fredag 6 juni 2025

Nationaldagen till ära

 För den som dagen till ära är intresserad av att veta var den svenska nationalismen föddes så var det i USA: Jaja, det fanns ett embryo runt det Götiska förbundet i Uppsala och Karoliner, livgardet och andra militära stollar runt Stockholms slott, men den folkliga varianten med Dalahästar, blågåla bondkjolar och andra allmogetraditioner populariserades som symbol för svensk nationalism först av svenska emigranter till USA, dels av kommersiella skäl, men även för att smålänningar, västgötar och värmlänningar sökte efter en sammanhållande länk som skiljde dem som svenskar mot omvärlden. Innan mötet med de andra folken i USA hade venskarna främst associerat sig med sig med sin hembygd och inte med den avsägsna svenska staten, styrd från Stockholmen.

För det är i mötet med omvärlden som nationalismen föds. Få går omkring här på planeten Jorden och kallar sig för terraner, eftersom mötet med utomjordingarna inte har skett än. Det är när vi ser de andra och förstår att de är annorlunda än oss som vi springer till spegeln för att fungera vilka vi själva är.
Den här processen går i tre steg, enligt den tjeckiske sociologen Karl Deutsch (!), vars kombination av nationalitet och efternamn kanske ledde honom på spåren mot något väsentligt. Deutsch börjar med etniciteten och definierar den som det sätt på vilket andra betraktar oss själva. Vi väljer inte vår etnicitet, vi föds och uppfostras till den. Därför är det orätt att attackera andra för deras etnicitet. Det är en nedärvd egenskap bortom vår egen vilja. Det som gör mig till svensk i Italien är inte min egen önskan, utan mitt utseende, min brytning, mitt sätt att bete mig, mina traditioner och vanor. Italienarna ser på mig att jag inte är en av dem och de frågar omedelbart: "var kommer du ifrån?" . De vill veta varifrån min etnicitet härstammar.
Steg två i denna kedja är kulturgemenskapen. I och med den accepterar man sin etnicitet och säger att "inte nog med att andra ser mig som svensk, jag är även en sådan". Accepterandet av sin etnicitet föder den sammanhållning som är kulturgemenskapens grund. En del tar inte det steget utifrån sin etnicitet. Koreanska adoptivbarn som växt upp i Sverige kanske inte vill bli en del av den koreanska kulturgemenskapen bara på grund av sitt utseende. De vill tillhöra den svenska och känner sig diskriminerade ifall de blont födda inte släpper in dem till den.
Nationen är det tredje stadiet. Där börjar folk att ställa politiska krav utifrån sin kulturgemenskap. Alla kulturgemenskaper tar inte det steget. Skåningar ställer få politiska prav utifrån sin skånskhet, Andra gör mera kraftfulla markeringar, som samer eller katalaner. De gräver egna parlament, egna språklagar och rättigheter. Ytterst kan de även bli nationalister och gräva ett eget geografiskt område, en plätt på jorden att styra efter egen vilja.
Den olycksaliga idèn om nationalstaten lanserades i Europa efter Franska Revolutionen främst av Jakobinerna. Staternas gränser skulle följa språk- och kulturgränserna. Varje folk skulle ha sin egen stat. Mot denna tanke ställde sig andra grupper, löst förenade under begreppet girondister, vilka såg andra grunder för statsbildningarna, antingen geografiska handelszoner eller det kotteri av arvsrätter som legat grund för medeltidens brokiga statsbildningar.
Nationalstaten blir ett otyg i det ögonblick det skapar ett problem för sina minoriteter. Ifall en etnicitet skall vara den för staten normala, vilken plats har då de övriga? Multikultur är heller inte alltid den rätta lösningen. Varje stat behöver en gemensam rikslikare, men det skall vara en kultur som omfattar samtliga, med det romerska medborgarskapet som förebild. En gemensam statskultur behöver ej ha sin rot i etniciteten. Den kan grunda sig på andra värderingar, som upplysningen, medborgarrätten eller andra uttryck för den gemensamma mänskliga tanken. Begreppet nationell och nationalitet kan i det samarbetet bli problematiskt. Det går alldeles utmärkt att vara internationell och samtidigt förespråka hembygden och det lokala perspektivets plats på jorden. NAtionen som uttryck för en etnicitets behov att dominera ett visst geografiskt område är en föreställning som för den upplysta människan inte alls behövs.

onsdag 21 maj 2025

Om matematiska drömmar och motviljan emot folkmord som en medfödd egenskap

 Jag drömde att en man hade hyrt mig för grundläggande kurser i matematik. Jag minns inte vilken gren, men så satt vi där plötsligt med att jag skulle skriva upp formeln för hur man räknar ut ytan av en ellips med hjälp av integration av trigonometriska funktioner. Mitt i genomgången ber han mig att bromsa. Vi har kommit till saker han inte har sett förut, han behöver en mer grundläggande förståelse av begreppen. Han vet inte vad en integral är, inte vad derivata är, har svaga begrepp om varför man använder sig av X och Y.

Så jag får börja om från början, bevisa derivatan som en kontinuerlig division av infitesimaler. Berätta att man räknar ut värdet av integralen genom att ta differensen mellan den primitiva funktionens värde mellan ändpunkterna och att denna ger arean mellan funktionen och x-axeln, eftersom den primitiva funktionens derivata ger funktionen plus en konstant.
Här någonstans kommer jag själv av mig. Det är så mycket jag inte minns och måste repetera, att jag vaknar upp, går till toaletten, förfärad över att märka att jag har ett hål i huvudet och att jag varken minns eller förstår allting, utan behöver tid på mig för att memorera det jag en gång har lärt mig.
Detta förhållande har lett till en del socialpsykologiska slutsatser. Noam Chomsky gjorde sig känd för att mena att förmågan till grammatisk förståelse är medfödd, eftersom alla har den och kan uppfinna ett språk själv utan att någon lär dem det. Det har bl a hänt på skolor för döva barn som ej har fått lära sig teckenspråk - de uppfinner ett själva och använder det för kommunikation sinsemellan.
På samma sätt fungerar det inte med matematiken. Inga, eller mycket få, klarar av att uppfinna matematiken på egen hand. Vi behöver lära oss den och befinna oss i en omgivning där behovat av den stimuleras. Därav så många skämt om vilken bristande nytta man har haft genom livet av att lära sig pytagoras sats, medan det finns få skämt om att förstå skillnaden mellan ett verb och ett adjektiv.
Noam Chomsky menar att även moralen är medfödd. Det finns en grundläggande mänsklig moral som vi alla är födda med, utom psykopaterna. Tur är väl det, annars kunde alla bete sig som israeler i Gaza utan att någon reagerade.
Chomsky menar även att det är här socialkonstruktivismen går vilse, infekterad av postmodernismen, den franska filosofiska rötan. Genom att hävda att allt socialt beteende är inlärt, att människan är en produkt av sin omgivning, utan något inre som sätter stopp för vad som är sant, önskvärt, gott och inte, genom att hävda att människan föds blank, utan ett inre, som en tabula rasa som vad som helst kan skrivas ner på, legitimerar vi fascismen. Socialkonstruktivisternas teori bygger på önskan av att förklara bristande social ordning på de samhälleliga omständigheterna, att det är de och inte den grundläggande personliga läggningen som gör människan till ond eller god, som skapar tjuven och mördaren istället för hedersmannen eller profeten, att det är fattigdomen som skapar kriminalitet. Detta öppnar upp för agument om att kriminaliteten bör bekämpas med jämlikhet och ej med fler poliser och visst finns det ett fog för det, men inte för att människan är född utan moral, utan för att den inneboende moralen just argumenterar för och ropar om jämlikhet.
Ifall människan skulle vara född utan moral kunde vilket samhälle som helst legitimeras, även fascismens, Om det inte funnes en broms inom oss som förklarade för oss vad som är etiskt och inte, varför inte uppfostra folk till fascister? Det ena är ju lika gott som det andra. Vad funnes d

måndag 19 maj 2025

Om att vandra iväg från Omelas

 Mot slutet av min intervju med Ursula K le Guin hör jag en annan kvinna ställa en fråga om den underliggande filosofiska kinflikten i hennes favoritnovell "The ones who walk away from Omelas" av le Guin. Författarinnan ger ett skratt till svar och säger "Du tror väl inte att jag tänker svara dig?"

Novellens tema träffar den moraliskt medvetne som ett knytnävsslag i magen. Den är lika kort som effektiv, enbart ett par boksidor. Den börjar med att beskriva Omelas som ett sagans perfekta kungarike, ett lyckligt land, där folket lever i harmonisk endräkt och spenderar sin tid mot att lyckligt le mot varandra på festivaler och slottsbaler. De är verkligen lyckliga, inget falskspel, men mot slutet av novellen avslöjas att den sköra lyckan bygger på att ett ensamt barn, en liten flicka hålls instängd i slottets källare, skitig och ensam i mörkret, utan någon att prata med, med enbart en vakt som regelbundet tömmer hennes latrin och skjuter in mat genom en dörrlucka.
Ingen minns längre varför hon är inspärrad, men alla vet att hon sitter där och att kungariket kommer att raseras ifall honsläpps ut. All deras lycka är beroende av att hon hålls förslavad. Släpps kon ut kommer kungariket att slukas av kaos.
Det finns de som inte längre orkar leva med vetskapen om hennes öde, men heller inte kan ta på sig ansvaret för att rasera kungariket genom att släppa ut heenne. Det är de som vandrar sin väg ifrån Omelas. Zenbuddhistiskt ger de fanken i den filosofiska knuten och lämnar både flickan och kungariket åt sitt öde,
Frågan är då, vilken är novellens sensmoral? Bör vi leva som människorna i slottet och ignorera flickans lidande, bör vi ge oss av från den omöjliga uppgiften att göra alla lyckliga, eller bör vi göra uppror, släppa ut flickan och låta konungariket gå mot sin undergång?
Det är enkelt för mig att läsa in paelstiniernas öde i denna saga. Vår lyckliga fest är beroende av att de hålls i misär. VI kan inte riskera den glada festen genom att börja tala om dem. De lyckliga människorna i Omelas är livrädda in till benmärgen för att se palestinaflaggor vaja i fel sammanhang. Vår kapitalistiska konsumtionsfest är för lyckad för att låta sig avbrytas av ett undanskuffat folk, det måste vara deras fel att de sitter inlåst i sin källare. Låt oss hoppas och be för att ingen dåre ger sig till att försöka släppa ut dem.
Det är enkelt att ivilja dentifiera sig med novellens outtalade revolutionär, den som rasierar konungariket genom att ge flickan sin frihet. Ändå kan jag känna igen mig mer i berättelsens vandrare, de som ger sig av från den hopplösa scenen, både för att smärtan blir för djup att bära, men även för att lösningen synes för komplicerad. Det gäller både den stora frågan, hur skall vi kunna avsluta konflikten och ge varje folk sin rätt att leva och utveckla sig tillsammans med varandra, men även den privata och mer personliga. Hur skall man orka gå på den där julmiddagen, där gammelkristna mormor kommer att börja gorma om de stackars judarna, och få stöd av farbror sionisten som vill skicka mer vapen till Israel mot "terroristerna", samt kusinen från landet som hatar araber och palestinademonstranter med samma fulla hjärta och ljudligt vill berätta för alla vad man borde göra med dem om de inte frivilligt förstår att de borde lämna landet.
Är det då inte en enklare lösning att bara stanna hemma på julen, hellre det än att antingen leende tiga och samtycka för barnens skull eller att förstöra stämningen genom att opponera sig och berätta för släktingarna vad man tänker om dem och Palestinafrågan? Är det enklaste inte att bara gå sin väg ifrån Omelas och försöka finna lyckan för sig själv och andra någon annanstans?

onsdag 30 oktober 2024

Är populärkultirens woke något annat än dålig casting?

 

Jag avskyr woke lika mycket som min näste broder , särskilt inom film och teater, men det beror inte få att det skulle vara något fel på mångfaldsidealet, utan för att storstadsradikalerna som producerar dagens fantasyfilmer helt enkelt är mentalt förslöade och därför gör dåliga konstverk. Nej, det är inte ett "Budskap" att lägga ner miljarder på scenografi, kostymer och CGI för att få en drömvärld att se realistisk ut och sen sätta tre statister, en från Kongo, en från Korea och en från Skottland i en fiskarstuga tillsammans för att rensa nät, med hobiskt krullhår eller spetsiga alvöron. Det är inte "woke", det är dålig casting och ett politiskt pekfinger från producenterna i ögonen på filmpubliken: Vi är radical chique från Los Angeles, utan omvärldskunnande eller känsla för vad vi håller på med och det skall ni också vara, annars är ni MAGA och kan dra åt helvete.
En fungerande mångfald i en fantasyberättelse, särskilt Tolkiens ytterst rasspecifika fanastivärld är skotska hober i en by i Shire, nordiska riddare i Rohan, koreanska österlingar långt borta vid sjön Nurn och Medelhavsaraber i pirathamnarna i Söder. SEN en spännande rasmix påminnande om Chicago i Brie och Gondor, storstäder eller mötesplatser, för det är så världen ser ut, överallt, ifall man vill beskriva en värld realistiskt och vill ge publiken det intrycket. I småbyarma där bondsläktena gift sig med sina kusiner sedan generationer tillbaka har alla samma näsor, medan handelsplatserna innehåller ett myller av typer. Sen kan vi gärna ha en bosättning av ljusalver i väst och en annan pigmentering av alverna i Mörkmården, men man blandar inte och slänger inte in en kolsvart afrikan i en högrest population av idel anemiska och finlemmade islänningar utan åtminstone ha en tillstymmelse till story om hur det kunde bli så, om man åtminstone inte har en trovärdig historia bakom, säger denne videobloggare och jag ropar mitt högljudda bifall, särskilt efter som han uttrycke det bättre och mer genomgående än vad jag någonsin skulle kunna göra.
Ett tillägg från mig är att det ironiska med denna okänsliga casting är att den tar udden av det synnerligen moderna, medvetna och politiskt korrekta budskapet i sydafrikanen Tolkiens litteratur - det finns olika raser, men de behöver lära sig att samarbeta och bortse från varandas historiska åtskillnader, för att övervinna onskan,
Hur skall man få fram det, genom att låta innevånarna i Hobbiton att se ut som sammansättningen av ett hyreshus i Boston? Rings of Power Sucks at Diversity - Here's How to Fix it

Stöd den ukrainska pacifismen

 Det är inte till de ryska soldaterna, utan till pacifisterna och vapenvägrarna i Ukraina jag främst vill rikta mina solidaritetshandlingar.


Det påminns jag om när jag läser igenom mina egna anteckningar från drygt 40 år tillbaka som jag sprev efter att ha internerats för första eller andra gången efter att jag vägrat hörsamma eller fullborda mina egna inkallelseordrar.

"Vad är det för ett djävla land egentligen, när man låser in människor som inte vill delta i ett militärt system i fängelse? Vad finns det så för frihet som är ”värd att försvara” egentligen?"

När kriget bröt ut i februari 2022, eller strax innan, googlade jag runt, bl a för att se vad pacifistera i Ukraina hade att säga om saken, och ja visst, de drog samma slutsatser som den NATO-kritiska ådran i Väst. Gå med på Rysslands krav. De är inte orimliga. Låt Ukraina vara en neutral och demilitariserad stat. Gör oss inte till ett pålverk vid Ryssland gräns. Låt oss leva i en buffertson och förhandla och handla med båda parter.

Men nejdå. Liberalerna i väst ville ha kriget lika mycket som nationalisterna i öst, med den skillnaden att de inte ville satsa sig själva, bara de ukrainska männen som ett bondeoffer.

För ett år sedan såg jag att Yurii Sheliazhenko, den rundlagde pacifisten jag googlat fram för knappa tre år sedan nu hade placerats i husarrest. Han hotas av ett femårigt straff för att ha "Rättfärdigat den ryska invasionen". Han får dock tydligen fortsätta verka, eftersom den senaste intevjun jag hittar med honom på är från september i år. Det är dock magert med info om honom på engelska, det finns betytligt mer länkar på italienska, något jag ej vet om det beror på att Google prioriterar dessa för min geografiska lokation, eller om det beror på något annat. https://worldbeyondwar.org/yurii-sheliazhenko-we-must-change-the-narrative-of-the-inevitability-of-war/

torsdag 18 april 2024

Alf Henrikssons italienska historia

 För att få mig något annat till livs än samtidens krig och djävulskap har jag börjat läsa en gammal dyrgrip som stått oläst i min bokhylla i åtminstone 20 år, Alf Henriksons italienska historia.

Den är upplagd på samma sätt som hans mästerverk Alla tider, där varje decennium får sitt eget uppslag, med tidslinjer över kungahusen och anakdoter om stora händelser, liksom små, under den nämnda perioden, samtliga beskrivna med Henriksons underfundiga och oefterhärmelig stil.
Det som slår mig när jag läser igenom mitt nuvarande hemlands historia är, förutom iakttagelsen att jag på ett helt annat sätt än tidigare kan känna igen mig i och sätta mig in i händelserna så väl, är framför allt hur djävliga vi människor har varit mot varandra sedan forntiden. Det luras, bluffas, mördas, sviks, överfalls, krigas, kidnappas och torteras utan hejd och dessa händelser överskuggar med all tydlighet de små framsteg inom konst och matematik som sker samtidigt.
Angående krigen märker jag främst två saker med relevans till samtiden. Det första är att krigen i första hand sker längs etniska stridslinjer, där olika folkgrupper, greker, fenicier, etrusker och latinska folk, avbrutna av rikliga perioder med inbördeskrig, i huvudsak strider med varandra om makten, med tidigare oförätter i ständigt färskt minne, det andra diktatur och demokrati turas om att styra utan någon synbar systematik. Det finns inget tydligt historiskt drag att den ena styrelseformen skulle vara vinnande före den andra, snarast att extremerna snabbt förfaller, demokratin i planlöshet och diktaturen i tyranni, samt att de båda syrelsesättet på intet sätt är avgörande för vilka makter som väljer att bilda allianser med varandra,
Undantaget skulle kanske vara Romerska republiken, som lyckas bibehålla sitt system med senatorer och årligt nyvalda par av statschefer från konungatidens slut på 500-talet före kristus fram till Romerska Imperiets instiftande, med dess sedvanliga envåldshärskare efter tiden runt vår tideräknings början. Systemet var onekligen framgångsrikt med tanke på hur Rom expanderade under denna synnerligen dynamiska krigsperiod, samt övermåtta egalitärt, till exempel genom de licinska lagarna som stipulerar att ingen romare får äga en större privategendom än en vanlig villatomt. Med detta i åtanke är det intressant att notera att den man som mer än alla andra kommit att representera Romarrikets ära, Julius Caesar, var en militärdiktator som i bästa General Franco-anda avskaffade den demokratiska senaten för att inrätta sig själv som envåldshärskare. Hans mördare, Brutus och Cassius, som gått till historien som världens mest svekfulla män bland annat genom Dante Alighieris akt att placera dem i helvetets sjunde krets, för att i evighet tuggas på av Djävulen självt, var de som försökte rädda demokratin, eller åtminstone senaten, mot det diktatoriska styret. Tag lärdom av detta, små barn, och försök aldrig själva med något liknande.
Julius Caesar hann bara vara diktator i fyra år och ensam på tronen utan samregenter bara i ett av dem. Ändå fick hans namn bli rollmodell för framtidens alla envåldshärskare, genom avledda namnformer som Kejsare, Kaiser och Tsar.
For att med Henriksons espri återge hur skiftande spelet mellan demokrati och diktatur kunde vara, samt hur dynamiskt krigsskådespelen utvecklade sig, återger jag här hans beskrivning av en grekisk incident på 300-talet f kr, en stund före de puniska krig, mellan Rom och Kartago som slutligen kom att cementera romarnas makt över Medelhavet:
"Efter ett sexårigt inbördeskrig gör sig en demokratisk militär som heter Agathokles till diktator i Syrakusai. Han fördriver motpartens folk från denna och andra siciliska städer till karthesiskt område, varpå den kartesiske generalen Hamilkar tar dessas parti, slår Agathokles i grunden vid floden Himera 311 och innesluter Syrakusai både till lands och till sjöss. Dess läge är förtvivlat, men Agathokles finner bokstavligen en utväg; med sina bästa trupper ombord på ett antal skepp smiter han överraskande förbi fiendens vaktskepp och tar sig under våldsam kapprodd över till Afrika, där försvaret är oförberett och ett antal orter strax faller för hans hand. Tre år senare har Karthagerna hunnit samla sina styrkor kring hemorten och Agathokles ställning är förtvivlad en gång till, men då lämnar denne sin dödsdömda här i sticket och återvänder till Sicilien. Han får ihop en trupp anhängare, kastar sig över staden Segesta, rånmördar dess vuxna befolkning, säljer barnen och ungdomarna som slavar till fastlandet och får på så vis en krigskassa. Han ställer därnäst till ett blodbad i Syrakuosai på alla som kritiserar honom för att ha lämnat deras anhöriga i sticket till en säker död i Afrika, varpå han vänder sig till karthagerna och erbjuder fred. Anbudet antas och Aghatokles sitter sedan i orubbat bo i sexton år, varunder han också slår under sig Thuroi, Kroton och andra städer och områden på Italiens fastland, samt deltar i striderna mellan Alexander och dennes efterlämnade generaler, ty det är den tiden nu. Han antar kungatitel som seden är i dessa kretsar."
Till den som tycker att det gick oförtjänt väl för Agasthokles meddelar Henrikson på kommande uppslag:
"Agasthokles mördas 289 av en person från Segesta (ni minns förra citatet?) vid namn Mainon, och då gör sig Kroton fritt och oberoende igen. Men glädjen varar inte länge. År 282 [f kr] måste Kroton Lokroi och Thurioi ta emot var sin Romersk garnison."
Därefter varar Pax Romana förhållandevis ostört, avbrutet av ett par puniska krig, en hop vandaler och stundtals stråtrövande saracener, genom Romarriket fram till 475 e kr, varpå bysantinerna, sveberna av Hohenstaufen och spanjorerna avlöser varandra som Siciliens härskare, till dess att det blir dags för Garibaldi att försöka göra en enhet av de vilt bångstyriga italienska regionerna och provinserna.

måndag 8 april 2024

Wall Street är det nya Kreml

 Skillnaden mellan Sovjetunionen och Ryssland, som många ej har uppmärksammat, är att Sovjetstaten hade en vision om att stöpa om människan till en ny samhällsform, initierad av dem som erövrare. Människorna i de ockuperade staterna skulle skolas, formas till att bli Sovjetmedborgare enligt den leninistiska läran. På så sätt skulle vi få ett multietniskt samhälle, där var och en följde den kommunistiska ledningen i Kreml.

Ryssland idag bär inte på några sådana ambitioner. De har ingen annan samhällsideologi än det kapitalistiska Väst, med liknande klasser av oligarker, och de avser inte att omforma människorna till någonting särskilt. De vet att de inte kan göra om andra folk till ryssar och vis av skadan från Sovjettiden känner de kostnaden av att försöka styra över folk som avskyr dem.
De som bär på ideolpogiska visioner idag är istället de imperialistiska Västmakterna, Atlantisterna. De vill omstöpa alla stater på Jorden till deras särskilda form av liberal, parlamentarisk kapitalism, styrd från finanscentra på Wall Street och i London City, på motsvarande sätt som kommunisterna ville styra världen ideologiskt från Moskva.
MUltietniskt och jämlikt skall vi alla hålla varandra i händerna och följa buden från Blackrock, CNN och Monsanto, rösta höger eller vänster vartannat val och låta den liberala klassen av tyckare styra över oss alla.
Det hade kunnat funka , om det inte vore för Israel och Palestinafrågan. Eftersom de kapitalistiska makthavarna särskilt i USA inte kan - eller vill - frigöra sig från den dominans som de sionistiska krafterna utövar, har det liberala bygget redan havererat. Det går inte att babbla om fred, frihet och demokrati och sen använda de fina buzzworden för att attackera varenda självsträndig sstat i tredje världen, för att därefter låta sitt eget imperialistiska pet projekt i ;Mellanöstern bryta mot alla regler med Atlantisternas goda minne. Världen genomstådar det, de ser och förstår läget och vet att de kan bli de drabbade nästa gång Väst får för sig att lösa sina problem på något annans bekostnad. De ser sig om efter bättre alternativ och finner där BRICS, som efter konflikten i Ukraina kvingats snabbväxa från ett ambitiöst skrivbordsprojekt, till en fullfjädrat alternativ till petrodollarn.
Till skillnad från Muammar al Gaddafi och hans dröm om den afrikanska gulddinaren har även BRICS-länderna det trumfkort på hand som i slutändan kommer att vara avgörande.
De har kärnvapen på hand, som en garanti för att de ej, likt den älskade översten och hans Libyen, kommer att sluta sina dagar i ett avloppsrör med ett land i ruiner, våldtagna och förnedrade av hjärnlösa extremistmiliser, vilt agerande under beskydd av västmakternas välmenande bombmattor. Tillsammans, hand i hand, för Montesanto ,