Om rädsla och förvirring

Rädslor är våra allra äldsta känslor. Både personligt och utvecklingshistoriskt. VI är sällan rädda för något här och nu, istället bli vi rädda för saker som påminner oss om sådant vi har varit rädda för förut. En situation triggar igång minnet av en situation då vi tidigare varit rädda och så triggar den igång nya rädslor. Om processen accelererar får vi panikångest och fobier.

Att vara rädd är naturligt. VI är rädda hela tiden. Psykologer brukar tala om de tre stora rädslorna - rädslan för smärta, rädslan för döden och rädslan för orgasm. I alla tre fallen handlar det om att förlora något, förlora välbefinnandet, förlora livet och tappa kontrollen. Att förlora en vän kan vara smärtsamt, men om rädslan verkar oproportionerligt stor finns det andra rädslor som är djupare, vilka dras igång av den första.

De flesta rädslor grundläggs redan i tidiga barndomen. Vi brukar kalla dem för trauman. Om de inträffade innan vår intellektuella process hunnit formas blir organismen besatt av en ordlös skräck som den inte kan bearbeta förståndsmässigt och denna kan åter dyka upp i vuxen ålder. En mor som försvinner, ett spädbarn som blir ensamt länge och blir rädd för att dö. Så drabbas den vuxna människa n av en förlust, kroppen minns hur rädd den var förra gången och börjar darra på samma sätt, varpå psyket blir förvirrat, får panik och tappar kontrollen. Hur kunde det lilla skapa något sådant stort? Jo för att det stora låg där som en inkapslad bomb och väntade på att brisera.

Att agera efter sina rädslor kan vara både konstruktivt och destruktivt. Det är bra att inte utsätta sig för onödiga faror. Men det är destruktivt att försöka skapa en så trygg värld att man aldrig behöver möta dem. Man kan bokstavligen kvävas av det - och i en relation kan man framförallt kväva sin partner med onödiga och omöjliga krav på garantier. Det är då inte bara den vuxna mannen/kvinnan som kräver ett visst mått av trygghet för att inte känna sig övergivet, det är också det inre barnet som inte vill känna skräcken över att bli lämnad igen.

Hur skall man arbeta med det här? Big Pharma har säkert tabletter som kan återställa hjärnvågorna till en lugn och fin nivå, men om man vill syssla med självhushållning kan det vara bra att lära sig uppfostra den egna organismen till att inte låta rädslorna ta överhanden. Detta sker i ett antal steg:

1) Acceptera känslorna/rädslorna. Omfamna dem, välkomna dem och försök förstå deras ursprung

2) Observera självet. Försök att mitt i rädslorna hitta den lugna punkt som likt ögat i en orkan inte påverkas av rädslorna. Den finns. Genom att ta fasta på det inom sig som INTE skakar av rädsla hittar man en fast inre utgångspunkt att bearbeta rädslorna från, istället för att göra sig beroende av krav, garantier och tröstande försäkringar utifrån. Detta minskar också förvirringen, vilken ytters beror på att det skal av fabricerad trygghet man omgivit sig av under lång tid rämnar
3) Ta kontrollen över situationen och försök kommunicera rädslorna inte som förebråelser eller oro, utan som deklarationer om vem du är och vad du behöver och vill ha för att kunna känna dig trygg och säker. Var realistisk och mer konstaterande än kravställande. Du vet vad du behöver och det är upp till omgivningen att ge det till dig eller inte. På det sättet får omgivningen ett val och en möjlighet att förhålla sig till din rädsla utifrån sin egen förutsättning.

Och slutligen - bli inte förvånad om alla rädslor slutligen försvinner och istället ersätts av äventyrlighet och vilja till ansvarstagande. Det är så det skall vara. Innerst inne skall vi vara trygga och säkra, men inte därför att omvärlden gett oss några garantier, utan för att vi vet att allt i livet, kärleken och universum är tillfälliga faser som oberoende av vad vi gör inte har kommit för att kommit för att stanna särskilt länge.

Den svenska viltvården

Varg är ett fullkomligt värdelöst djur som inte behövs i den svenska faunan. Detta bevisas av att ekosystemet klarade sig hur bra som helst under de årtionden som vargen var borta, innan stockholmarna bestämde sig för att plantera ut varg över halva landet igen.


























Onödigt djur.



Vargen är inte utrotningshotad på den globala skalan. Därför behöver vi inte ta hand om den, det kan någon annan göra. För att fortast möjligt bli av med vargen är det viktigt att jägarkåren får fria händer att bedriva viltvård. För att ge inspiration till hur en framsynt naturvårdspolitik skall bedrivas kommer här ett exempel på hur vi hittills hanterat ett par andra onödiga djurarter.



Ett djur vi klarat oss bra utan under lång tid är älgen.






I slutet av 1700-talet började vi med hjälp av välplanerad viltvård det viktiga arbetet med att befria Sveriges skogar från älg. Och hör och häpna - ekosystemet klarade sig hur bra som helst utan den. Men i mitten av 1800-talet var det några politiker från Stockholm som bestämde sig för att utplantera eländet där den försvunnit, så nu sitter vi åter där med igen med skador på ungplantor och stöld av vinterfoder.

Nej, utrota fanskapet så att det kan bli lugn och ro i skogen för alla bär- och svampplockare. Det handlar om livskvalitet för oss som bor på landet och som vanligt förstår stadsborna ingenting.

Ett annat djur som verkligen inte har något i vår fauna att göra är det här:



Redan på 1600-talet lyckades våra vänner jägarna viltvårda bort det med stor och osjälvisk möda, men den lyckan blev alltför kortvarig. Deras goda arbete saboterades av skånska godsherrar som tjuvsparade levande exemplar på sina gods utan att hålla någon ordning på dem så nu sitter vi återigen upp över öronen fast i vildsvinsträsket. Behöver jag nämna att ekosystemet mådde alldeles utmärkt under dess frånvaro?

Det finns bara en lösning på problemet - låt blybössan gå varm. Så som vi människor har ställt till det i naturen krävs det att vi rensar undan ordentligt om vi skall få den i balans igen.

Det största hotet mot ordningen i naturen är Stockholmarna. Genom att de förbjuder Landsbygdens Folk från att bedriva viltvård blir skogen full med onödiga djur som inte gör någon nytta.


Se bara på den här besten:




Under slutet av 1700-talet när den lille mannen på landet äntligen fick rätt att bedriva viltvård lyckades han rensa skogarna i hela Sverige utom Skåne från den på ett par decennier. Men förutom Stockholmare så är skåningar det djävligaste som finns, så när någon politiker i Skåne gick och såg Disneyfilmer på matinè med sina ungar fick han för sig att det var gulligt med rådjur och bestämde att de måste planteras ut igen över hela landet.

Så nu måste Landsbygdens jägare bedriva viltvård igen flera månader om året för att få bukt på plågan, men är det någon som tackar dem för det? Knappast. De får bara skäll när deras hundar lyckas få tag i ett odjur och lyckas oskadliggöra det.


http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fdt.se%2Fnyheter%2Fborlange%2F1.4362636-hund-bet-av-frambenen-pa-ett-radjur&h=VAQFDbLcnAQEaS0cur6qUrmXxWxDnFyPDg3XgmiuXDCcd1g


Ibland lyckas dock viltvårdarna med sitt goda arbete:


























Detta ruskiga urdjur kommer Stockholmarna aldrig lyckas plantera ut i Värmland hur mycket de än vill.


Den sista uroxen försvann redan för 8 000 år sedan här hemma i Svedala efter ett mycket lyckat försök att minska inaveln genom viltvård. Men polackerna som är lite bakom flötet hade kvar sina ända in på 1600-talet. Där försökte som vanligt en politiker (vilket i princip är samma sak som Stockholmare) stoppa viltvården, men då ingen kan hindra Landsbygdens Folk från SGT, så försvann den sista oxen år 1627. Ett råmärke i viltvårdens historia.

Varför gick SAC åt helvete?

Jag fick en fråga på ett forum häromledes:

Varför har syndikalismens framgångar uteblivit i Sverige? Varför samlar SAC inte mer än 5 500 medlemmar?

Här är mitt svar:

SAC är en fullkomligt korrupt organisation som bara väntar på att få lov att dö. Varför det har blivit så är svårt att säga, organisationen samlade under sin storhetsperiod ungefär 10 % av Sveriges organiserade arbetare.

jag tror att det finns två förklaringar:

1) Förföljelsen och baktaleriet av syndikalister har varit massivt, både från arbetsgivarhåll och socialdemokratin. en del av Saltsjöbadsavtalet var att arbetsköparsidan lovade att hålla efter strejkbryteriet om LO lovade att hålla tillbaka de revolutionära krafterna inom SAP och VPK

2) Egna felbeslut. Från 1930-talet har SAC agerat i utförsbacke. Under 1960-talet hade man nöjt sig med att vara lill-LO utan vänner i världen och jag kan inte skylla dem för det, men när vänstervågen kom på 1970-talet vaknade organisationen sakta till liv igen, särskilt i samband med folkomröstningen mot kärnkraft. I början av 1980-talet kändes allt mycket hoppfullt inom SAC och kräftgången avstannade.

Men sen hände något. I backspegeln måste jag säga något så osyndikalistiskt som att tydliga ledningsfunktioner saknades. Det ledde dels till en ineffektivitet som av storstadsideologerna uppfattades som ideologisk renlärighet, men landsortsyndikaliserna uppfattade som uppgivenhet. Denna stad-land konflikt går jag gärna in på mer , för den är viktig. Betänk att Älvdalens kommun med då 8000 invånare hade lika många organiserade syndikalister som Stockholm.

Det andra är att den interna laizzes-faire praktiken öppnade upp för allsköns idioti. Organisationer i marginalen drar till sig människor i marginalen och SAC hade allt vad tokvänstern saknade - en rik organisatorisk historia och god ekonomi. SAC åts upp inifrån av autonoma dårfinkar och poststalinister vilka trasade sönder organisationen med våldsromantik och personförföljelser. Du får gärna se detta som ett exempel på att "syndikalismen aldrig kommer att fungera". Jag ser det hellre som om att man inte skall dra på sig lunginflammation om man inte har något immunförsvar.

Här kommer också min avogsamhet mot feminismen in. Under 15 års tid har vänstern och SAC saknat allt vad politisk styrfart heter i det som är vänsterns kärnverksamhet - klassfrågorna och den ekonomiska politiken. Istället har man förött sin energi på att sparka in öppna dörrar som att diskutera kvinnors rätt till lika lön, vilket ingen ifrågasätter, eller mäns rätt att amma, vilket ingen vill se förverkligat. Samtidigt har man överlämnat initiativet i den ekonomiska politiken åt borgarna i sossarnas frånfälle.

Självhushållarbakslag

I morse upptäckte jag att Daniel tagit betalt två gånger för pizzan jag åt under kommunstyrelselunchen i måndags, så jag fick en anledning att hälsa på honom idag och meddela detta. Väl där tyckte jag att en kaffe skulle smaka och med en kaffe som grund är det lätt att tänka - men varför inte en pizza? Så där försvann det tillgodohavandet.

På vägen hem tänkte jag att det får väl inte vara slut redan nu, så jag åkte till Annika på systemet för att språka lite och väl där vad får jag se om inte en Limoncello. Nå det var ju bara att slå till och så var den pratstunden över och med flaskan i hand fick jag en plötslig ingivelse - en cigarr till skulle väl inte vara så dumt och väl inne på 52:an, vad är inte lättare än att dessutom köpa en trisslott.

Ingen höjdardag för självhushållaren alltså, men jag antar att man behöver sådana ibland med som en säkerhetsventil. Bellmanpaketet är oöppnat, trisslotten ej skrapad och Limoncellon står kvar på köksbordet, så det var inte de jag behövde.

Men Daniels pizza ligger jag fortfarande och smälter.

Om köttätande och tillvaratagandets etik

Jag är som laktovegetarian intresserad av Hare Krishnarörelsens ahimsamejerier, där de framställer mjölkprodukter utan att i något led slakta djuren för köttkonsumtion. När jag berättar för mina köttätande vänner och bekanta om denna möjlighet blir de snarast förfärade. Varför tar man inte tillvara köttet? Begrava korna? Hur kan man försvara ett sådant slöseri? Hur tänker egentligen vegetarianerna?

Låt oss vända på frågeställningen en stund och se hur köttätarna tänker. Centralt i deras föreställningsvärd verkar vara frågan om tillvaratagande. Att döda ett djur kan motiveras om hela djuret tas tillvara som en form av respekt mot naturen. Att bara äta, låt oss säga hjärtat eller levern och därefter slänga resten anses respektlöst. Ett likande resonemang förs vid tanken på att inte äta mejerikor utan begrava dem, vilket då beskrivs som ett "slöseri".

Liknande föreställningar finns bland kannibalerna. Jag citerar här Jared Diamond ur boken Undergång , sid 174

Bekanta till mig på Nya Guinea som jag samarbetat med med i 40 år har sakligt och osentimentalt beskrivit sina kannibalistiska sedvänjor och uttryckt sin avsmak inför västerländska seder, där vi begraver våra släktingar utan att göra dem äran att äta upp dem. En av mina bästa medhjälpare på Nya Guinea lämnade sin anställning hos mig 1965 för att kunna delta i förtäringen av sin nyligen avlidne svärson.

Frågan är då varför kannibalerna och övriga köttätare är så besatta av tillvaratagandets etik. Jag tror att det beror på knapphet. Kött är alltid en bristvara, medan vegetabiliskt protein finns i överflöd. Därför gnisslar ej heller vegetarianer tänderna över tanken på alla bär, svampar, mållor, äppelkart och nässlor som inte blir plockade och uppätna under en växtsäsong.

Ofredande kåtgubbe skjuten på förskola utanför Vårgårda

En kåtgubbe har sprungit omkring och ofredat skolbarn i Asklanda, meddelade Alingsåstidningen den 13 januari i år. Detta kan tyckas vara vardagsmat, men då kåtgubben visat sig vara av tjädersläktet har fallet rönt viss uppmärksamhet. Då biologen som uppdragits att fånga in den inte lyckades med sitt uppsåt så skyndsamt som det var önskat beslöt rektor Liselott Pyrèn att fågeln skulle skjutas. Fåglar är inga bra lekkamrater för barn och dessutom bajsade den i sandlådorna,.

Kan inte jägarförbunden dela ut en hedersmedalj eller något till denna rediga kvinna som återigen visat att det inte finns några relationsfrågor mellan djur och människor som inte kan lösas med hjälp av gevärspipan.

Rasismens intresse för innovationer

I en nätdiskussion om varför negrerna aldrig gjort något vettigt läste jag just detta:

På vilket sätt utmärkte sig Stora Zimbabwe och vilka ting uppfanns i det riket? Kompassen? Krutet? Kullagret? Transistorn? Musköten? Propellern? Sextanten? Nej jag trodde inte det. Jo jag vill ha insatta svar, men vad jag undanber mig är reflexmässigt pk-flum om att alla kulturer är lika mycket värda osv. Jag kan med gott samvete hävda att amerikanerna har bidragit mer till världshistorien än Australiens aboriginer eller att Romarriket både innan och efter uppdelningen var mer betydelsefullt än Vendelkulturen.

I sporten "sparka ner någon som redan står på knä och sen fråga varför han inte kan stå rakt" har etnocentrikerna omgrupperat sig kring frågeställningen om uppfinningarnas betydelse. Att vi i väst med vapenmakt metodiskt har rövat tredje världen på dess välstånd i runda slängar ett halvt millennium har blivit till en fråga om vem som uppfann kompassen. Inte, vilket kanske vore intressantare, vad man gjorde efter att man uppfunnit kompassen.

I och för sig är detta en skendiskussion, eftersom syftet med den är att legitimera kung Leopolds hög av avhuggna kongoleshänder, men då jag stött på den i andra diskussioner tidigare är den värd att peka på som en ideologisk trend.

Mest hajade jag till över att höra exakt samma argument runt min favoritkontinent Indien. Vad har indierna uppfunnit de senaste 1000 åren? Vad ger det dem för existensberättigande? Jag som inom indologin fått lära mig att stormogulen Akbars välde var världens mäktigaste rike på 1600-talet hajar till på sånt men när jag letar i historieböckerna finner jag förutom tillbakavisande av överdrifterna ett visst fog till funderingen som likt Jared Diamonds frågeställningar kan peka på kulturgeografiska skillnader utan att föda rasistiska resonemang.

Något som kännetecknar mänskliga civilisationer verkar vara att de går i vågor. Alla har höjdpunkter någon gång. Sen kommer platåfaser, stiltjen och sammanbrott. Norden kommer loss ur bronsåldern 500 år efter alla andra. Europa står i många (men inte alla) avseenden still under medeltiden medan arabvärlden samtidigt blomstrar. Kina tar paus från sin världsledande position, medan hinduerna är så blasè efter sin 1000-åriga guldålder att de motståndslöst låter sig köras över av muslimerna.

I detta är inte den intressanta frågan varför någon "inte utvecklar något", utan varför man stannar upp. Varför infinner sig en platåfas här och var. Urinvånarna i Australien (heter de aboriginer fortfarande?) tyckte uppenbarligen att det räckte med bumerangen och digeridoon. Kina kunde erövra världen, men beslöt att låta bli för att den inte var något att ha, medan katolska kyrkan tidigt bestämde sig för att gamla sanningar är att föredra framför nya.

I dessa funderingar kommer jag förutom Jared Diamonds kulturgeografiska förutsättningar att tänka på Pierre Guillet de Monthoux' bok Läran om företaget där han utreder frågan om företagets uppkomst. Varför har vissa kulturer utvecklat företaget som verksamhetsform, medan andra har låtit bli och istället renodlat klassicism inom konst och näringsliv? Vilka faktorer behövs för att starta en innovativt samhällsklimat? Och är detta alltid en önskvärd utveckling?

Sådana frågor är intressanta. Frågor om varför negrerna inte uppfunnit kompassen (Därför att lejonen käkar upp dem oavsett om de springer åt norr eller söder) ger bara ett debilt intryck. (Debil betyder ungefär "dum i huvudet" eller "svagsint")



Om vi vänder på resonemanget kan vi istället fråga oss varför vi europèer är så påhittiga. Till att börja med är vi inte så påhittiga som vi tror eftersom vi fått fröna till det mesta vi berömmer oss för från Kina och Orienten. Goda innovatörer, mer än uppfinnare.

Men på ett par områden har vi varit överlägsna, sjöfarten och metallurgin. En som vet att berätta om detta är författaren Sven Lindqvists som likt Diamond före honom pekar ut ett par geografiska motivatorer för Europas utveckling. För det första är vi en fattig kontinent. Det är kallt i norr och magert runt medelhavsområdet, delvis till vår egen förskyllan, då vi orsakat enorm jordförstörelse genom att hugga ner omfattande skogsarealer till vårt riktigt stora utvecklingsprojekt - skeppsbyggarkonsten. Europas fraktala kustlinjer med alla dess öar, bukter och näs har skapat en miljö där skeppsfarandet och då särskilt sjökrigandet blivit avgörande för kontinentens utveckling. De övriga högkulturerna, Indien, Kina och det förcolombianska Mellanamerika har alla haft flacka kustlinjer där sjöfarandet varit av begränsat intresse. Med sjökriget växer också artilleriet i betydelse, eftersom den som kan slunga mest skrot från längst håll går segrande ur striden och där kom incitamentet till kanonen och utvecklandet av stryktåligt gjutjärn. (Teknologin i våra kanoner och gevär var inte unik. Flera av våra "fiender" lärde sig snabbt att replikera dem, men de kunde inte kopiera gjutjärnet, varpå kanonerna och mörsarna exploderade upp i deras egna ansikten) Och med kanonen och fregatten stod resten av världen sig slätt. Kineserna hade möjligheten att erövra världen, men avstod som sagt. Mycket verkar det ha berott på att Kina inte ansåg att det fanns någonting utanför dess gränser värt att erövra, något som Europa snabbt kunde se att det gjorde. Så medan Kina invecklade sig i interna dynastistrider hann vi som fått krutet av dem att gå om i utvecklingen.

Det här är snabba drag, men sett som förklaring till varför vi kunde skaffa oss ett erövringsmonopol tycker jag att det duger. För att jämföra uppfinningsrikedom mellan Europa och resten av världen efter 1700-kallt blir bara löjligt. Det går inte att uppfinna något med ögonen intryckta och en knytnäve nerkörd i halsen.