Den så kallade svenska nationalsjälen har i hög grad, liksom för alla andra folk, formats av omvärldshändelser.
För Sveriges del har ett par faktorer varit extra viktiga. Laga skifte gjorde oss till effektiva enstöringar utan vardagens byagemenskap, husförhören till inskränkta kunskapsslavar, snara till självkritik och att buga för både grupptrycket och överheten.
Fattigdomen som på 1800-talet var kompakt ledde inledningsvis till utvandringen till USA, där den symbolinriktade delen av den svenska nationalismen föddes och sedemera letade sig tillbaka till Sverige. Vid 1800-talets slut genomfördes en snabb industrialisering av och utbyggnad av skogsindustrin till en rejäl standardhöjning och efter första världskriget, som Sverige lyckligen höll sig utanför, till en finansiell boom, eftersom en stor del av utbyggnaden skett med tyskt kapital, en skuld som efter kriget blev förvandlad till konfetti.
Förbättrade metoder för smältning av järn gjorde att de rika men svårförädlade tillgångarna i Malmfälten kunde börja att brytas i början av 1900-talet och i och med att Sverige kunde hålla sig utanför även andra världskriget, som neutrala exportörer av skog och järnmalm till andra kom Sverige att under en mansålder gå från att vara en av Europas fattigaste nationer till den rikaste.
Detta skapade den svenska självbilden av att i moderniteten vara särskilt framgångsrik och att teknologisk utvecklingen var lösningen på alla bekymmer. Det skapade även en ateistisk frälsarmentalitet av slaget: "även de andra kommer att bli som oss, bara de blir tillräckligt utvecklade".
I början av 1980-talet började det "svenska undret" att falna. Näringslivet hade genom Saltsjöbadsavtalen, vilket borgade för fred på arbetsmarknaden (läs: kontroll av arbetskraften) i utbyte mot sociala reformer, kommit att fokusera tillväxten kring ett litet antal mycket stora företag, vilka gynnades av kollektivavtalsstrukturen. Deras patent började bli föråldrade, konkurerensen från utlandet massiv, medan nya initiativ innom innovation och småföretagande effektivt hade motarbetats av uppgörelsen mellan SAF och LO: Vinstmaskinen stod och hackade. När Sovjetunionen och Östblocket rasade ihop på 1990-talet försvann även iden socialdemokratiska identiteten som det "bättre exemplet" inom den socialistiska familjen. Bättre än vadå, kan man fråga. Bättre än ingenting, eftersom statskommunismen så kopiöst hade falerat. Neutralitetspolitiken övergavs för ett allt mer öppet västorienterat tänkande, samtidigt som vänstern gav upp klasskampen för att ägna sig åt könskampens och intersektionalitetens mer liberala mysterier.
Istället för att vara det lyckade neutrala och blandsocialistiska alternativet mellan Öst och Väst sökte Sverige och svenskarna nu att rätta in sig i EU-ledet bland de andra efterkrigsstaterna, i en allt mer desperat kamp om att behålla ett ekonomiskt och politiskt övertag som redan flugit dem ur händerna. Norge gick om oss ekonomiskt tack vare oljan. Danmarks sjukvård överträffade den svenska, liksom Finlands skolväsende. Allt flerländer i Eurpa fick socialförsäkringssystem på samma nivå som det svenska, medan Schweiz istället för Sverige alltmer kom att framstå som det lyckade exemplet på självstyre och politisk neutralitet. Vad skulle Sverige deå ge sig på för att fortsätta att vara lite bättre än alla andra? "VI skall bli en moralisk stormakt" ropade Stefan Lövfen, medan Fredrik Reinfeldt bad oss att öppna våra hjärtan. Vips fick vi en massa invandrare till Sverige och med dem som ett brev på posten Sverigedemokraterna, vilka historielöst utsåg invandrarna till det svenska problemets huvudorsak.
Frågan är vad som nu skall återupprätta den svenska storheten? En återgång till neutralitetsepokens moraliska glastornspolitik? Knappast. Mer troligt är att Wallenbergsfamiljen kommer att få fortsätta den inslagna vägen om att göra oss till vapenhandlare.
