Hur pass ekologiskt bör man leva?

Alla gör så gott de kan. Det går inte att utfästa sig en ekologisk börda min inte klarar av att lyfta. Ingen tjänar på att du begår mentalt självmord eller utsätter dig för ett ekonomiskt sammanbrott, med följd att du måste tas hand om av andra.

I denna ambition bör man vara ärlig. Jag avstår från det, men tillåter mig det. Genomtänkt, sakligt och handlingskraftigt. När man väl har bestämt sig för vilken nivå man vill leva på kan man utifrån den arbeta på att gradvis göra sitt ekologiska avtryck allt mindre.

För planeten lär det inte spela någon roll, varenda droppe olja du inte bränner upp kommer brännas upp av någon annan. Men genom att välja en medveten livshållning kommer du inte längre stå överraskad och oförberedd den dag dina rop om att JAG BARA MÅSTE HA ekar ut i ett tomt intet.

100 000 kr till ekologisk mat . Yay! Eh ?

Efter 2 års motionerande och förslagställande har jag äntligen lyckats driva igenom frågan att 100 000 kr skall reserveras för inköp av ekologisk mat i Herrljuga kommuns budget för år 2010.

Jippie. Eller ?

För efter att ha skrivit en motion, fått den behandlad, remitterad, sammanslagen med en målsättning i ett kostpolitiskt program, ignorerad på grund av bristande finansiering samt återigen dragen i samband med ett budgetarbete vet jag inte om jag orkar känna samma engagemang för frågan längre. För trots allt har vi under dessa två år inte en enda sekund diskuterat huruvida ekologisk mat är bra eller inte. De två åren har istället gått åt att försöka bearbeta den kommunala organisationen till att försöka verkställa en målsättning för kommunen som redan i sig är en försvagning av den målsättning riksdagen redan har fattat för kommunerna i frågan. Den stora haken har alltså varit att försöka förstå varför ett redan fattat beslut inte verkställs.

I kommunalpolitiken måste man nämligen fatta alla beslut två gånger. Först måste man fatta besluten. Därefter måste man besluta sig för att genomföra besluten. Och det är ofta där det hakar upp sig ifall den politiska viljan - och ekonomin - för att genomföra beslutet saknas i något av politiker eller tjänstemannaleden.

I det här fallet hakade det upp sig därför att den nämnd som fått i uppdrag att inköpa de ekologiska livsmedlen inte upplevde någon efterfrågan på dessa från de nämnder som skulle köpa maten av dem i sin tur, därför att de inte fått några ekonomiska anslag för att köpa dyrare mat. OCh då lät de upphandlingen bero.

Om saker gått riktigt till skulle den nämnd som skulle köpa in den ekologiska maten ha gjort det i vilket fall, debiterat kostnaderna till de beställande nämnderna och därefter låtit dessa äska anslag för ökade ramkostnader, men då så inte skedde stannade alltså hela processen upp.

Som kommunalpolitiker får man därför inte nöja sig med att få igenom sina förslag i det demokratiskt valda fullmäktige, man måste också på obetald fritid fortsätta bevaka att beslutet verkligen verkställs, ofta njuggt bemött av andra politiker och tjänstemän som helst inte vill driva frågan vidare.

Sen undrar press och allmänhet varför intresset för att vara förtroendevald viker. Tja, säg det. kanske vore det lättare att få folk att engagera sig om nämnder och förvaltningar i sitt arbete var så pass demokratiska, effektiva och välskötta att man som politiker fick tid, lust och ork att diskutera sakfrågorna i sig och inte bara den administrativa handläggningen av dem.

För jag vet ju inte ännu om någon av mina fullmäktigekollegor, knappt jag själv heller, egentligen gillar det här med ekologisk mat. Allt jag vet är att en organisation som inte arbetar för att faktiskt verkställa de beslut man fattar så småningom drar ett löjets skimmer över sig. Särskilt om den samtidigt försöker kalla sig demokratisk.