Mansyoga på Dagsås Mangalam, könsroller och energenus

Ända seden jämställdhetsdebatten körde igång har jag känt att det saknas ett mellanläge mellan två extrempositioner. Den ena, konservativa säger att män är män och kvinnor är kvinnor. De roller vi har är huggna i sten, givna av naturen och inget att göra åt. Talrika exempel kan ges på skillnaderna könen emellan , vilka bekräftar att skillnaderna skulle vara eviga och oföränderliga.

Den andra extrempositionen säger att människan är ett oskrivet blad, en Tabula Rasa där vad vi än utvecklas till, skrivs på oss utifrån. Det enda könsskiljande är de reproduktiva organen, medan resten av karaktären formas av samhället. Vi är lerklumpar, där vår egen bild av oss själva – könsidentiteten och samhällets yttre förväntan på oss, könsrollen och genus befinner sig i en ständig kamp och där så gott som varje identifierbar skillnad könen emellan på det psykologiska planet är konstruerad.

Själv har jag som god buddhist som vanligt hamnat på en medelväg mellan de två extrempositionerna. Jag ser visserligen samhällets påverkan, hur vi förmås att välja ett rollspel utifrån samhällets krav, snarare än vår egen önskan. Men jag ser även att könsidentiteten hämtar sin näring från något annat än fördomar och att hänvisningen till de reproduktiva organen som den enda skillnaden könen emellan är otillräcklig för att beskriva det som jag uppfattar som min verklighet.

Ett tag laborerade jag med en trestegsmodell, där det mellan det av naturen givna könet och det av samhället skapade genus även fanns ett energenus, en livsenergi som tudeledes i en manlig och en kvinnlig polaritet. Den manliga energin, utgående från den manliga kroppen och dess förutsättningar skiljde sig från den kvinnliga, var huvudmotorn bakom sexualiteten, växte i sin yin-yang – polaritet under puberteten, men återgick till sitt neutrala, helhetliga läge under ålderdomen då könsskillnaderna avmattas. Denna bild, hämtad ur österländsk filosofi kunde också förklara motorn bakom kampen mellankönsidentiteten och genus, dvs varför samhället skapar könsnormer och varför vi finner att vi vill göra uppror mot dem. Om det inte fanns några kön att börja objektifiera, varför skulle vi då skapa en samhällskultur runt dem? Och om vi verkligen var ett tabula rasa, varför skulle vi då inte acceptera skapelsen utan frågor, utan hänvisa till att vi har en inre natur och vill följa den, som män och som kvinnor oavsett de normer som samhället tillskriver oss angående våra identiteter.

Mina tankar runt detta har fått näring och form av traditionen inom kundalini yoga. Här talar man om en enda livsenergi, den mänskliga pranan som dock är polariserad i en manlig och en kvinnlig form. Den manliga energin liksom den kvinnliga knuten till vissa chakran, beteenden, energiformationer, men de är representerade hos bägge könen. Män har både manliga och kvinnliga energier, medan kvinnorna har detsamma. Skillnaden är att männen har ett överskott av manlig energi och är rotad i den, medan kvinnorna har ett överskott av en kvinnlig. Nåja, inte alla. Ett 80 20 förhållande föreslås, så att den som inte känner sig bekväm med beskrivningen skall kunna forma sin bild av energiernas fördelning och arbete utifrån den egna upplevelsen istället för en förskriven manual om vad det är man ”borde” uppleva och inte.

Under kursen Yoga för män på Yogacentret Mangalam i Dagsås lotsade Jesper Lundqvist oss under ett antal söndagskvällar oss igenom kundalinikrafternas mysterier med fokus på den manliga energin som grunden för vår könsidentitet. Vi lärde oss både fysiska yogaövningar för att väcka våra inre energier, samt gick igenom teoretisk diskussion runt vad de var åsyftade att åstadkomma, samt något om hur yogan ser på relationsspelet mellan man och kvinna. Några kvinnor var ej tillåtna i gruppen annat än i form av kokerskan Hanna som stod för den utsökta veganska förplägnaden under pausen.

Det fanns flera orsaker till att gruppen endast hölls med män som deltagare. Dels var övningarna och resonemangen särskilt inriktade på den manliga kroppen och dess upplevelser, men det sades även att den upplevelse man får av ett yogapass med bara män är annorlunda än den där även kvinnor ingår. Det räcker med att en kvinna kommer in i rummet så skiftar fokus för uppmärksamheten och de manliga energierna börjar rikta sig mot henne istället för att fokusera på sin egen uppbyggnad. Jag upplevde det befriande att kunna samtala i dessa termer istället för att som oftast behöva fokusera på könsneutralitet och likheter istället för skillnader i spelet män och kvinnor emellan. Det var tydligen en upplevelse även för kursledaren Jesper, eftersom rent manliga grupper är ovanliga i yogavärlden där kvinnodeltagandet överväger.

Vad innebär då talet om en manlig och en kvinnlig energi och vad skulle skillnaden mellan dem bestå i? Förutom de egna upplevelser vi hade av att vara män berikades vi med en del yogateori om hur dessa två olika former av energi är tänkta att samarbeta. En huvuduppdelning som jag upplevde meningsfull vara att den manliga energin är potentiell, medan den kvinnliga är kinetisk. Manlig energi väntar medan kvinnlig energi rör sig. Manlig energi stödjer djup, medan kvinnlig energi vill omsätta sig- Socialkonstruktivisten känner nog redan blodad tand för att dekonstruera begreppen, men istället för att ge sig på ett intellektuellt sönderhackande bör man kunde vi se påståendena som förslag och under tiden vi gjorde yogaövningarna se vilken relevans de hade för oss. För mig var som sagt den nämnda bilden mycket meningsfull. Jag har under större delen av min levnad identifierat mig mer med min känslosamma och talföra moder, än min stillsamma, tystlåtna men kraftfulla far. Ändå har jag i hans närhet funnit en styrka och en trygghet som varit svår för mig att beskriva, men med kursens terminologi blev den klar för mig just som en potentiell energi, en kraft i vilande. En klassisk bild inom hinduismen är paret Shiva- Shakti, där den manlige guden Shiva sitter tyst på sin bergstopp och mediterar, medan den kvinnliga Shakti dansar i en ring runt honom för att dra honom ur hans overksamhet Hur skall då dessa bilder om energier användas i praktiken.

I mansgruppen fokuserade vi på de olika chakrana , vilka är energicentra placerade som ett pärlband längs ryggraden i människokroppen. Chakrana är 7 st och styr var sin aspekt av känslolivet. Chakra 1, 3 och 5 har en manlig polaritet, medan 2, 4 och 6 har en kvinnlig. Vi fokuserade därför mycket på chakra 1 och 3, även om vi gradvis arbetade oss upp genom ryggraden med övningar för varje chakra. Chakra nummer 1, baschakrat är (hos män) beläget i mellangården mellan pungen och anus längst ner där ryggraden slutar. Denna punkt ger oss en rot i tillvaron, någonstans där vi kan höra hemma. Att kontrollera och stimulera rotchakrat genom olika övningar, tex genom att spänna musklerna i regionen med det sk ”rotlåset” kan hjälpa oss att fokusera vår energi och bli mer närvarande. Enligt yogateorin kan livsenergin antingen röra sig utåt i form av sexuell attraktion eller inåt i form av kundalini. Genom att spänna rotlåset kan de inre processerna ges mer näring, vilket då ger oss en möjlighet att transcendera, eller förfina energierna till högre nivåer med andra syften. Om fokus och närvaro är målet för chakra nr 1:s arbete, så ger chakra nr 3 mål och riktning. Att vara här och nu, samt att vilja någonstans skulle den manliga energins målsättning kunna sägas vara. Den kvinnliga energin med säte i chakra nr 2 och 4 står för gemenskap, sexualitet, kreativitet, kärlek och medkänsla. Kombinationen av dessa skulle då vara att det manliga ger en plats i tillvaron, samt en målsättning där den kvinnliga kreativiteten och kärleksfullheten kan känna sig hemmastadd.

Socialkonstruktivisten som nu kommer rusande för att montera ner könsroller kan lugna ner sig en smula, just genom antagandet att dess olika energier finns hos både män och kvinnor i olika grad. De föreskriver inte att en man skall vara si eller att en kvinna skall vara så, de ger bara ett språk åt den som vill beskriva något,samt genom yogaövningarna en praktisk möjlighet att träna de områden i livet man upplever sig själv behöva mer av. Jag fann övningarna för att rota sig i baschakrat värdefulla och fick göra extra mycket av dem, medan Jesper betonade vilken inverkan Strech bow- övningen haft för honom vad gällde att utveckla viljestyrka och övriga krafter sammanhängande med tredje chakrat.

Skillnaden mellan män och kvinnor i relationer berördes genom att polariseringen mellan manliga och kvinnliga energier i ett förhållande skapar en rolluppdelning som alltså inte kommer av samhället utan genom vår egen disposition att ta de roller där vi känner att vi hör hemma. Om vi tänker oss att den givna 80 -20 procentfördelningen är riktig skulle det innebära att 4 av 5 känner sig rätt hemma i den könsrollsfördelning vårt samhället utgår ifrån , medan en femtedel vantrivs kraftigt. Oavsett detta tror jag att vi skulle vinna mycket på att samtidigt som vi rör oss ifrån de traditionella föreskrivna könsrollerna också då ock då kunde unna oss att ta en paus från kritiken mot dem och istället unna oss att känna in hur vi agerar i ett förhållande, vad vi egentligen eftersträvar och vilka metoder vi använde för att lösa de situationer som uppstår. Vi behöver inte vara ”män” och ”kvinnor”, men vi behöver inte heller se ner på oss själva, eller envist försöka förändra eller sudda ut oss de gånger när vi upplever att vi är det. Enligt yogan söker den kvinnliga energin i ett förhållande variation, medan den manliga står för konduktivitet, dvs förmågan att vägleda energin i en riktning. För att citera Antonio Banderas ur Ball Room-filmen Take The Lead är det mannen som föreslår steget, men kvinnan som väljer att acceptera det. Jesper målade istället upp en modell där kvinnan i förhållandet vill anta olika roller, medan man ger henne utrymmet till det och samtidigt föreslår en inriktning för vart förhållandet skall leda.

Utöver detta rollspel talade vi även om den sexuella orgasmen och dess sätt att fungera i mans- och kvinnokroppen. Att kvinnor har kan få fler orgasmer än män var väl känt, men det var nytt för mig hur hormonerna dopamin och oxytocin arbetar i kroppen efter en utlösning. Slutsatsen var att vi lever i en ”utlösningskultur” som gör män deprimerade och kvinnor frustrerade. Genom att män kämpar för att få utlösning förlöser de sina frustrationer i henne,samtidigt som hon berövas den njutning hon eftersträvar. Läxan var alltså – håll på er grabbar. Ha gärna sex, ofta och länge, men låt det inte gå för er för ofta. Och så klart tränade vi på olika övningar för att se till att kroppen klarar av den ambitionen lättare utan att misslyckas.

För den som aldrig hållit på med meditation eller yoga kan pratet om chakran, energier och olika energenusroller verka flummigt, skrämmande eller tom. konservativt. För mig med många års äktenskap och meditativa erfarenheter bakom mig fungerar det dock som en befrielse. Jag får en karta för ett landskap jag redan känner till, som jag har sett och vandrat igenom , men inte kunnat överblicka eller systematisera – och framför allt inte riktigt finna min väg igenom. Jag upplever att jag nu förstår bättre varför vi antar de roller som vi gör i en relation, jag har lättare att leva med det och jag förstår varför min egen kropp beter sig underligt i tillfällen av stark emotionell stress. Det är helt enkelt mina chakran som vill förmå mig att göra de olika handlingar som behövs för att situationerna skall lösa sig till det bästa

Varför gick SAC åt helvete?

Jag fick en fråga på ett forum häromledes:

Varför har syndikalismens framgångar uteblivit i Sverige? Varför samlar SAC inte mer än 5 500 medlemmar?

Här är mitt svar:

SAC är en fullkomligt korrupt organisation som bara väntar på att få lov att dö. Varför det har blivit så är svårt att säga, organisationen samlade under sin storhetsperiod ungefär 10 % av Sveriges organiserade arbetare.

jag tror att det finns två förklaringar:

1) Förföljelsen och baktaleriet av syndikalister har varit massivt, både från arbetsgivarhåll och socialdemokratin. en del av Saltsjöbadsavtalet var att arbetsköparsidan lovade att hålla efter strejkbryteriet om LO lovade att hålla tillbaka de revolutionära krafterna inom SAP och VPK

2) Egna felbeslut. Från 1930-talet har SAC agerat i utförsbacke. Under 1960-talet hade man nöjt sig med att vara lill-LO utan vänner i världen och jag kan inte skylla dem för det, men när vänstervågen kom på 1970-talet vaknade organisationen sakta till liv igen, särskilt i samband med folkomröstningen mot kärnkraft. I början av 1980-talet kändes allt mycket hoppfullt inom SAC och kräftgången avstannade.

Men sen hände något. I backspegeln måste jag säga något så osyndikalistiskt som att tydliga ledningsfunktioner saknades. Det ledde dels till en ineffektivitet som av storstadsideologerna uppfattades som ideologisk renlärighet, men landsortsyndikaliserna uppfattade som uppgivenhet. Denna stad-land konflikt går jag gärna in på mer , för den är viktig. Betänk att Älvdalens kommun med då 8000 invånare hade lika många organiserade syndikalister som Stockholm.

Det andra är att den interna laizzes-faire praktiken öppnade upp för allsköns idioti. Organisationer i marginalen drar till sig människor i marginalen och SAC hade allt vad tokvänstern saknade - en rik organisatorisk historia och god ekonomi. SAC åts upp inifrån av autonoma dårfinkar och poststalinister vilka trasade sönder organisationen med våldsromantik och personförföljelser. Du får gärna se detta som ett exempel på att "syndikalismen aldrig kommer att fungera". Jag ser det hellre som om att man inte skall dra på sig lunginflammation om man inte har något immunförsvar.

Här kommer också min avogsamhet mot feminismen in. Under 15 års tid har vänstern och SAC saknat allt vad politisk styrfart heter i det som är vänsterns kärnverksamhet - klassfrågorna och den ekonomiska politiken. Istället har man förött sin energi på att sparka in öppna dörrar som att diskutera kvinnors rätt till lika lön, vilket ingen ifrågasätter, eller mäns rätt att amma, vilket ingen vill se förverkligat. Samtidigt har man överlämnat initiativet i den ekonomiska politiken åt borgarna i sossarnas frånfälle.

Svenska Hillbillyföreningen sammanträder

Jag har nu fått uppmaningen av flera medlemmar på självhushållarforumet www.alternativ.nu att börja blogga, dvs ge mig av därifrån.

Uppmaningen kom som ett svar på en begäran om att få öppna en diskussionstråd på forumet om vegetarianism för vegetarianer. På självhushållarforumet finns det många som är vegetarianer, men ännu fler som slaktar djur och jagar, varför diskussionerna om det är rätt att hålla och äta djur brukar bli heta.

Min fråga uppkom som en följd av att en tråd där en vegetarian angrep djurhållarna hade raderats. Han hade startat den, därför att hans synpunker om köttätande hade raderats ur andra trådar. Jag ville därför se om det var möjligt att starta en tråd där jag och andra vegetarianer skulle kunna utveckla våra idèer utan att i vår tur bli angripna av djurhållarna.

Det var det inte.

Alla måste få rätten att vara inne och peta i varandras trådar , utom då vegetarianerna och djurrättsförespråkarna i jakt- och djurskötartrådarna då, annars luktar det diktatur och -30-tal tyckte en debattör. Med andra ord - skriver du om vegetarianism på vårt forum måste vi andra ha rätten att kritisera din hållning, annars kan du skriva någon annan stans.

I och med detta har jag blivit feminist. Jag känner nu en förståelse för debattörerna på sajten www.feminetik.se där diskussionstrådarna var uppdelade i två grupper - en för alla och en enbart för de debattörer som öppet deklarerat att de var feminister. På så sätt kunde de i den skyddade avdelningen fortsätta egna diskussioner utan att hela tiden behöva föras tillbaka till ruta noll av antifeminister som angrep deras grundsatser, eller störas av troll som ville rusa in och skriva VISA TUTTARNA.

Den möjligheten har inte en vegetarian på självhushållarforumet, även om man ber om det. Han måste vara beredd att få sina idèer och grundsatser ifrågasatta av människor som inte är vegetarianer när hen försöker utveckla dem. Även när hen inte tycker att det är fruktbart eller utvecklande, utan bara stör tankeutbytet och förhindrar en att komma att komma vidare från ruta ett.

Sådant är livet på landet. Köp dig ett hagelgevär och låt häckarna växa.

Dagen då socialismen blev gay.

I mitten av 1990-talet började jag och huvudfåran inom den svenska vänstern att röra sig i olika riktningar från varandra. Medan jag fördjupade mig i den ekonomiska problematik som ligger bakom klassamhällets struktur började de i ljuset efter Berlinmurens fall att röra sig i en allt mer egalitärt-feministisk riktning som jag kände mig delvis främmande inför. Det gick så långt att jag till slut jämförde mig med poeten Erik Gustaf Geijer som under mitten av 1800-talet i en dåtida kulturskandal "förföll" från konservatismen till liberalismen, bara det att jag rörde mig i andra riktningen, från socialismen och anarkismen till en mer ekonomiskt liberal och värdekonservativ hållning. Till skillnad från många män i min generation som gjort en liknande resa blev jag dock inte rent ut nyliberal, utan mer individualist och systemkritisk pengareformist. Kopplingen till individualanarkismen behöll jag, men min kärlek till det egalitära projektet försvann och jag skall härunder försöka förklara varför.

För det första begrep jag att vänstern inte förstod sig på ekonomi. Det här må vara en trivialitet bland de som har en liberal fostran, men för mig med rötter inom det socialistiska tänkandet kom det som en chock att slutligen förstå att det marxistiska idèbygget inte höll måttet. Det var inte bara det att jag inte hade läst färdigt Kapitalets alla fem band, eller att samhället eller människan inte var mogen en socialistisk ekonomisk utveckling ännu - hela bygget läckte som ett såll och skulle aldrig någonsin komma att fungera. Anledningen var inte att - som borgerliga vardagskritiker brukar hävda att "socialismen ser bra ut på pappret, men fungerar sämre i verkligheten", det såg inte ens bra ut på pappret. Mervärdesteorin, kärnan i det marxistiska bygget fungerade inte, åtskillnaden mellan industri- och räntekapitalism var inte tydlig nog och framförallt - grundantagandet om "den socialistiska människan" som osjälviskt skulle sätta sitt egenintresse åt sidan för den kollektiva ekonomin krävde en stor andlig resa för att förverkligas som jag av erfarenhet visste att mina socialistiska kamrater inom vänstern inte skulle vilja vara beredda och villiga att gå igenom.

Det som förhindrade mig från att bli nyliberal, trots att jag läste om den neo-österrikiska skolan och fascinerades över dess renhuggna analyser om kapitlismens fördelar,var min rot i den svenska räntefria rörelsen och JAK. Genom denna hade jag kommit i kontakt med räntekritikern och anarkisten Silvio Gesell, samt mutualismens föregångare och folkbankens förespråkare Pierre-Joseph Proudhon. Hos dem, främst den förre, upptäckte jag en kompetent kritik av både den liberala marknadsekonomin OCH marxismen som banade fram mot en tredje väg mellan de klassiska skären, den räntefria ekonomin och kravet på valutareform. Jag fick genom medlemsbanken JAK:s försorg träffa några av vår tids främsta ekonomiska systemkritiker som James Robertson , Michel Rowbotham och Bernard Lietaer. Av professor Lars-Paulsson Syll som jag gjorde en intervju med angående hans akademiska skrift om räntefri ekonomi fick jag reda på att socialliberalismens ekonomiska gigant, John Maynard Keynes, i sitt huvudverk General theory of Employment, Money and Interest skrivit ett stycke om Silvio Gesell och kunnat konstatera att I believe that the future will learn more from the spirit of Gesell than from that of Marx. Det var samma sak jag nu höll på att göra.

Under tiden detta pågick sysslade den svenska vänstern med någonting helt annat. I chocken efter att ha insett att det östeuropeiska experimentet varit precis så förtryckande och misslyckat som alla konservativa och liberala kritiker hävdat, slängde man sig nu i armarna på den sexuella revolutionen i ett försök att upprepa studentvåren 1968. Inget fel på det, men när sociala revolter används som en snorkel för att få gammalt socialistiskt bråte att försöka fortsätta andas, då kan det bli hur fel som helst. En anarkistisk vän till mig sade vid denna tid att "nu står vårt enda hopp till feminismen", samtidigt som jag började dra mig undan från vänsterns moralistiska tvångströja i en individualistisk riktning. Jag minns att jag då tänkte att "nej, jag kan inte vara med på den här skutan längre", hur välregisserad den mentala kartan om var vännerna finns och var fienderna bor än verkar vara.

Följdaktligen snurrade vänstern också in sig i en egalitär könskamp som skulle ersätta klasskampen. Utan en ekonomisk analys som höll måttet eller ett trotskistiskt övergångsprogram att ty sig till gav man upp och erkände sig som fripassagerare på den marknadsliberala skutan, upplockade som drivved från havet efter att den statssocialistiska pråmen skjutits i sank av marknadsliberalismens kanoner. Sin tacksamhet uttryckte man snart genom att ivrigt nagelfara den liberala skutans smuts i hörnen, för att försöka finna fel och skavanker som skulle kunna hålla den egalitära tanken vid liv. Var inte kvinnorna förtryckta? Och invandrarna? Och de transsexuella? Och ursprungsfolken i tredje världen? Och var inte detta ett tecken på att liberalismen var kass trots allt och att socialismen skulle segra?

Ett tag såg det ut att gå vägen och även inbitna liberaler började skruva på sig och nymornat kalla sig för feminister. Men i takt med att de radikalfeministiska kraven blev allt mer utmanande skedde någonting annat bakom radikalernas rygg - det folk som skulle befrias började tröttna på den uppflammade vänsterretorikten och övergav det egalitära projektet i stort. I smått kunde man fortsättningsvis hålla med, jovisst, lika lön för lika arbete och javisst, samma rättigheter åt alla oberoende av hudfärg, men i bristen av en hållbar ekonomisk analys kom detta aldrig att bli den nya projektil mot borgarklassens huvud som den feministiska vänstern hoppats på. Kraven på individuell föräldraförsäkring och ammande pappor, det epokgörande med kvinnliga präster och homoäktenskap i domkyrkans lokaler, homoadoptioner och rätten att välja sitt kön, könskvotering i bolagsstyrelser, rättegångar mot osedligt tecknad manga, inget av detta blev riktigt det som lyfte "kön mot kön"-partiet feministiskt initiativ in i riksdagen. I stället fick vi sänkt fastighetsskatt, borttagen förmögenhetsskatt, individuell lönesättning på alla nivåer inom arbetslivet, ett försvagat fack, en stark folklig tilltro till borgerligheten och Sverigedemokraterna in i riksdagen.

Det går inte att föra en politisk kamp utan en ekonomisk analys. Och det går inte att utgå från en felaktig ekonomisk teori som marxismen när man försöker göra det. Därför måste vänstern sätta sig på skolbänken igen och lära sig mer om den kompetenta kritik av penningväsendet, fractional reserve banking, skuldbaserade valutor, räntekapitalistiskt tänkande och alternativen till detta, valutareform, demurrage, muslimskt bankväsende och allt annat som kan få dem att begripa den fundamentala skillnad mellan vinst från förvärvsverksamhet och kapitalavkastning från ränta som den socialistiska rörelsen hittills har försummat. Utifrån detta kan man kanske längre fram skapa en hållbar mutualistisk teori med både människans egennytta och solidariska medkänsla som grund. Misslyckas man med detta har man nog inget annat val än att fortsätta en tynande kräftgång som fjolliga reservliberaler vars främsta vapen är bröstpumpen och mjölkersättningspulvret, eller aggressiva kollektivistiska stenkastare som inte försitter något tillfälle att genom spektakulära aktioner göra sig till ovänner med det folk man i sin drömvärld föresatt sig att befria.

Allt för nu från Swami Anand Suresh

Feminissar

Att kvinnan är undertryckt och kämpar för frigörelse, det vet alla.

Dock är det inte enkelt för män att ta del i denna kamp, annat med förnumstiga heja-rop från sidan om då och då. Den karl som i full galopp rusar över till den kvinnliga planhalvan och ropar Hej tjejer, jag är med er kan bli lika bryskt bortmotad som årskalven från kon vid nästa brunstsäsong.

Män kan inte alltför tanklöst utgå från den kvinnliga positionen i jämställdhetsarbetet, även om de förutsätts känna till och förstå den. Istället måste de lära sig att formulera sina egna önskemål och därefter gå kvinnorna till mötes.

Jag tror knappt att det kan finnas något så stukat som en man som givit upp det mesta av sina egna synpunkter för att komma kvinnorna nära, bara för att bli bortmotad av dem till förmån för stöddigare män. Denna smärtupplevelse kräver många bittra tårar i dystra ensamma vindstorn innan själen helt hunnit läka samman.

Ja till jämställdhet, nej till feminism.

Lyssnar på Michael Alonzo som berättar om sin rörelse för fäder som försöker umgås med sina barn trots deras vansinniga och våldsamma mammor.

Stor sympati. Det här är jämställdhet i min smak, inte för att någon av mina partners
har misshandlat mig, utan därför att varje människa har rätt till sin historia.

Fritidstyckare vädrar morgonluft för gubbsjukan

Något håller på att hända med gubbsjukan. Ett fenomen som varit både halvtabu och utbrett vädrar morgonluft,

skriver fritidstyckaren Therese Eriksson på Aftonbladets kulturbloggsida.

Äntligen!

PS, jag vet inte vem Therese Eriksson är, men hon måste ha en fin statlig utbildning eftersom hon klarar av att skriva orden "den medel­ålders, vite, heterosexuelle medelklassmannen" och "luktar lite unket" i samma mening. Men hon är nog C-student. En doktorand hade hoppat över ordet "lite"

Heja feminismen

Två kvinnor leder socialdemokratin och LO och förtroendet för arbetarrörelsens giganter är nu sämre än någonsin. Man får gå tillbaka till Mäster Palms dagar för att hitta så dåliga siffror. Frågan är nu vilken feministisk förklaring till misslyckandet vi skall få läsa först om i pressen. Männen flyr kvinnodominansen? Massmedia lynchar amitiösa kvinnliga ledare? Etablissemanget är inte moget att värdera kvinnligt tänkande? Patriarkala strukturer omöjliggör för kvinnor i ledarställning att utföra sitt arbete? Monas underordnade förortstrauman och Wanjas frånvarande fader har präglat deras senare misslyckanden i livet. Jag satsar på "Kvinnor har rätt att misslyckas". Den förklaringen kan jag faktiskt ställa mig bakom.