Det har inte gått en dag i Italien under tio år då inte någon har frågat mig "var kommer du ifrån?". Min nordiskhet står instriven i generna. Det är den som ger mig filmjobb i Italien. Det är språket som har gett mig arbete. Jag är etnisk svensk, tillhör den svenska och den italienska kulturgemenskapen och jag är inte svensk nationalist. Den tjeckiske sociologen Karl Deutch (!) har rett ut de här olika lagren på ett fint sätt:
Etncitet = Den identitet som ANDRA ger dig. ANDRA kallar mig för svensk, eftersom de ser och hör att jag inte är som dem. Därför skall vi RESPEKTERA andras etniciteter. De rår inte för dem själva.
Kulturgemenskap = Den identitet man väljer UTIFRÅN sin etnicitet. När en etnicitet erkänner sig själv som en sådan blir den en kulturgemenskap. Den börjar skapa minnen, språk och myter utifrån den tillhörighet som andra ger dem. De börjar att säta "Vi är svenskar, så låt oss bete oss som sådana" . Ett intressant formande av svenskheten som en kulturgemenskap ges av studiet av svenskamerikanerna i USA. Från smålänningar, skåningar, Väschöttar, norrlänningar skapades en svensk gemenskap, med band som de inte tänkte på att de hade haft tidigare, då de främst hade identifierat sig med sina respektive regioner. Mycket av den kitsch vi sammanknippar med svensk nationalism, dalahästar, folkdräkter och midsommarstänger, utvecklades och kommersialiserades i USA och letade sig därefter tillbaka till Sverige från Amerikat. Drifkraften till att medvetandegöra etniciteten om sin särart och från den bild en kulturgenskap kommer alltid genom mötet med de andra. Därefter är det upp till var och en att identifiera sig med sin kulturgememskap eller inte. Eftersom utseendet och språket är två grundpelare i etniciteten kan det även bli skvaderfall, tec med adoptivbarn som tydligt ser ut att tillhöra en etnicitet, men låter och uppför sig som en annan. De kan då glädja sig åt att få upplevea identitetskriser, där de tvingas ställa sig frågan "vem är jag egentligen" och lyckligen komma fram till att de är Brahman, det universella medvetande som går långt bortom alla kulturgemenskaper och identiterer.
Det tredje steget är nationen och nationalismen. Det är ett överflödigt steg. Möjligt, men inte nödvändigt. Vissa tar det , andra tar det inte. Nationen bildas enligt Deutsch då en kulturgemenskap börjar att ställa politiska krav utifrån sin etnicitet. När kulturgemenskapen brigdespelare eller tangodansare ställer krav om att få särskilda rättigheter, föreningsbidrag eller subventionerade lokalhyror utgör de ett särintresse, men man kan inte kalla dem för en nation, eftersom basen för deras gemenskap ej bygger på etniciteten. Samernas riksförbund däremot är en nation. De ställer politiska krav utifrån sin etnicitet för att gynna denna. Då uppkommer även problemet med att definiera VEM som är en riktig same. Vem som hör dit och inte. Vem som har skall ha rätten att tillgodogöra sig förmånerna de kräver för sin naton.
Tanken att varje nation skall ha sin egen stat kallas för nationalism. Den utvecklades under 1700-talet i efterdyningarna av den franska revolutionen, främst av den jakobinska grupperingen. Frankrike åt framsmännen. Tyskland åt tyskarna. Innan dess hade statsgränserna antingen feodalt hängt ihop med adelsfamiljerna och deras tillgångar, eller gränslandet runt köpmännens handelsstäder. Eller så hade de varit en mosaik av angränsande territorier , sammanbundna av makten hos en militär erövrare. I Tyskland fanns det ett hundratal tyska stater, medan romarriket hade innehållit ett hundratal etniciteter. I Europa hade inte föreställningen om staten och folket varit en sammanhållen identitet, ifall vi inte skall leta oss tillbaka till stamfolkens och folkbvandringstidens dagar. Statsgränserna hade varit militära och ekonomiska, inte etniska, vilket är den modell jag tycker att de skall grunda sig på.
Krishnamurthi går så långt som att säga att alla former av nationalism är aggressivt exkluderande, SÅ fort man säger JAG är svensk, tysk, rysk, hindu, jude och det är inte du utför man en aggressiv handling där man försöker exkludera den andra från sitt eget varande. Jag minns inte Krishamurthics ctat exakt, låt mig därför tillägga att det som behövs läggas till till det ovan skrivna är: "Därför hör inte du hit". Det är genom detta aggressiviteten och exkluderandet tränger sig in. Att bara konstatera att människor är olika, att vi har olika etniciteter och kulturgemenskaper är inte aggressivt, så länge som vi gör det till ett partytrick med frasen "Ändå hör vi alla samman"
Så, jag kommer aldrig attbli eller kalla mig nationalist, även om jag ger var och en rätten att vilja skydda sin familj, sin privategendom, sin hembyggd och den lilla plätt på jorden som den lever på. Ekonomin och familjelivet har sina materiella begränsningar, vilket kan ge upphov till anarkistiska föreställningar som individuell fruhet, lokappatriotism och lokalt självstyre, som en motsättning till den utsuddande globalism som vill frånta var och en sina rättigheter till förmånen för en global elit. Det är när denna försvarsinstinkt kopplas till etniciteten som den exkluderande natiomnalismen uppstår. Den undviker en sann socialist eller anarkist genom att istället för folkstamsmystik odla en sann internationalism, byggd på klasstänkande och multikultur. Alla folk tillsammans mot herrarnas krig - aldrig de olika folken mot varandra.
