Hinduismen, när vi nu är inne på den, är en spännande religion, med sitt axiomatiska konstaterande Tatvamasi - Tat vam asi - Thou art that. Detta är du. Detta är Brahman, Brahman är du. Du är världssjälen. Separationen är en illusion, vilken endast Upplysningen kan upphäva.
Detta gör slut på allt abramitiskt nonsens om att GUd är där och jag är här, Jag ÄR Gud. Jag ÄR därmed Jesus, då treenigheten , den kristna tron axiomatiska sanning gör en identifikation mellan fadern och sonen.
Eftersom jag ÄR Gud behöver jag inte acceptera några av de "sanningar" som har skrivits i Guds namn. De är mina egna sanningar. Jag kanske sade dem någon gång i fyllan. Men att lova några judar något eget land i Mellanöstern, det vet jag med bestämdhet att jag aldrig gjorde.
Det är intressant med Mellanösterns teologiska historia, att läsa om hur Gudsbegreppet förändrades allt efter att den samhälleliga utvecklingen ställde nya krav på enande guddomar. Under skogshyddornas tid var Gudarna naturväsen, i evig strid med varandra. Jordbruket skapade behovet av fertilitetsgudar, för att se till att skörden blev god. Stadsstaterna hade sina egna Gudar, förbundna på ett visst folk, medan imperierna ställde krav på enhetliga Gudar, omfattande samtliga etniciteter.
Ingen är längre grek, ingen är jude, alla är ett i Jesus, sade Paulus och cementerade därmed Jesus som Rommarikets enande gestalt. Judarna däremot, de var liksom fast i sitt eget förbund med Jahve och kunde därmed inte uppnå Imperiestatus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar