Allt är inte ojämställdhet som sticker i ögonen

Här ett intressant exempel på varför jämställdhetsdebatten lätt blir så farlig, förrädisk och felaktig:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article7436086.ab

Debattören Ann-Britt Grünewald tar fasta på två välkända fakta:

1) Mona Sahlin är inte populär inom sitt eget parti

2) Det finns en facklig gubbighet inom socialdemokraterna som gör det svårt för kvinnor i partiet att ta sig fram

Utifrån dessa fakta (jag säger att det senare är ett faktum eftersom jag hört den synpunkten från en ytterst nykter manlig socialdemokrat i kretsen runt Göran Johansson i Göteborg) kokar debattören ihop en uppfattning svåremotsagd av den man som inte vill riskera att bli kallad för patriark. De socialdemokratiska männen är mot Mona Sahlin för att hon är kvinna och framgångsrikt driver jämställdhetsfrågor. Det enda sättet det går att ta sig fram i partiet på är genom att vara en bullbakande supermorsa som inte skrämmer någon med den farliga kvinnofrågan.

Jaha. Ridå igen. Männens fel att det socialdemokratiska jämställhetstvångsvalet av Mona Sahlin inte gick hem. Hade de varit mer jämställda hade de jublat.


Fängelsedirektör Grünewald vill få det att framstå som om männen ratar Sahlin för att hon plockat fram generande fakta om hur dålig jämställdheten är i Sverige. Oviljan mot henne är en manlig försvarsreaktion. Jag har tidigare själv hört detta av en ung kvinnlig styrelseledamot som aldrig orkade läsa igenom möteshandlingarna innan, ville få dem förklarade för sig och när hon fortfarande inte förstod, istället ville börja diskutera jämställdhetsfrågor

Nu finns ju möjligheten att Mona Sahlin - likt Maud Olofsson som inte gjort sig känd som någon jämställdhetsivrare - är impopulär därför att hon upplevs otillräcklig som ledare av andra orsaker. De är båda individer med alldeles egna personliga egenskaper som gör dem mindre lämpliga i ledarrollen. Maud upplevs för dominant och ohörsam, Mona för vek och otydlig. Det understryks av att den andra trovärdiga högt uppsatta manliga socialdemokrat jag känner, tillsammans med den första redan nämnda, båda två nämner Margot Wallström som en partiordförande som de skulle gå ner på sina bara knän för att kyssa fötterna på. De nämner ingenting och bullbakande morsor. De vill ha en kunnig , framåt och kompetent ledartyp oavsett om denne är en man eller en kvinna. Från dem får jag inga signaler om att de är rädda för att Mona Sahlin är duktig på att ta i jämställdhetsfrågan, snarast att de önskar att hon skulle vara duktig i att ta i andra frågor med.

Det kan vara svårare för kvinnor att ta sig fram av egen kraft utan kompensatoriska inkvoteringar, men de som lyckas är ofta kompetenta. De som misslyckas gör det ibland av egna helt relevanta könsoberoende orsaker.

Heja feminismen

Två kvinnor leder socialdemokratin och LO och förtroendet för arbetarrörelsens giganter är nu sämre än någonsin. Man får gå tillbaka till Mäster Palms dagar för att hitta så dåliga siffror. Frågan är nu vilken feministisk förklaring till misslyckandet vi skall få läsa först om i pressen. Männen flyr kvinnodominansen? Massmedia lynchar amitiösa kvinnliga ledare? Etablissemanget är inte moget att värdera kvinnligt tänkande? Patriarkala strukturer omöjliggör för kvinnor i ledarställning att utföra sitt arbete? Monas underordnade förortstrauman och Wanjas frånvarande fader har präglat deras senare misslyckanden i livet. Jag satsar på "Kvinnor har rätt att misslyckas". Den förklaringen kan jag faktiskt ställa mig bakom.