Den svenska viltvården

Varg är ett fullkomligt värdelöst djur som inte behövs i den svenska faunan. Detta bevisas av att ekosystemet klarade sig hur bra som helst under de årtionden som vargen var borta, innan stockholmarna bestämde sig för att plantera ut varg över halva landet igen.


























Onödigt djur.



Vargen är inte utrotningshotad på den globala skalan. Därför behöver vi inte ta hand om den, det kan någon annan göra. För att fortast möjligt bli av med vargen är det viktigt att jägarkåren får fria händer att bedriva viltvård. För att ge inspiration till hur en framsynt naturvårdspolitik skall bedrivas kommer här ett exempel på hur vi hittills hanterat ett par andra onödiga djurarter.



Ett djur vi klarat oss bra utan under lång tid är älgen.






I slutet av 1700-talet började vi med hjälp av välplanerad viltvård det viktiga arbetet med att befria Sveriges skogar från älg. Och hör och häpna - ekosystemet klarade sig hur bra som helst utan den. Men i mitten av 1800-talet var det några politiker från Stockholm som bestämde sig för att utplantera eländet där den försvunnit, så nu sitter vi åter där med igen med skador på ungplantor och stöld av vinterfoder.

Nej, utrota fanskapet så att det kan bli lugn och ro i skogen för alla bär- och svampplockare. Det handlar om livskvalitet för oss som bor på landet och som vanligt förstår stadsborna ingenting.

Ett annat djur som verkligen inte har något i vår fauna att göra är det här:



Redan på 1600-talet lyckades våra vänner jägarna viltvårda bort det med stor och osjälvisk möda, men den lyckan blev alltför kortvarig. Deras goda arbete saboterades av skånska godsherrar som tjuvsparade levande exemplar på sina gods utan att hålla någon ordning på dem så nu sitter vi återigen upp över öronen fast i vildsvinsträsket. Behöver jag nämna att ekosystemet mådde alldeles utmärkt under dess frånvaro?

Det finns bara en lösning på problemet - låt blybössan gå varm. Så som vi människor har ställt till det i naturen krävs det att vi rensar undan ordentligt om vi skall få den i balans igen.

Det största hotet mot ordningen i naturen är Stockholmarna. Genom att de förbjuder Landsbygdens Folk från att bedriva viltvård blir skogen full med onödiga djur som inte gör någon nytta.


Se bara på den här besten:




Under slutet av 1700-talet när den lille mannen på landet äntligen fick rätt att bedriva viltvård lyckades han rensa skogarna i hela Sverige utom Skåne från den på ett par decennier. Men förutom Stockholmare så är skåningar det djävligaste som finns, så när någon politiker i Skåne gick och såg Disneyfilmer på matinè med sina ungar fick han för sig att det var gulligt med rådjur och bestämde att de måste planteras ut igen över hela landet.

Så nu måste Landsbygdens jägare bedriva viltvård igen flera månader om året för att få bukt på plågan, men är det någon som tackar dem för det? Knappast. De får bara skäll när deras hundar lyckas få tag i ett odjur och lyckas oskadliggöra det.


http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fdt.se%2Fnyheter%2Fborlange%2F1.4362636-hund-bet-av-frambenen-pa-ett-radjur&h=VAQFDbLcnAQEaS0cur6qUrmXxWxDnFyPDg3XgmiuXDCcd1g


Ibland lyckas dock viltvårdarna med sitt goda arbete:


























Detta ruskiga urdjur kommer Stockholmarna aldrig lyckas plantera ut i Värmland hur mycket de än vill.


Den sista uroxen försvann redan för 8 000 år sedan här hemma i Svedala efter ett mycket lyckat försök att minska inaveln genom viltvård. Men polackerna som är lite bakom flötet hade kvar sina ända in på 1600-talet. Där försökte som vanligt en politiker (vilket i princip är samma sak som Stockholmare) stoppa viltvården, men då ingen kan hindra Landsbygdens Folk från SGT, så försvann den sista oxen år 1627. Ett råmärke i viltvårdens historia.

Frågor om självhushåll,vegetariansm och biodiversitet

Jag har under en längre tid varit aktiv på självhushållarforumet www.alternativ.nu och genom detta blivit medveten om en konflikt som kan dyka upp mellan självhushållar- och naturvårdsintresset vad gäller klimat, djurrättsfrågor och biodiversitet.


Jag är själv vegetarian och ickejägare, för att inte säga jaktmotståndare, men jag är inte vegan eller militant djurrättsaktivist. Min inspiration kommer främst från österländska religioner med tankar om ickevåld och att vörda allt levande. Jag har inga större problem att acceptera slakt eller jakt, så länge vi talar om måttfulla husbehov, men jag ställer å andra sidan mig och andra frågan om varför man skal döda djur för sin försörjning om man absolut inte måste.


Jag är fullt på det klara med att alla inte kan eller vill leva efter min stramare hållning i denna fråga, men vill å andra sidan ställa krav på andra vad gäller beteenden som tär på gemensamma naturresurser leder till artutarmning.


Bland självhushållarna och småbönderna är majoriteten jägare och djurhållare. Många har en god medvetenhet i klimat- och djurrättsfrågor, men där finns också en misstro mot överdrivna miljöhänsyn, bensinskattehöjningar och samhällsskydd av rovdjur som angriper boskap.


På den senare punkten ser jag en potentiell motsättning mellan de som vill värna om biodiversitet och starka rovdjursstammar å ena sidan och jägare som vill skjuta vargens villebråd och skydda sin boskap å den andra. Jag ser också en konflikt mellan de som hävdar vegetarianism och djurrättsintressen som en del i klimatarbetet och de som inte vill ställa om från köttätande, utan behålla det eller till och med öka det med motivationen att huvudsaken är att ökad hänsyn tas till att djuren skall ha det bra innan de slaktas.


En del synvinklar är tydliga och rättframma och kräver även rättframma förslag på lösningar, som vem som skall bekosta skyddet av tamboskap mo rovdjur i skogslänen. Andra frågeställningar går mer på djupet. Många flyttar ut på landet för att få en bättre livskvalitèt och väljer bort konstorsarbete för att försörja sig på jakt och naturnära boskapsskötsel. Uttaget av animaliskt protein på detta sätt kan försvaras med argumentet att eget kött är bättre än djurfabriker med uppsvällda biffkor som utfordrats med soja odlad på nerhuggen brasiliansk regnskogsmark. Samtidigt kan uppblomstringen av nya smådjursbesättningar på landsbygden leda till ökad friktion mellan människa och rovdjur. Rävar tar höns, björnar slår får och välter bikupor, medan vargen slåss med jägaren om samma villebråd för sin försörjning. Den aggressivitet som finns mot rovdjur och viltskador är förståelig ur en ekonomisk synvinkel, men tveksam ur ett omställningsperspektiv där män även tar hänsyn till biodiversitet. Människan har utrotat tusentals djurarter i det förflutna och majoriteten av dessa har skett genom jakt av villebråd, skyddsjakt för boskap och förändring av livsbetingelser genom jord- och skogsbrukets miljöförändringar


Så mina frågor är: Kan en ny "grön våg" driven av behovet att ställa om från oljeberoende och storstadsliv till självhushållning på landet leda till ökade konflikter mellan människan och den vilda faunan och hur skall i så fall detta bemötas. Och vilken omställning är mer angelägen - att byta ut djurfabrikskött mot egen småskalig köttproduktion plus jakt, eller att gå över till vegetarianism eller minskad köttkonsumtion på det stora hela?

Så lagade jag kylskåpet till slut

Så, då var kylskåpet lagat. Nu kanske jag kan slippa klagomål från Jann eller någon annan kärring som tycker att min livsmedelshygien åtminstone borde komma upp till 1900-talsklass.

Nu kan man ju fråga sig varför jag har dröjt över ett år med att sätta igång det , när det bara tog en halvtimme att få det ordnat. Det finns flera anledningar till det.

1) För det första var jag inte säker på att det skulle fungera. OCh en sak som "bara tar ett litet tag att få i ordning" är en lindrigare last på sinnet än något som man har försökt att få till, kämpat med och till slut fått ge upp, i avvaktan på att köra det på tippen för att åka till affären och köpa något nytt, dyrt, eller osäkert begagnat. Alltså fick det stå medan jag hade andra viktigare saker att tänka på.

2) För det andra var jag osäker över hur jag skulle få ihop det. JAg minns inte orsaken till det, men av någon anledning hade jag bränt ett relä på kylskåpet och det hade inte med branden att göra. Jo, nu minns jag. Det hade stått ute och blivit fuktigt under transport från exet som tröttnat på det och jag hade kokat reläet när jag satte in kylskåpet i huset igen första gången. En del skulle ge upp redan där, men jag köpte ett nytt relä och en monteringsanvisning och skulle just göra i ordning det när, typ ett par månader senare, hela huset brann och kokade in kylskåpet i ett tjockt och envist lager med tjära både in och utvändigt. En del skulle kanske de iupp redan där, men inte jag. Problemet var bara att monteringsanvisningen också brann upp och det fanns ett visst socialt motstånd mot att söka upp kylskåpsreparatören och be honom om tjänsten att förklara för mig muntligen en gång till hur reläet skulle byglas och sen komma ihåg beskrivningen hemma, men det fixade jag för ett par veckor sedan, så det var p g.

3) Framför allt låg det stora bekymret i att ta sig an att skära till och koppla en ny strömkabel till väggkontakten. Det är det största bekymret, Det innebär nämligen pilljobb och jag hatar pilljobb. Det gör mig otålig och då tappar jag en skruv eller skruvar fel, och får börja om eller blåser en säkring Sådant irriterade mig förr och numera när jag inget ser längre irriterar det mig ändå mer vilket gör att hela projektet brukar stupa på problem nummer ...

4) Att hitta läsglasögonen.

Men nu fixade jag alltihop och nu står kompressorn och pumpar ut värme ur vitvarulådan. DÅ skall jag bara ta tag i svabben och torka den ren in- och utvändigt från tjära och sot, samt koppla ihop och täcka över alla lösa tåtar och sätta givare och hållare på sin plats så att inte alltihopa brinner upp en gång till.

Good luck, hörrö.