Nu har jag köpt kommunladdning månadskort och börjat pendla mellan Ljung och Herrljunga. Jag sparar 3 liter bensin och 10 - 20 kr per dag. Det kostar några minuter extra, å andra sidan får jag det både rofyllt och socialt omväxlande på vägen till arbetet.

En förändring i det lilla som dock kostade på psykisk ansträngning. Bilkörning på billiga drivmedel ger ett mentalt beroende som vilket missbuk som helst och det kräver kraft att våga och orka göra något annorlunda.

Tankar efter debatten om privatisering av hemtjänsten

Det var en märklig afton i Källeryds missionshus när Herrljunga kommunfullmäktige beslöt sig för att låta hemtjänsten bli konkurrensutsatt enligt den nya Lagen Om Valfrihet inom omsorgen. De rödgröna partierna motsatte sig som väntat förslaget. Den ideologiska glöden var det inget fel på, men argumenten var skralare och svårare att ro i land. Socialdemokraten pekade på problem som inte fanns, medan vänsterpartiet oroade sig för att valfriheten skulle göra de auktoritetsberoende pensionärerna rådvilla. Miljöpartiet toppade med att angripa den privata vården genom att peka på svagheter i den offentliga, vilket kan tyckas vara en halsbrytande logik. Under denna villrådighet går det ändå att ana en oro från vänstern som har rationell grund, men som inte kunde tas upp till diskussion därför att den inte berör kommunen som tjänsteleverantör och arbetsköpare utan istället hör hemma på den fackliga arenan.

Den berättigade oron rör risken för lönedumpning i de konkurrerande vårdföretagen. Om upphandlingen av vårdtjänster var prisberoende skulle frågan vara politiskt berättigad att ta upp även i fullmäktige, Men eftersom betalningen till de privata vårdföretagen är fixerad till kommunens egna kostnader för motsvarande tjänster kan inte kommunens egna anställda tvingas till prispress på grund av de privata företagen underbetalar sina anställda. Konkurrensutsättningen mot den kommunala hemtjänsten hamnar istället på det kvalitetsplan där den hör hemma, vilket är förutsättningen för att konkurrensen från privat håll skall kunna vara en stimulans även för kommunens egen verksamhet.

Den berättigade vänsterargumentation som finns kring riskerna med lönedumpning kommer därför att begränsa sig till förhållandet i de konkurrerande privatföretagen. Och där hoppas jag att de fackliga organisationerna kommer att hålla fanan högt för att försvara de anställdas arbetsvillkor. Ingen blir i längden lycklig av stressade eller underbetalda medarbetare, vare sig dessa verkar i privat eller kommunal regi. Men alla kan tjäna på att kommunmedborgarna som kunder får flera prismässigt likvärdiga alternativ att välja mellan, samt att konkurrensen dem emellan kan stimulera till förbättringar inom hemtjänsten på både kortare och längre sikt.

100 000 kr till ekologisk mat . Yay! Eh ?

Efter 2 års motionerande och förslagställande har jag äntligen lyckats driva igenom frågan att 100 000 kr skall reserveras för inköp av ekologisk mat i Herrljuga kommuns budget för år 2010.

Jippie. Eller ?

För efter att ha skrivit en motion, fått den behandlad, remitterad, sammanslagen med en målsättning i ett kostpolitiskt program, ignorerad på grund av bristande finansiering samt återigen dragen i samband med ett budgetarbete vet jag inte om jag orkar känna samma engagemang för frågan längre. För trots allt har vi under dessa två år inte en enda sekund diskuterat huruvida ekologisk mat är bra eller inte. De två åren har istället gått åt att försöka bearbeta den kommunala organisationen till att försöka verkställa en målsättning för kommunen som redan i sig är en försvagning av den målsättning riksdagen redan har fattat för kommunerna i frågan. Den stora haken har alltså varit att försöka förstå varför ett redan fattat beslut inte verkställs.

I kommunalpolitiken måste man nämligen fatta alla beslut två gånger. Först måste man fatta besluten. Därefter måste man besluta sig för att genomföra besluten. Och det är ofta där det hakar upp sig ifall den politiska viljan - och ekonomin - för att genomföra beslutet saknas i något av politiker eller tjänstemannaleden.

I det här fallet hakade det upp sig därför att den nämnd som fått i uppdrag att inköpa de ekologiska livsmedlen inte upplevde någon efterfrågan på dessa från de nämnder som skulle köpa maten av dem i sin tur, därför att de inte fått några ekonomiska anslag för att köpa dyrare mat. OCh då lät de upphandlingen bero.

Om saker gått riktigt till skulle den nämnd som skulle köpa in den ekologiska maten ha gjort det i vilket fall, debiterat kostnaderna till de beställande nämnderna och därefter låtit dessa äska anslag för ökade ramkostnader, men då så inte skedde stannade alltså hela processen upp.

Som kommunalpolitiker får man därför inte nöja sig med att få igenom sina förslag i det demokratiskt valda fullmäktige, man måste också på obetald fritid fortsätta bevaka att beslutet verkligen verkställs, ofta njuggt bemött av andra politiker och tjänstemän som helst inte vill driva frågan vidare.

Sen undrar press och allmänhet varför intresset för att vara förtroendevald viker. Tja, säg det. kanske vore det lättare att få folk att engagera sig om nämnder och förvaltningar i sitt arbete var så pass demokratiska, effektiva och välskötta att man som politiker fick tid, lust och ork att diskutera sakfrågorna i sig och inte bara den administrativa handläggningen av dem.

För jag vet ju inte ännu om någon av mina fullmäktigekollegor, knappt jag själv heller, egentligen gillar det här med ekologisk mat. Allt jag vet är att en organisation som inte arbetar för att faktiskt verkställa de beslut man fattar så småningom drar ett löjets skimmer över sig. Särskilt om den samtidigt försöker kalla sig demokratisk.