Gabriele d'Annunzio, bryggan mellan anarkosyndikalismen och fascismen

d'Annunzio (han stavade sitt eget namn så) var ett slags universalgeni som började som författare och modedesigner inom något som kallades för dekadentismen, el litterär inriktning som lyfte fram passion och sinnlighet framför både romantikens höga ideal och naturalismens exakta beskrivningar av verkligheten. Det var synd, passion och lidelser som skulle gestaltas estetiskt, snarare än finstämda moralismer. Han blev vald till parlamentet på ett högermandat, men bytte sida till extremvänstern med slagordet "jag går emot livet", men när första världskriget bröt ut sadlade han om och blev nationalism, anslöt sig till interventionalisterna, en gruppering som ville expandera Italiens territorier på Österrike-Ungerns bekostnad och kom på så sätt i kontakt även med de tidiga fascisterna. Han kallade sig själv dock aldrig för fascist, även om han kom att få en enorm betydelse för fascismens utveckling i Italien

Efter att första världskriget slutade kom ett område i västra Jugoslavien att hamna i ett maktvacuum, eftersom det hade en blandad italiensk/slavisk befolkning och ingen klar tillhörighet varken till Italien eller Jugoslavien. d'Annunzio passade på att erövra området med en trupp på 2500 man för att där utropa frirepubliken Reggenza Italiana del Carnaro. Till den skrev han en konstitution tillsammans med en anarkosyndikalist, som byggde på deras tanar om arbetarfederationer och fria val, men efter en kort tid tog han själv över styret som diktator. Han ville att Italien skulle annektera hans lilla republik, men Italien sade nej i rädsla för att trotsa fredsavtalet efter slutet på kriget. Istället utbröt ett krig mellan Italien och Carnaro, vilket slutade med att d'Annunzio avsattes och att en Frirepublik kallad Fiume upprättades under några år, innan den till huvuddelen (tror jag) införlivades med Jugoslavien.

d'Annunzio förblev hyllad av fascisterna, men även satt i en slags karantän, eftersom han kraftfullt kritiserade Mussolinis samgående med Hitlertyskland. d'Annunzio var en mästare på slogans och sägs bl a vara upphovet till Non Me Ne Frega (Un Cazzo) som än idag är en paroll för den italienska rebelliskheten och oviljan att följa den allmänna ordningen. En fascinerande del av Europas historia , som binder samman höger- och vänsterkrafterna i början av 1900-talet 

Om Brahman och Mellanöstern

 Hinduismen, när vi nu är inne på den, är en spännande religion, med sitt axiomatiska konstaterande Tatvamasi - Tat vam asi - Thou art that. Detta är du. Detta är Brahman, Brahman är du. Du är världssjälen. Separationen är en illusion, vilken endast Upplysningen kan upphäva.

Detta gör slut på allt abramitiskt nonsens om att GUd är där och jag är här, Jag ÄR Gud. Jag ÄR därmed Jesus, då treenigheten , den kristna tron axiomatiska sanning gör en identifikation mellan fadern och sonen.

Eftersom jag ÄR Gud behöver jag inte acceptera några av de "sanningar" som har skrivits i Guds namn. De är mina egna sanningar. Jag kanske sade dem någon gång i fyllan. Men att lova några judar något eget land i Mellanöstern, det vet jag med bestämdhet att jag aldrig gjorde.

Det är intressant med Mellanösterns teologiska historia, att läsa om hur Gudsbegreppet förändrades allt efter att den samhälleliga utvecklingen ställde nya krav på enande guddomar. Under skogshyddornas tid var Gudarna naturväsen, i evig strid med varandra. Jordbruket skapade behovet av fertilitetsgudar, för att se till att skörden blev god. Stadsstaterna hade sina egna Gudar, förbundna på ett visst folk, medan imperierna ställde krav på enhetliga Gudar, omfattande samtliga etniciteter.

Ingen är längre grek, ingen är jude, alla är ett i Jesus, sade Paulus och cementerade därmed Jesus som Rommarikets enande gestalt. Judarna däremot, de var liksom fast i sitt eget förbund med Jahve och kunde därmed inte uppnå Imperiestatus

Om upplysningen

 Vi måste våga börja tala om den spirituella upplysningen,

Kärt barn har många namn, sägs det, men angående Upplysningen är konnotationspilen den omvända. Kärt begrepp får flera betydelser, då olika fenomen söker låta sig förklaras och representeras av samma Buzz word.

Upplysning, illumination, illuminazione är otvetydigt ett sådant begrepp . Det spänner från att kasta ljus på, till att ge kunskaper om och utbilda, till att överföra särskilda läror, vilka bara är ämnade till att förstås eller accepteras av ett fåtal.

För att gå vidare på det semantiska spåret kan vi börja med att urskilja en betydelseskillnade mellan att upplysa och att utbilda, to enlighten and to educate. I bägge begreppen ligger en betydelse av att överföra information, men mellan dem finns det en kvalitetsskillnad. Den utbildade förväntas få en given form för sina kunskaper, överförda av utbildaren genom dennes erfarenhet. Den upplyste däremot förväntas få en plötslig insikt, en aha-upplevelse, Det skall inte ta år att upplysa någon om någonting, det skall vara ett ögonblickets verk, medan utbildningen tar åratal av formgifning. På italienska blir skillnaden ännu tydligare, då "educare" betyder fostra, skapa en välordnad och artig individ, "istruire" betyder utbilda, medan "illuminare" är att låta sig uppfyllas av inspiration och ljus:

M'Illumino

D'Immenso

skriver poeten Ungaretti om sitt möte med morgonljuset. Solens trålar fyller hans själv med ett ljus utan gräns. Upplevelsen är ögonblicklig och oändligt berusande.

Tydligast ser jag denna kvalitetsskillnad angående Upplysningsidealets olika rötter i hur ordet används för att beskriva den Västerländska kunskapstraditionens utveckling efter den franska revolutionen, respektive den Österländska spiritualismens utveckling efter Gautama Buddhas Upplysning 6oo-talet f. kr. Medan Upplysningen i Väst i första hand handlade om att medvetandegöra sig i den vetenskapliga kunskapstrationens anda, för att kasta gammal vidskepelse över bort, handlade den Buddhistiska upplysningen om en transformation av självupplevelsen från det jagorienterade till det kosmiska. Medan den "Upplyste" i Väst lärde sig Newtons fysik, fick den upplyste i Öst en insikt om det egna självet och dess förening med den kosmiska världsanden Brahman (i den hinduistiska tolkningen) eller dess upplösning i existentiell tomhet, Nivana (den buddhistiska tokningen)

Det behöver kanske inte accentueras att dessa två tolkningar av begreppet stundtals kan komma till diametralt olika resultat avseende vad som är att anse som upplyst eller ej. Enligt den Västerländska versionen skulle merparten av den Österländska filosofin kring upplysningsbegreppet komma att avfärdas som vidskepeler och flummerier, medan de österländska sökarna skulle avfärda den Västerländska Upplysningen som användbart nonsens "utilitarian bullshit". Kan du bevisa dina teorier, frågar vetenskapsmannen mystikern? Leder din bokkunskap till en insikt om självet, replikerar sökaren från sin grotta. Det är två olia världar, två olia kunskapsbegrepp som inte utesluter varandra, men som samtidigt ej går parallellt, vilket gör att språkförbistring kan uppstå mellan de ndivider från olika traditioner som väljer att konfrontera varandra med frågestållningen:

Är du vaken? Är du upplyst?

Jag kan mer än dig, skulle den kunskapsorienterade säga, med en utmaning till åhörarna om att mäta vems kunskapsmängd som är den digraste. Jag är mycket mer upplyst än vad du är, ger däremot en barnasinnet prägel, något som skulle kunna få den existentiellt orienterade att gapskratta, med hjärnan full av zen-buddhistiska paradoxer.