på om historiska förändringar, kungars namn och regioners huvudstäder. Allt kan packeteras ner i en fil av kunskap och så vet man vad som hände när för vem och vart man skall åka ifall man vill titta på lutande tornet eller Cinque terre.

Men så kommer vi fram till kapitlen där kunskapsinhämtandet brakar ihop - gastronomin och det italienska köket.

Jag vet att det borde vara samma sak. Man sätter sig ner och lär sig alla orden. Babà och sfogliatella. Pasta ricca e frolla. Panettone och cassata. sgusciare, sbattare e miscolare. Det borde vara lätt att lära sig, det handlar ju bara om recept och maträtter, lite extra poäng för att veta vilken stad som förknippas med vilken läckerhet. Men ju mer jag läser, desto starkare växer sig insikten om att jag aldrig kommer att begripa det italienska köket genom att läsa om det. Det måste smakas. Det kan inte förstås genom orden. Visserligen kan det bli så att smakupplevelsen förstärks av att veta vad det är man äter, vad receptet har för geografisk förankring och historik, vilka ingredienserna är, vad de heter och vad maträtten sammanknippas med för sociala händelser. Men det kan även bli så att all denna kunskap lägger sig i vägen för smakupplevelsen som ett filter, så att man inte kan unna sig själv att till fullo ta in upplevelsen av en välgjord pastiera, utan att genast vilja ta till orda och berätta för sitt sällskap om rättens historia, för att flytta centrum för upplevelsen från gommen till de verbala delarna av hjärnstammen.

Hur kylslaget är det inte läsa om cassatina och cannelloni framför datorskärmen i Malmös bleka höstljus, jämfört med att mumsa på rätterna i ett solvarmt Napoli. Vad är det för speciellt med detta, undrar ni då, eftersom det jag beskriver är en trivialitet, det verkliga livet är så mycket annorlunda än de torra, intellektuella beskrivningarna av det.

Men poängen är inte det. Det är ingen epokgörande upptäckt att möta skillnaden mellan ett recept och en maträtt, medvetandefilosofins problem är att vinna insikt om varför det är på det sättet. Hur skall man kunna förstå att all tänkbar information som kan insamlas om en sfogliatella aldrig kan ersätta upplevelsen av att äta den? Det går inte att programmera in i ett minnesbibliotek. Kommer vi ens att kunna återskapa känslan av att äta en sfogliatella ifall all information om vilka smaknerver som aktiveras av tungans möte med den programmeras in i ett instrument för stimulering av receptorer i nervvävnaden, så att hjärnan kan luras till att tro att den smakar på det den inte äter.

Kan vi återskapa Matrix som ettor och nollor, eller är det något i den verkliga upplevelsen som går våra matematiska och lingvistiska formuleringar förbi? Och även om vi skulle kunna omformulera alla upplevelser till torr matematik behövs det fortfarande en hjärna för att kunna omtolka den till upplevelser. Exakt vad är det denna hjärna gör? Varför gör den det? Hur gör den det? Kommer den AI-programmerade roboten att någonsin kunna förstå vad som händer i dess mekaniska gom när den fylls med en munfull av Primitivo från Manduria?

Ifall så inte är fallet kan vi lugnt sätta oss ner och säga att mänskliga upplevelser enbart skapas i den mänskliga hjärnan och så är det bara, på grund av nerver hjärnceller osv. Men medvetandeforskningen stannar inte där. Den ställer sig istället frågan om varför dessa upplevelser finns och varför det finns någon som upplever dem. Ifall det är så att roboten kan detektera sfogliatellen utan att förstå något om dess gastronomiska kvalitèer, mekaniskt lära sig att tillaga den och förse den med de ingredienser och näringsämnen som dess cybernetiska kropp behöver för att hålla sig rullande ett månvarv till, varför gjorde inte livet så från första början? Varför bemöda sig med att skapa en upplevare, ifall den mekaniska upplevelsen vore tillräcklig för att hålla livsfunktionerna rullande och föra dem vidare?

Ett svar är att varken upplevaren eller upplevelsen skapas av det biologiska livet, utan att den finns där från början, innan sinnesorganen skapas för att uppleva dem. Upplevelsekvaliteten är en inneboende essens i kosmos sktruktur, hjärnan skapar den inte, den upptäcker den, ungefär som att matematiken ej skapas av människohjärnan, utan upptäcks när väl de logiska spelreglerna för den intellektuella leken har fastslagits. Enligt det synsättet skulle upplevelserna och dess kvaliteter vara en del av universums struktur, medan geometrin och de matematiska formlerna, lagarna och reglerna är en annan sida av myntet. Svaret på vad elektronen och protonen egentligen ÄR, eller består av, kanske inte är vare sig kvarkar, gluoner eller någonting mindre än dem, som i sin tur behöver förklaras av något ännu mindre som de består av. Essensen kanske består av just medvetande och upplevelse. Mitt i universums kärna ligger smaken av en sfogliatella och kring den skapar det universella medvetandet materia, elektroner, atomer och molekyler, för att ge upplevelsen en chans att leta sig fram till det individuella medvetande som genom en hjärnvävnad gör sig beredd att för sin del motta beskedet om denna aspekt av den kosmiska visdomen, utan att på annat sätt kunna förklara den än att lycksaligt utbrista

Buonissimo!

Om den politiska adelns europeiska opraktiskhet

 För att förstå EU-zonens opraktiska förhållningssätt till internationella relationer tror jag att det varken räcker med att gå tillbaka till det kalla krigets kommunistskräck, kolonialtiden eller ens den franska adelns snobberier, nej jag tror att vi behöver gå tillbaka ända till 800-talet e kr, då i efterdyningarna av Västroms sammanbrott en märklig tudelning av den "världsliga" och den religiösa makten uppstår, i och med Kyrkostaten och Det Heliga Tysk-romerska Imperiets inrättande.

Romarriket hade grundats på två föreställningar: kejsarens gudomlighet och att Rom skulle existera i evighet. När Rom föll för den västgotiske kung Alarik I på 400-talet rasade dessa föreställningar. (citat Wikipedia). Medan ett flertal aktörer, från Bysans till Moskva tog på sig att i evighet återupprätta och bevara Romarriket blev det si och så med föreställningen om kejsarens gudomlighet. Den kom att klyvas i två poler, i och med Kyrkostatens inrättande 752 och Karl den Stores kröning till Romersk kejsare år 800. Medan Kyrkostaten var världsligt klenare hade den påvestolen som ett religiöst trumfkort. Karl den Stores frankiska imperium delades upp mellan tre söner och delar av det ombildades till en märklig politisk federation kallad det Heliga Tysk-romerska imperiet, som enligt ett berömt citat av Voltair kom att bli varken tyskt, romerskt, heligt eller ens ett imperium. Med dagens instutitioner i åtanke skulle HTRI närmast kunna liknas fid EU, eller hellre det svagare EEC eller EFTA, dvs en federation av småstater löst sammanhållet under ett gemensamt fördrag, övervakat av en Kejsare med begränsad makt över de ingående staternas styrning och rättigheter, Signifikant för konstruktionen var dock att:

1) Medan kärnan i den militära makten i centraleuropa kom att ligga under HTRI många småriken förlades den religiösa överhöghten till Rom och mellan dessa två poler skapades ett tusenårigt spänningsförhållande

2) De politiska spelet staterna emellan kom att avgöras av deras ställning inom både HTRI och dess förhållande till Påvestolen.

Medan Kyrkostaten ej hade militär makt att besegra kejsaren i HTRI kunde den använda sin religiösa betydelse för att både underminera och stödja dennes verksamhet. Kejsaren valdes av de ingående småstaterna, men behövde krönas av påven i Rom. Freden mellan dem byggde på att de höll sig till de gemensamma fördrag om att respektera varandras integritet som var grunden för imperiets sammanhållning. För att den ena staten skulle kunna gå i krig mot den andre behövdes ett Casus Belli, en legal grund, som en tronstrid eller en gränstvist som aldrig blivit löst. Kejsaren hade ett ansvar för att se till att dessa tvister blev lösta på ett sätt som uppfyllde imperiets krav på stabilitet. Samtidigt hade Påvestolen möjlighet att bannlysabåde imperiets kejsare och småstaternas statschefer alltefter eget intresse, vilket stundtals ledde till att kejsaren i Imperiet inrättade motpåvar för att vissa sitt missnöje med Kyrkostatens agerande. En bannlyst härskare fick sin makt försvagad och gjordes till ett legitimt byte för andra statschefer genom heligt Casus Belli.

Med dagens språkbruk skulle vi kunna säga att medan Imperiet uppfyllde en slags NATO-överenskommelse om gemensamt försvar, utan att förhindra att konflikter mellan enskilda medlemsstater uppstod (som i det moderna exemplet mellan Turkiet och Grekland), fyllde Påvestolen funktionen av Internationell domstol i den Haag, med ansvar att se till att gudomliga lagar och andra Genevekonventioner upprätthölls.

Problemet med denna ordning var att det förutom de ingående staterna även fanns en värld utanför, som gav blanka fan i vilket rättighetsmaskineri som Kejsararna och Påvarna upprätthöll sinsemellan. Morer, Assasiner, Sarascenare och Ottomaner hade en annan religion och gentemot dem var det enbart maktspråket som gällde, Det ortodoxa Ryssland var en annan konstig fågel, som å ena sidan såg sig som Romarrikets efterföljare och därmed tillhörande Västvärlden, men som inte erkände Påvestolen, utan hade en egen ortodox variant av kristendomen. Gentemot dem fungerade alltså bannlysningsinstrumentet inte heller.

Utanför Europa barbariet sade nyligen den spanske EU-politikern Josep Borell. VI kan se hur detta tänkande är äldre än kolonialismen. Europas föreställning om att krig behöver vara lagliga och att det skall finnas en andlig överhöghet som bestämmer hur de skall bekämpas, samt att de länder som ej följer dessa europeiska överenskommelser är att klassa som barbarer kan spåras tillbaka ända till Romarrikets dagar. Europa är inte ensamma om att bygga upp liknande tankesätt. Även den indiska subkontinenten lät braminkasten uppställa regler för hur ksatryas fick föra krig, en ordning som lät sig följas ända tills dess att muslimerna anföll, med en annan Gud som ej brydde sig om ifall munkarna ringde i sina klockor eller ej, för att åkalla sitt beskydd utav världshärskaren Shiva,

Nationaldagen till ära

 För den som dagen till ära är intresserad av att veta var den svenska nationalismen föddes så var det i USA: Jaja, det fanns ett embryo runt det Götiska förbundet i Uppsala och Karoliner, livgardet och andra militära stollar runt Stockholms slott, men den folkliga varianten med Dalahästar, blågåla bondkjolar och andra allmogetraditioner populariserades som symbol för svensk nationalism först av svenska emigranter till USA, dels av kommersiella skäl, men även för att smålänningar, västgötar och värmlänningar sökte efter en sammanhållande länk som skiljde dem som svenskar mot omvärlden. Innan mötet med de andra folken i USA hade venskarna främst associerat sig med sig med sin hembygd och inte med den avsägsna svenska staten, styrd från Stockholmen.

För det är i mötet med omvärlden som nationalismen föds. Få går omkring här på planeten Jorden och kallar sig för terraner, eftersom mötet med utomjordingarna inte har skett än. Det är när vi ser de andra och förstår att de är annorlunda än oss som vi springer till spegeln för att fungera vilka vi själva är.

Den här processen går i tre steg, enligt den tjeckiske sociologen Karl Deutsch (!), vars kombination av nationalitet och efternamn kanske ledde honom på spåren mot något väsentligt. Deutsch börjar med etniciteten och definierar den som det sätt på vilket andra betraktar oss själva. Vi väljer inte vår etnicitet, vi föds och uppfostras till den. Därför är det orätt att attackera andra för deras etnicitet. Det är en nedärvd egenskap bortom vår egen vilja. Det som gör mig till svensk i Italien är inte min egen önskan, utan mitt utseende, min brytning, mitt sätt att bete mig, mina traditioner och vanor. Italienarna ser på mig att jag inte är en av dem och de frågar omedelbart: "var kommer du ifrån?" . De vill veta varifrån min etnicitet härstammar.

Steg två i denna kedja är kulturgemenskapen. I och med den accepterar man sin etnicitet och säger att "inte nog med att andra ser mig som svensk, jag är även en sådan". Accepterandet av sin etnicitet föder den sammanhållning som är kulturgemenskapens grund. En del tar inte det steget utifrån sin etnicitet. Koreanska adoptivbarn som växt upp i Sverige kanske inte vill bli en del av den koreanska kulturgemenskapen bara på grund av sitt utseende. De vill tillhöra den svenska och känner sig diskriminerade ifall de blont födda inte släpper in dem till den.

Nationen är det tredje stadiet. Där börjar folk att ställa politiska krav utifrån sin kulturgemenskap. Alla kulturgemenskaper tar inte det steget. Skåningar ställer få politiska prav utifrån sin skånskhet, Andra gör mera kraftfulla markeringar, som samer eller katalaner. De gräver egna parlament, egna språklagar och rättigheter. Ytterst kan de även bli nationalister och gräva ett eget geografiskt område, en plätt på jorden att styra efter egen vilja.

Den olycksaliga idèn om nationalstaten lanserades i Europa efter Franska Revolutionen främst av Jakobinerna. Staternas gränser skulle följa språk- och kulturgränserna. Varje folk skulle ha sin egen stat. Mot denna tanke ställde sig andra grupper, löst förenade under begreppet girondister, vilka såg andra grunder för statsbildningarna, antingen geografiska handelszoner eller det kotteri av arvsrätter som legat grund för medeltidens brokiga statsbildningar.

Nationalstaten blir ett otyg i det ögonblick det skapar ett problem för sina minoriteter. Ifall en etnicitet skall vara den för staten normala, vilken plats har då de övriga? Multikultur är heller inte alltid den rätta lösningen. Varje stat behöver en gemensam rikslikare, men det skall vara en kultur som omfattar samtliga, med det romerska medborgarskapet som förebild. En gemensam statskultur behöver ej ha sin rot i etniciteten. Den kan grunda sig på andra värderingar, som upplysningen, medborgarrätten eller andra uttryck för den gemensamma mänskliga tanken. Begreppet nationell och nationalitet kan i det samarbetet bli problematiskt. Det går alldeles utmärkt att vara internationell och samtidigt förespråka hembygden och det lokala perspektivets plats på jorden. NAtionen som uttryck för en etnicitets behov att dominera ett visst geografiskt område är en föreställning som för den upplysta människan inte alls behövs.

Om matematiska drömmar och motviljan emot folkmord som en medfödd egenskap

 Jag drömde att en man hade hyrt mig för grundläggande kurser i matematik. Jag minns inte vilken gren, men så satt vi där plötsligt med att jag skulle skriva upp formeln för hur man räknar ut ytan av en ellips med hjälp av integration av trigonometriska funktioner. Mitt i genomgången ber han mig att bromsa. Vi har kommit till saker han inte har sett förut, han behöver en mer grundläggande förståelse av begreppen. Han vet inte vad en integral är, inte vad derivata är, har svaga begrepp om varför man använder sig av X och Y.

Så jag får börja om från början, bevisa derivatan som en kontinuerlig division av infitesimaler. Berätta att man räknar ut värdet av integralen genom att ta differensen mellan den primitiva funktionens värde mellan ändpunkterna och att denna ger arean mellan funktionen och x-axeln, eftersom den primitiva funktionens derivata ger funktionen plus en konstant.

Här någonstans kommer jag själv av mig. Det är så mycket jag inte minns och måste repetera, att jag vaknar upp, går till toaletten, förfärad över att märka att jag har ett hål i huvudet och att jag varken minns eller förstår allting, utan behöver tid på mig för att memorera det jag en gång har lärt mig.

Detta förhållande har lett till en del socialpsykologiska slutsatser. Noam Chomsky gjorde sig känd för att mena att förmågan till grammatisk förståelse är medfödd, eftersom alla har den och kan uppfinna ett språk själv utan att någon lär dem det. Det har bl a hänt på skolor för döva barn som ej har fått lära sig teckenspråk - de uppfinner ett själva och använder det för kommunikation sinsemellan.

På samma sätt fungerar det inte med matematiken. Inga, eller mycket få, klarar av att uppfinna matematiken på egen hand. Vi behöver lära oss den och befinna oss i en omgivning där behovat av den stimuleras. Därav så många skämt om vilken bristande nytta man har haft genom livet av att lära sig pytagoras sats, medan det finns få skämt om att förstå skillnaden mellan ett verb och ett adjektiv.

Noam Chomsky menar att även moralen är medfödd. Det finns en grundläggande mänsklig moral som vi alla är födda med, utom psykopaterna. Tur är väl det, annars kunde alla bete sig som israeler i Gaza utan att någon reagerade.

Chomsky menar även att det är här socialkonstruktivismen går vilse, infekterad av postmodernismen, den franska filosofiska rötan. Genom att hävda att allt socialt beteende är inlärt, att människan är en produkt av sin omgivning, utan något inre som sätter stopp för vad som är sant, önskvärt, gott och inte, genom att hävda att människan föds blank, utan ett inre, som en tabula rasa som vad som helst kan skrivas ner på, legitimerar vi fascismen. Socialkonstruktivisternas teori bygger på önskan av att förklara bristande social ordning på de samhälleliga omständigheterna, att det är de och inte den grundläggande personliga läggningen som gör människan till ond eller god, som skapar tjuven och mördaren istället för hedersmannen eller profeten, att det är fattigdomen som skapar kriminalitet. Detta öppnar upp för agument om att kriminaliteten bör bekämpas med jämlikhet och ej med fler poliser och visst finns det ett fog för det, men inte för att människan är född utan moral, utan för att den inneboende moralen just argumenterar för och ropar om jämlikhet.

Ifall människan skulle vara född utan moral kunde vilket samhälle som helst legitimeras, även fascismens, Om det inte funnes en broms inom oss som förklarade för oss vad som är etiskt och inte, varför inte uppfostra folk till fascister? Det ena är ju lika gott som det andra. Vad funnes d