OM Libyen

Libyen har redan rasat ner till sista femtedelen på Aftonbladets nyhetsblogg (efter Persbrandt och före Big Brother). Inget händer där längre medan de svenska piloterna väntar på att få inkvartera sig på Sicilien. En ledare har de dock skrivit vilken andas trötthet. Qadhafi beskriv som en galen operettlik tönt, FN;s insats backas upp utan problematisering, samtidigt som det konstateras att ett halvdussin andra konflikthärdar "borde" få samma stöd åtminstone på pappret, men att det är mindre troligt att de kommer få det i praktiken.

Det som skiner igenom i de internationella kommentarerna är hur ovillig västmakterna är att fastna med landstyrkor i ytterligare ett ökenkrig. Samtidigt konstateras att rebellerna är mycket dåligt rustade och knappast kommer kunna knäcka Qadhafi utan ett militärt stöd som går utöver vad som fastslås i FN-resolutionen

Jag tror därför att FN-insatsen i Libyen kommer att gå i baklås. Tanksen kommer att köra fast i sanden i ett stilleståndskrig där till slut båda sidorna erkänns som oljeleveratörer. Eller så blir marktrupper nödvändiga, med följd att en lydregim med rebeller i toppen installeras vilken snart kommer att ha eget människorättsblod på fingrarna.

Får jag fel skall jag äta upp något.

Tillägg: Men visst är det rätt att stödja rebellerna. Med viss försiktighet dock. Orosmolnet här handlar inte om "muslimska fundamentaliser", utan om Tripoli-Cyrene-polariseringen. Qadhafi från Tripoli mördade den tidigare Libyska kungen från Benghazi. Upproret kommer från Benghazi, stödet för Qadhafi från Tripoli. Sånt skall man vara aktsam med.

Empatins utmattning

Empatins utmattning.

Buddhistmunken Palden Gyatso skriver i "Elden under snön" att det han fruktade som mest i kinesiskt fångläger var inte tortyren som sådan, utan att han inte längre skulle orka hysa medkänsla för sina torterare. Medkänslan är alltså en viktig drift hos människan, men var går dess gränser?

Själv har jag ett svar på frågan: 400 meter längs Mahatma Gandhi Road, sen orkar man inte mer. Efter det vill man bara in på ett hotellrum någonstans i trygghet och få en chans att bläddra i sina travellers cheques. Medkänslan, likt alla andra emotioner måste tankas upp. Den kan inte slitas ut av alltför många halta, lytta, tiggare, alltför många sammanhang du inte förstår eller kan göra någonting åt. Det gäller att hitta en fungerande strategi att hantera medkänslan på med. Skänk en slant till en tiggare, jaså inte - de styrs av maffian, då gör du bara saken värre. Gå klädd i trasor för att visa medkänsla med världens fattiga, nähä inte - då förlorar folk bara respekten för dig.

I skenet av detta funderar jag över den där förstasidenyheten på Aftonbladets hemsida härom dagen

14 DÖDA I TÅGOLYCKA

En första snabb koll, är det någonstans där jag kan Känna någon? undertext: I Kairo. Och så, pust och ett stort frågetecken-

För allvarligt talat - varför skall jag bry mig? Jag känner ingen där, jag har aldrig varit där, jag har inget ansvar för Egyptens tågtrafik och jag kommer troligtvis aldrig arbeta med den frågeställningen. Jag förstår Aftonbladets motiv att göra en brinnande helsida av något som borde varit en sjättesidesnotis i tågklarerarnas personaltidning, men vad den globala massmediaexploateringen för långsiktig effekt på min förmåga att känna empati? Hur mycket skall jag orka bry mig? Vart skall gränserna för mitt medkännande gå någonstans?

Fritidstyckare vädrar morgonluft för gubbsjukan

Något håller på att hända med gubbsjukan. Ett fenomen som varit både halvtabu och utbrett vädrar morgonluft,

skriver fritidstyckaren Therese Eriksson på Aftonbladets kulturbloggsida.

Äntligen!

PS, jag vet inte vem Therese Eriksson är, men hon måste ha en fin statlig utbildning eftersom hon klarar av att skriva orden "den medel­ålders, vite, heterosexuelle medelklassmannen" och "luktar lite unket" i samma mening. Men hon är nog C-student. En doktorand hade hoppat över ordet "lite"