The Matter of Palestine, part 3

Palestinafrågan har påverkat relationerna inte bara i Mellanöstern utan i hela världen. Den judiska diasporan har gett sionismen en röst i många länder, särskilt i USA (världens största judiska befolkning finns i New York och inte i Israel.) Men palestinierna har nu också fått uppleva sin diaspora och en uttalad önskan att skapa ett eget hemland väcks nu av palestinier som har uppnät viktiga positioner inte bara i Mellanöstern och Asien utan även i Västvärlden. Där en gång sionismen var den enda rösten som med allmän trovärdighet kunde anses sprida en sann bild av skeendena i Mellanöstern ges nu mer trovärdighet till palestinierna. Men även om de vinner argumentationen är det sionisterna som tar marken. Västbanken och Jerusalem säkras för Israel som Jabotinsky och revisionisterna hela tiden önskade skulle ske, genom judisk ockupation och besittningar, Den israeliska regeringens mål har satts av samma Menachem Begin som utformade Irguns terrorism och inneber en önskan att erhålla en övervägande judisk kontroll över hela det historiska kungarike ”Eretz Israel” som Gud lovade judarna. Detta är inte en fredlig bosättning, utan krig med andra medel: varje bosättning är en del i en större försvarsplan. Därför ser palestinierna i exil sitt land försvinna, bokstavligen, under betong och makadam.

Irgun segrade över Britterna därför att de satte upp gränser för vilka förluster de var villiga att ta. Israel har besegrat palestinierna genom att göra det klart för dem att de inte skyr några medel för att försvara sitt hemland. Denna politik tvingade grannländerna att antingen sätta upp gränser för den palestinska Fedayin eller att utvisa dem, som Jordanien gjorde. Den palestinska armen har fört katastrofer till varje land den har kommit och värst av allt i Libanon. Två inbördeskrig, utlängsk ockupation och många tusentals döda har obönhörligen följt ankomsten av det palestinska militärkommandot från Jordanien, vilket gjorde Libanon till en frontstat i deras krig mot Israel. De Israeliska framryckningarna innebar katastrof för palestinierna, men har också stängt antalet öppningar för Israel. De har genomförts av skäl som inte längre kan motiveras med ett försvar av hemlandet, därför att inget hot existerade vilket kan motivera aktioner av en sådan skala. Massakern på flyktinglägren i Chatila och Sabra uppfattades allmänt som , rätt eller fel, att Israel utnyttjade en vendetta genomförd av kristna libaneser på samma sätt som Latinamerikanska regimer använt sig av oberoende dödspatruller: att kunna eliminera en fiende utan själv behöva bära ansvar för handlingen. Gränser har nu satts upp för såväl Israelisk politik som den internationella opinionen vad gäller det framtida handlingsutrymmet.

Irgun och sammanslutningen av palestinska motståndsorganisationer har utövat samma sorts krigsföring angående samma markytor. I sin kamp för ett judiskt hemland försökte Begin misskreditera den brittiska administrationen ”Historien och våra egna observationer övertygade oss om att om vi kunde förstöra regeringens anseende.... skulle de automatiskt dra bort sina styrkor. Därför gav vi dem ingen lugn och ro på denna punkt. Genom alla år av vårt uppror slog vi emot britterns prestige, avsiktligt, outtröttligen, utan slut. ” Det var en strategi som hade fötts ur svaghet och brist på alternativ. Nu är även palestinierna utan någon trovärdig strategi i eftermälet av kriget i Libanon. De skulle kunna göra värre saker än att spela samma spel som Irgun.

The matter of Palestine , part 2

Irgun var inte den huvudsakliga kraften bakom skapandet av den judiska staten, och många judar såg på deras aktiviteter med största avsmak. Men deras symboliska och våldsamma handlingar, som förstörelsen av  King David Hotel i Jerusalem och de nästan dagliga morden och bombningarna 1946-47 höjde den politiska temperaturen och väckte extremistiska känslor. I augusti 1945 skrev the Officer Administrating the Government of Palestine till kolonialsekretariatet i London: " De unga judiska extremisterna ..... känner varken tolerans eller kompromisser; de ser sig själva berättigade att utöva våld mot vem som helst som står emot det totala genomförandet av deras krav". Men samvetslöst våld hölls Palestinafrågan i världsnyheternas centrum som det främsta problemet för brittiska politiker. Överlämnandet av den judiska staten gjordes till de "ansvarsfulla" judiska ledarna , vilka slog ner mot Irgun. Begin och hans följeslagare förde över sin militans till Knesset (Israels parlament) genom Herutpartiet. Under 1948 hade många araber flytt från Palestina efter rekommendation från deras ledare och av rädsla för det judiska terrorkriget. De hade viss fog för sin rädsla, för Irgun massakrerade 200 araber i byn Deir Yassin nära Jerusalem, den blodigaste händelsen i kriget från endera sidan. I de läger som skapades av FN i grannländerna till den nya Sionistiska staten Israel bildade araberna 1950 sin egen terrororganisation för att återta landet Palestina och fortsatte med detta åren härefter.

Man kan läsa redogörelser av Irgunaktiviteter från 1940-talet och bara genom att ändra namn på platser och tidpunkter få dem att beskriva taktiken hos de arabiska Fedayin.  De följde verkligen samma mönster, men det tog mycket längre tid för araberna att hitta en effektiv taktik. Infiltrationen vilken varade fram till 1967 nådde vissa framgångar men föga internationellt intresse. I efterspelet av kriget 1967 beslöt palestinierna efter ett desperationens rådslag att internationalisera konflikten och att attackera Israel på dess svagaste istället för starkaste punkter.  De påföljande internationella terroristkampanjerna - flygplanskapningar och symboliska revolutionära terroristhandlingar - vann mer intresse för Palestinas sak än åratal av mord och bombningar inne i Israel. Kulmen på detta blev när Yassir Arafat, ledaren för Palestine Liberation Organisation, PLO talade inför FN:s generalförsamling klädd somen guerillasoldat och inte som en politiker, i stridsuniform med en pistol vid sin höft. Palestiniernas historia har sedan 1967 handlat om territoriell reträtt, men politiskt avancemang. De fördrevs från Jordanien 1970 och var stått under tryck i Libanon sedan 1976, framför allt genom det fortsatta Israeliska avancemanget mot Beirut 1982. De olika palestinska militära enheterna är nu väl beväpnade med utrustning erhållen från Östblocket och många andra länder, välfinansierade både av arabländerna och genom bidrag från palestinier runt om i världen

The Matter of Palestine part 1

The Matter of Palestine, ur boken The World Atlas of Revolutions av Andrew Wheatcroft från 1982
översatt till svenska av Jerker Nordlund.

Första delen

Genom århundradena av förskingring, förföljelser och förtryck har det alltjämt funnits judar i Palestina.  Kontinuerliga bosättningar kan följas tillbaka till biblisk tid. Lika säkert är det faktum att Palestina har varit ett arabland sedan 600-talet och Jerusalem är lika heligt för muslimerna som för judarna. Parallellerna fortsätter  genom ett par tvillingrevolutioner som har utbrutit, först bland judarna, därefter bland araberna., där båda har försökt skapa en nationalstat i landet Palestina. Vid San Remokonferensen 1920 förlänades Storbritannien Palestina och åtog sig att skapa ett judiskt nationalhem enligt Balfourdeklarationen från 1917.  Efter konstaterandet att ”Hans Majestäts Regering ser med fördel etablerandet av ett nationalhem för det judiska folket, och kommer göra sina bästa ansträngningar för att underlätta förverkligandet av detta mål” fortsätter deklarationen med det viktiga villkoret ”vill vi göra klart att ingenting får ske vilket kan förfördela de icke-judiska folkgrupperna i Palestina deras civila och religiösa rättigheter”. Dessa olika mål var inte förenliga

Från början kom antagonismen mellan judar och araber till våldsamt uttryck. Under 1920-talet dödade araberna många fler judar, än judarna dödade araber, men i takt med att de judiska samhällena blev bättre organiserade för självförsvar och den Brittiska polisen och armen gjorde mer för att försvara dem , så kom dödsiffrorna att jämna ut sig. Inte förrän 1937, efter att ha lidit av attacker under 15 år började judarna organisera hämndaktioner och mot-terror, även om det Judiska Nationalrådet tog avstånd från varje våldsaktion mot den arabiska befolkningen. Men från slutet av 1930-talet kom rösten från de militanta sionisterna, ledda av Vladimor Jabotinsky att höras allt starkare. Under en världskongressen i Prag deklarerade de att Arabisk terror skulle bemötas med judisk terror och att de motsatte sig varje plan som skulle ”frånta det judiska folket sin rätt att etablera en judisk stat på båda sidor om Jordanfloden”. I praktiken blev det ”Vita pappret” från 1939 , vilket representerade britternas slutgiltiga lösningsförslag på Palestinafrågan en katastrof för den sionistiska saken, för den tillät endast en begränsad judisk immigration fram till 1944, och därefter endast efter tillåtelse från araberna, i praktiken ett totalt immigrationsförbud. Under det vita pappret fanns ingen utsikt att nå en judisk majoritet i någon del av Palestina, än mindre ”på båda sidor om Jordanfloden”

De sionistiska revisionisterna var redan ursinniga på det Vita Pappret, de såg på britterna som mördare, kollektivt skyldiga i takt med att bevisen från koncentrationslägren och nazisternas förföljelser blev mer allmänt kända. 1943 deklarerade Irgun Zvai Leumi, den mest militanta av de judiska självförsvarstrupperna vilka till stor del var ansvariga för de illdåd som begicks som följd av arabiska massakrer på judar,  att de hade startat en revolt mot det Brittiska mandatet.

Under ledarskap av en polsk jude Menachem Begin,som en gång hade haft som plan att ta med sig en arme av polska fanatiker  för att med vapenmakt erövra landet ”Eretz Israel”  lanserade Irgun en kampanj med ”symbolisk terrorism” i avsikt att provocera Britterna. De skulle visas upp som en brutal ockupationsmakt istället för en ärlig förvaltare av Palestina för allas bästa. ”Kriget” satte igång den 12 februari 1944 och bestod till stor del av nålstick – bombattacker och revolutionär propaganda – allt som den lilla, dåligt utrustade organisationen kunde åstadkomma.

Så i september började Irgun ett program för att lönnmörda brittiska officerare och i mitten av oktober hade mer än 15 blivit dödade. Till att börja med försökte de judiska officiella företrädarna hjälpa britterna att  stampa ner vildingarna i Irgun, men med tiden kom de att uppnå ett pragmatiskt samarbete med den militanta sionismen.  Terrorkampanjen fick förnyad kraft 1945 och 1946 sändes terrorgrupper ut till Europa. En bomb skadade den brittiska ambassaden i Rom i Oktober 1946. I Palestina lovade Irgun hämndaktioner i takt med att organisationens medlemmar blev hårt åtgångna.

Efter att flera Irgunmedlemmar hade avrättats och en  ”en död för varje död” – kampanj hade utannonserats avrättade Irgun i juli 1947 två fångna brittiska sergeanter som vedergällning för tre egna avrättade .  Det kom omedelbart ett vredesutbrott  från Storbritannien där judiska butiker i Liverpool och Glasgow attackerades. Majoriteten ville se ett tillbakadragande och inga fler brittiska dödsoffer.

Tänk vad tiden går

Hittar en gammal artikel ur veckotidningen Arbetaren om Gaza skriven av Thomas Eneroth när jag rensar igenom mina brända högar med tidningsurklipp.

Mahmoud Muhammed Al Qaid (bara det) från Gaza blev bara 13 år och 14 dagar gammal. Han skjöts ihjäl med 17 skott från nära håll av israeliska soldater när han var ute med sin bror och fångade fåglar vid gränsen mot Israel. Fåglarna som pojkarna fångade in var familjens enda levebröd efter att fadern invalidiserats av israeliska soldater vid en tidigare räd.

Episoden inträffade den 7:e november 2003. Det var mitt under "kriget mot terrorismens" värsta år. På den tiden kunde man fortfarande titulera sig som "Israelvän" med god renommé, medan försvarare av palestiniernas sak misstänkliggjordes som terroristsympatisörer.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess och allt av det har inte flutit åt fel håll.