The Matter of Palestine, part 3

Palestinafrågan har påverkat relationerna inte bara i Mellanöstern utan i hela världen. Den judiska diasporan har gett sionismen en röst i många länder, särskilt i USA (världens största judiska befolkning finns i New York och inte i Israel.) Men palestinierna har nu också fått uppleva sin diaspora och en uttalad önskan att skapa ett eget hemland väcks nu av palestinier som har uppnät viktiga positioner inte bara i Mellanöstern och Asien utan även i Västvärlden. Där en gång sionismen var den enda rösten som med allmän trovärdighet kunde anses sprida en sann bild av skeendena i Mellanöstern ges nu mer trovärdighet till palestinierna. Men även om de vinner argumentationen är det sionisterna som tar marken. Västbanken och Jerusalem säkras för Israel som Jabotinsky och revisionisterna hela tiden önskade skulle ske, genom judisk ockupation och besittningar, Den israeliska regeringens mål har satts av samma Menachem Begin som utformade Irguns terrorism och inneber en önskan att erhålla en övervägande judisk kontroll över hela det historiska kungarike ”Eretz Israel” som Gud lovade judarna. Detta är inte en fredlig bosättning, utan krig med andra medel: varje bosättning är en del i en större försvarsplan. Därför ser palestinierna i exil sitt land försvinna, bokstavligen, under betong och makadam.

Irgun segrade över Britterna därför att de satte upp gränser för vilka förluster de var villiga att ta. Israel har besegrat palestinierna genom att göra det klart för dem att de inte skyr några medel för att försvara sitt hemland. Denna politik tvingade grannländerna att antingen sätta upp gränser för den palestinska Fedayin eller att utvisa dem, som Jordanien gjorde. Den palestinska armen har fört katastrofer till varje land den har kommit och värst av allt i Libanon. Två inbördeskrig, utlängsk ockupation och många tusentals döda har obönhörligen följt ankomsten av det palestinska militärkommandot från Jordanien, vilket gjorde Libanon till en frontstat i deras krig mot Israel. De Israeliska framryckningarna innebar katastrof för palestinierna, men har också stängt antalet öppningar för Israel. De har genomförts av skäl som inte längre kan motiveras med ett försvar av hemlandet, därför att inget hot existerade vilket kan motivera aktioner av en sådan skala. Massakern på flyktinglägren i Chatila och Sabra uppfattades allmänt som , rätt eller fel, att Israel utnyttjade en vendetta genomförd av kristna libaneser på samma sätt som Latinamerikanska regimer använt sig av oberoende dödspatruller: att kunna eliminera en fiende utan själv behöva bära ansvar för handlingen. Gränser har nu satts upp för såväl Israelisk politik som den internationella opinionen vad gäller det framtida handlingsutrymmet.

Irgun och sammanslutningen av palestinska motståndsorganisationer har utövat samma sorts krigsföring angående samma markytor. I sin kamp för ett judiskt hemland försökte Begin misskreditera den brittiska administrationen ”Historien och våra egna observationer övertygade oss om att om vi kunde förstöra regeringens anseende.... skulle de automatiskt dra bort sina styrkor. Därför gav vi dem ingen lugn och ro på denna punkt. Genom alla år av vårt uppror slog vi emot britterns prestige, avsiktligt, outtröttligen, utan slut. ” Det var en strategi som hade fötts ur svaghet och brist på alternativ. Nu är även palestinierna utan någon trovärdig strategi i eftermälet av kriget i Libanon. De skulle kunna göra värre saker än att spela samma spel som Irgun.

The matter of Palestine , part 2

Irgun var inte den huvudsakliga kraften bakom skapandet av den judiska staten, och många judar såg på deras aktiviteter med största avsmak. Men deras symboliska och våldsamma handlingar, som förstörelsen av  King David Hotel i Jerusalem och de nästan dagliga morden och bombningarna 1946-47 höjde den politiska temperaturen och väckte extremistiska känslor. I augusti 1945 skrev the Officer Administrating the Government of Palestine till kolonialsekretariatet i London: " De unga judiska extremisterna ..... känner varken tolerans eller kompromisser; de ser sig själva berättigade att utöva våld mot vem som helst som står emot det totala genomförandet av deras krav". Men samvetslöst våld hölls Palestinafrågan i världsnyheternas centrum som det främsta problemet för brittiska politiker. Överlämnandet av den judiska staten gjordes till de "ansvarsfulla" judiska ledarna , vilka slog ner mot Irgun. Begin och hans följeslagare förde över sin militans till Knesset (Israels parlament) genom Herutpartiet. Under 1948 hade många araber flytt från Palestina efter rekommendation från deras ledare och av rädsla för det judiska terrorkriget. De hade viss fog för sin rädsla, för Irgun massakrerade 200 araber i byn Deir Yassin nära Jerusalem, den blodigaste händelsen i kriget från endera sidan. I de läger som skapades av FN i grannländerna till den nya Sionistiska staten Israel bildade araberna 1950 sin egen terrororganisation för att återta landet Palestina och fortsatte med detta åren härefter.

Man kan läsa redogörelser av Irgunaktiviteter från 1940-talet och bara genom att ändra namn på platser och tidpunkter få dem att beskriva taktiken hos de arabiska Fedayin.  De följde verkligen samma mönster, men det tog mycket längre tid för araberna att hitta en effektiv taktik. Infiltrationen vilken varade fram till 1967 nådde vissa framgångar men föga internationellt intresse. I efterspelet av kriget 1967 beslöt palestinierna efter ett desperationens rådslag att internationalisera konflikten och att attackera Israel på dess svagaste istället för starkaste punkter.  De påföljande internationella terroristkampanjerna - flygplanskapningar och symboliska revolutionära terroristhandlingar - vann mer intresse för Palestinas sak än åratal av mord och bombningar inne i Israel. Kulmen på detta blev när Yassir Arafat, ledaren för Palestine Liberation Organisation, PLO talade inför FN:s generalförsamling klädd somen guerillasoldat och inte som en politiker, i stridsuniform med en pistol vid sin höft. Palestiniernas historia har sedan 1967 handlat om territoriell reträtt, men politiskt avancemang. De fördrevs från Jordanien 1970 och var stått under tryck i Libanon sedan 1976, framför allt genom det fortsatta Israeliska avancemanget mot Beirut 1982. De olika palestinska militära enheterna är nu väl beväpnade med utrustning erhållen från Östblocket och många andra länder, välfinansierade både av arabländerna och genom bidrag från palestinier runt om i världen

De som går sin väg från Omelas

Det bor 1,8 miljoner människor i Gaza, ett området ungefär lika stort som Orust. Medelåldern är 17 år,vilket betyder att runt en miljon av dem är barn. Runt 10 000 av dem tillhör Hamas militära gren, en extremistisk gerilla vars existens har lyfts fram av Israel självt i ett försök att underminera Al Fatah runt Yassir Arafat och andra mer moderata ledare.

Med en miljon barn som gisslan skickar Hamas hemmagjorda raketer in på Israeliskt territorium och som svar skickar en av världens mest välbeväpnade armèer hela helvetets arsenal av bomber och krigsverktyg in över Gaza, dödar tusentals, sårar ännu fler , driver hundratusentals från sina hem och traumatiserar en hel generation barn för livet.

Världssamfundets bästa svar på detta är lama protester, trötta suckar samt ett löfte om att genast tillföra Israel mer vapen, mer pengar  under ett höjt röstläge från Benjamin Netanyahu som offentligt tillåts läxa upp sina bidragsgivare för att visa vem det är som styr i området och i världen. Dock kan det förhoppningsvis vara så att spelet under bordet runt det ökade stödet har skett mot ett utbyte om ett  omedelbart tillbakadragande av marktrupper från Gaza

De av er som känner vanmakt över detta vill jag rekommendera att läsa Ursula K Le Guins kortnovell "De som vandrar sin väg från Omelas". Den handlar om ett kungarike där alla lever i lycka, väl medvetna om att deras lycka beror på att en liten, minderårig flicka sitter inspärrad ensam och skitig i en källarvrå utan hopp om att någonsin se dagsljuset. Släpps hon ut i det fria kommer hela kungariket och all dess glädje att omedelbart rasa samman.

Vad finns det för lösning ur dilemmat? Låta flickstackarn sitta kvar och skratta glatt tillsammans med andra väl medveten om hennes lidande? Släppa ut henne och rasera hela kungariket. Eller bara vända sig om, gå sin väg och vandra iväg ifrån Omelas.

Dagen efter 9/11 eller hur jag fick sparken från ekobrottsmyndigheten pga en muslimsk skjorta

Den här historien är så bizarr att jag skulle inte tro på den om jag inte själv hade varit med om den. Så om ni väljer att inte tro på den förstår jag er. Tilltron till myndigheterna är väsentlig  för ens förmåga att agera samhälleligt konstruktivt och en förtroendedip på nämnda område kan avsevärt skada ens lust att förbli dem lojala.

I slutet av 1990-talet arbetade jag kvartstid som konsult på JAK-medlemsbank, en medlemsägd ekonomisk förening med räntefri ekonomi som bärande affärsidè. Jag befann mig i övrigt i arbetslöshet efter en långtidssjukskrivning och blev mycket glad när utbildningsbolaget Same But Different i Malmö gav mig en chans att börja arbeta på Ekobrottsmyndigheten i Göteborg som inhyrd utbildare på Excel ur Officepaketet. JAg hade tidigare utbildat både döva och interner på Excel, så jag trodde att poliser, ekonomer och åklagare skulle bli en enkel match, men ack vad jag bedrog mig.

Låt mig börja med att konstatera att min arbetsinsats var välbehövlig. Detta var år 2001 och medan merparten av världen och absolut majoriteten av de ekonomiska brottslingarna hade gått över till PC satt nämnda jurister , ekonomer och polisutredare fortfarande och harvade på med räknedosor. Min uppgift var att lära dem trollkonster som att summera ihop saldon i ett excelark istället för att slå in dem manuellt på en miniräknare och den sysslan utfördes i reguljär klassrumsmiljö på myndigheten med mig som utbildare och EBM-personalen som elever framför sina internetlösa datorer i vackra, räta bänkrader.

Jag kände mig vid detta tillfälle stolt över att återigen vara en del av samhällsapparaten efter en tids sjukskrivning och faktiskt även över att stå på "rätt sida" i samhällskampen. Jag hade varit syndikalist i över 20 år och sprungit på gatorna med glada stridsrop som "Hjälp polisen - slå dig själv" och "Skäll på systemet - Voff. voff. voff" så visst var det nervöst att som revolutionär infiltratör arbeta på en polismyndighet, men detta var som sagt år 2001, året efter Göteborgskravallerna och jag kände skam över hur demonstranterna hade betett sig då och jag var på väg bort från den syndikalistiska rörelsen. Mitt förslag om att använda LS strejkfond för att ersätta självrisken för handlarna på Avenyn istället för att stödja ligisterna i fängelsecellerna med cigaretter och telefonkort hade röstats ner bryskt på det som kom att bli mitt sista LS-möte inom SAC, en historia som jag glatt berättade i lunchmatsalen på EBM för att visa vilken samhällslojal och pålitlig prick jag hade blivit.

Gemenskapen i lunchrummet var hjärtlig, rå , sexistisk och invandrarfientlig, precis som man förväntar sig av ett lunchrum på en polismyndighet. Det var hyfsat tvåkönat beroende på tillskottet av kvinnor från ekonom- och åklagarsidan, EBM drar folk från flera olika yrkesgrupper, inte bara poliskåren. Trots detta var den sexistiska stämningen i råaste laget för mig. Särskilt minns jag historien som  en polisman berättade till de andras skratt och jubel:

"Du vet, det var två göbbar som skulle åka till Thailands på semester. En av dem somnar och under tiden går en flygvärdinna igenom vad man skall akta sig för i Thailand: "Do not engage in prostitutes. Half of them have tuberculosis and the other half has AIDS". I slutet av talet vaknar den andre gubben och frågar den första vad flygvärdinnan hade sagt.-Jo,svarade han på hög Götebosska. DU SKALL BÅRA KNÖLLA HORERNA SOM HOSTAR!"

Detta var som sagt i början av tjugohundratalet medan AIDS-skräcken satt i väggarna, så det kanske var någon form av krisbearbetning, men jag tyckte ändå att det ar i grövsta laget. Det fick mig dock att lugna ner mig angående min förhistoria inom syndikalismen. Om poliserna själva låg på denna moraliska nivå så kanske mina egna revolutionera snedtramp var lättare att komma till tals med.

Även i rökrummet fördes politiska diskussioner och här kommer vi in på Palestinafrågan. Stödet för Israel var som väntat kompakt, men en ung stridbar advokat, med kortklippt ljust hår, runda glasögon och prydlig blazer/kavajkombination, som något tagen ur en svartvit pojkfilm från en internatskola på 1950-talet försvarade med frenesi palestinierna vilket förvånade mig, eftersom hans högborgerliga utseende inte brukar brukar signalera om de sympatierna. Men det visade sig att han hade en syster som arbetade som utrikeskorrespondent i Israel och hon hade berättat för honom om hur apartheid fungerar i praktiken, vilket nog upprörde hans juristsjäl och väckte ett engagemang ovanlig för den klädselkombinationen. Jag gav honom mitt stöd i dessa diskussioner, men berörde i övrigt inte Palestinafrågan på jobbet för egen hand.

Efter denna arbetsmiljöbeskrivning har det blivit dags att komma till kärnfrågan - hur det gick till när jag blev avskedad som en säkerhetsrisk för att ha burit en muslimsk skjorta på arbetet. Men låt oss backa tillbaka en dag innan, till tisdagen den elfte september 2001. Den dagen satt jag på en lunchrestaurang vid Pustervikskanalen och käkade sen lunch. Jag hade slutat tidigare på eftermiddagen för att kunna följa med min dotter Fanny som fyllde elva den dagen  till Universeum. Plötsligt händer något på TV:n i lokalen. En bild på ett flygplan som kör in i en skyskrapa på Manhattan. Och sen ett till. Ja, ni förstår vad som hände och jag kanske inte behöver tala om att jag fortfarande är skyldig Fanny det där medöket på Universeum. Hela hennes födelsedag gick åt till att sitta absorberad framför TV:n för att följa de senaste nyheterna med avbrott för ett och annat  disträ "Ja må hon leva" med påföljande paketöppnande.

Om tisdagen hade varit  bizarr , så blev onsdagen för min del värre. Tidigt på morgonen får jag ett samtal från min arbetsledare på Same But Different som med oförstående förvåning i rösten frågar mig om det har hänt något på arbetet. Nej, svarar jag, inte vad jag kan påminna mig, orolig för att några av de syndikalisthistorier jag har berättat i lunchrummet skall ha nått fram till högre ort. - I vart fall, säger min arbetsledare, du har blivit avstängd från arbetet som en säkerhetsrisk, din kod är borttagen och de har meddelat att de inte vill se dig i lokalerna längre. Vi har fått skicka dit en annan utbildare från Malmö. Och det konstigaste av allt - de säger att orsaken är att du har burit en muslimsk skjorta på arbetet. Förstår du något av detta.

Det tog ett tag, men till slut förstod jag att den där garderobsgrävningen jag gjort dagen, eller dagarna innan inte hade varit så lyckad. I brist på andra rena kläder, och ni som känner mig kommer att tro mig, hittade jag bara en vit skjorta med företagsemblemet "JAK Medlemsbank för räntefri ekonomi". Jag visste när jag tog den på mig att det inte var OK att gå till arbetet med reklam för en förening som myndigheten inte hade hyrt in som utförare, men jag tänkte att de nog skulle låta det passera, räntefri ekonomi låg ju inom arbetsfältet för myndigheten så att säga.

Men där bedrog jag mig. Någon hade kopplat samman "räntefri ekonomi", vilket är en av grundpelarna inom islam och tillsammans med mina åsikter i palestinafrågan kommit fram till att jag var en muslimsk terrorist och därmed en säkerhetsrisk för myndigheten. Jag häpnade över myndighetens uppfinningsrikedom, men kom för mig att fråga om det inte var något mer än det de hade klagat på. -Ja, sade min arbetsledare, det var två saker till. Du hade suttit och sovit i en säkerhetssluss så att de hade fått släppa ut dig och du hade gått utan skor i klassrummet. Det var hela försyndelselistan.

Förutom det där med säkerhetsslussen, vilken var en sådan att dörrarna låste sig om man tog för lång tid på sig när man skulle passera den, vilket jag hade gjort när jag satt mig ner och blundat meditativt på en stol i ett par minuter, så var det alltså den muslimfarliga JAK-skjortan som var orsaken till mitt avsked. Mitt emellan förbluffad och förbannad ringde jag upp juridikprofessor Dennis Töllborg på Göteborgs Handelshögskola, vilken jag visste var en expert på frågor rörande politisk svartlistning inom arbetslivet och frågade honom om råd. -Har du deras uttalande skriftligt, frågade han? Nej, svarade jag. -Då kan du glömma det här fallet sade han. Myndigheten kommer aldrig att erkänna, det enda du kan göra är att gå till pressen för att skandalisera dem och försöka tvinga fram en förlikning. Med tanke på min goda vilja att som konstruktiv samhällsmedborgare återinträda i arbetslivet kände jag motvilja mot att låta det första numret bli en rättsskandal, varpå jag tackade för samtalet och istället ringde upp EBM. Där blev jag raskt kopplad till en jurist, som tydligen var inläst på händelsen, för han förnekade nervöst och mekaniskt alla påståenden om någon muslimsk skjorta , utan sade att det var andra orsaker till att jag ansetts olämplig att fortsätta på myndigheten, om det nu var det där med skorna och slussen han drog en gång till eller om han hittade på nya anklagelser minns jag inte. Muren var i alla fall uppreste och jag förstod att jag inte skulle få någonting ur honom annat än det han hade blivit instruerad om att säga till mig.

Därför avslutade jag samtalet med honom och EBM med följande begäran. -Jag ser mig fortfarande som er utbildare och nu skall jag utbilda er i arbetsrätt. Det ni nu har gjort mot mig är tillräckligt för att dra er till domstol , skrämdes jag med. - Därför skall ni nu sätta ihop en kursutvärdering där det står att jag har varit usel som utbildare och skicka till Same But Different. Gör ni inte det drar jag er till press och domstol, men om ni gör det skall jag låta det bero, för då har ni lärt er något och det var för att utbilda er som jag kom till er och fick betalt för min närvaro.

Två veckor senare damp en usel kursutvärdering ner hos Same But Different, varpå jag ringde upp advokaten på EBM för att gratulera honom till hans läraktighet. Det var det sista samtalet jag hade med EBM, men inte min sista arbetsinsats inom området, eftersom jag snart därefter fick arbete hos en föga seriös handlare inom branschen begagnade arbetsfordon och under fem år gjorde mitt allra bästa för att se till att hans verksamhet inte skulle bli föremål för min tidigare arbetsköpares granskning, ända tills den gräns att jag började kalla mig själv för consigliere istället för kontorschef.

I efterdyningen av denna händelse har jag likt många andra kommit att fundera över autenticiteten i 9/11-händelserna samt vilken betydelse dessa kan ha haft för mitt eget bryska avsked från ekobrottsmyndigheten dagen efteråt. Framför allt undrar jag över den snabba brännmärkningen av muslimska element som en säkerhetsrisk. Var det ett färdigt utskick som låg redo i faxarna på CIA och direkt vidarebefordrades ut till västvärldens myndigheter för att de skulle ta agera snabbt, innan någon bevisning eller utredning om orsaken till WTC-sprängningen fanns redo. Och som svenska myndigheter lydigt tog till sig från första sekund. Eller satt islamofobin och paranoian redan så hårt i väggarna hos ekobrottsmyndigheten att en association runt ett ord på en tröja räckte för att få säkerhetsradarn att sniffa igång på egen hand utan amerikansk hjälp. Jag vet inte vilket av dessa alternativ som skrämmer mig mest, men vi kan väl säga som så att jag är öppen för förklaringsmodeller andra än de officiella för att försöka förstå hur världen har förändrats från 2001 och framåt, från den hoppfulla och fredliga stämning som rådde på 1990-talet efter Berlinmurens fall, till den dystopiska terrorismparanoia som några duktiga ränksmidare har lyckats väva ihop åt oss rakt framför våra ögon.

Nu varroabehandling i bigården.

Grundlösa anklagelser om antisemitism skadar judendomen.

Det står väl bekant för de flesta som valt att läsa min blogg att jag har blivit hårt åtgången i media senaste veckorna, med anklagelser om respektlöshet och även i vissa fall antisemitism framförda både av reportrar, politiker och olika judiska organisationer.

Jag vill bemöta detta och börjar med att ge en kort sammanfattning av skeendet.

Den 8/7 under början av Ramadan startar ett överfall på Gaza från Israels sida, med den något ihåliga förevändningen att hämnas tre israeliska ungdomar som funnits döda efter en påstådd kidnappning från Hamas.

Det står snabbt klart att den israeliska insatsen innehåller stora mått av övervåld, men medan protester ekar världen  över präglas de svenska politiska reaktionerna av en stor flathet. Carl Bildt säger i sitt första uttalande att han ingenting kan göra mot Israels övervåld, bara vädja, för att ett par dagar senare kommentera att Hamas raketbeskjutningar av Tel Avivs flygplats är "helt oacceptabla".Stefan Lövfen kommer med en facebookkommentar om att det finns "två sidor i konflikten" vilken även den uppfattas lam av flertalet kommentatorer.

Det palestinska folket attackeras och mördas åter urskillningslöst utan att någon svensk politiker vågar ta bladet från munnen och kritisera Israels övervåld.

I det läget drabbas jag liksom många andra av vrede och desperation och skriver arga kommentarer om situationen på nätet. Jag är en fritidspolitiker utan politiska uppdrag men med en plats på en valbarlista. Tanken att mina privata skriverier skulle kunna tolkas som offentliga uttalanden för mitt parti kan jag inte förespegla mig.

Men någon som ser mina kommentarer och känner till min partitillhörighet väljer att lyfta några av dem och skicka dem till Borås tidning, varefter den stora mediacirkusen drar igång med uppringningar från press och radio där jag ombes att förklara och försvara mina uttalanden.

Jag vill här inte göra någon fullkomlig vitbok runt dessa skriverier, utan väljer att lyfta en aspekt av dem, påståenden och insinuationer om antisemitism från media och olika sociala forum. Var och en kan skriva dumheter och välja starka ord i upprördhet, men i Israelfrågan är det extra känsligt då anklagelser om antisemitism raskt följer på kritiska yttranden. I det här fallet var det generalsekreteraren på Judiska Ungdomsförbundet, Petra Kahn Nord, mig veterligen inte medlem i miljöpartiet, som valde att starta en namninsamling från Facebook för att få mig utesluten ur miljöpartiet, och efter att ha fått drygt 300 namnunderskrifter skickade de ett brev till Miljöpartiets styrelse, vilka om det jag skrev ansåg att "Det är uttalande, och ett språkbruk som Miljöpartiet starkt tar avstånd ifrån." Detta är summan av den kritik miljöpartiet riktade mot mig i sitt svar, resten av brevet innehöll en uppräkning av vad miljöpartiet står för i frågan.

Låt oss då ta en närmare titt på vilka uttalanden det var som Petra Kahn Nord upprörde sig över och som Miljöpartiet tog avstånd från. Jag citerar Petra:

Att kalla israel för sinnessjukt och därefter uppmana till en ”skyndsam och fredlig nedmontering av staten Israel” är otvivelaktigt odemokratiskt. Detta uttalande visar på en onyanserad och vinklad världsuppfattning. Vi har svårt att se hur detta uttalande på något vis kan förenas med partiets grundläggande värderingar och demokratiska principer.

Hur två uttalanden om synen på ett annat lands kvaliteter kan anses odemokratiska förstår jag inte, till demokratin hör ju yttrandefriheten som en central ingrediens, men det kanske Petra kan få möjlighet att utveckla vid något senare tillfälle. Petra nämner inte ordet antisemitism i sin skrivelse, men kommentatorer runt om i pressen och även inom den lokala Herrljungapolitiken har varit ute och fiskat i dessa vatten. Därför tänkte jag granska vari den eventuella antisemitism som skulle kunna skapa upprördhet med dessa meddelanden består.

Först kommentaren om att Israel är en sinnessjuk nation. Detta är en direkt översättning av den amerikanske judiske mellanösternkännaren och författaren dr Norman Finkelsteins uttalande "Israel Is A Lunatic State" som kommentar på attacken mot Ship to Gaza, med hänvisning till ett tidigare uttalande från företrädare för Israel  "We are capable to act like a lunatic state and mad dogs"  Finkelstein har därefter utvecklat sitt uttalande genom att hänvisa till Israels pågående aggressiva beteende som en kronisk krigspsykos, samt räknat upp olika förbrytelser mot internationell rätt angående behandlingen av de ockuperade områdena, bla ett konstaterande ur Goldstonerapporten att Israels agerande främst var ute efter att "Bestraffa, förnedra och terrorisera" den palestinska befolkningen. Finkelsteins uttalanden om Israels vansinne är lätt sökbara på Youtube, med intervjuer i både amerikans, brittisk och rysk TV. Han kan även läsas via sin hemsida.

Finkelstein förklarar begreppet "Israel Is A Lunatic State"

Finkelstein är själv av judisk härkomst och fick större delen av sin släkt utraderad i nazistiska koncentrationsläger. Han är ovillig att trycka på detta , men brukar ta fram det som "the Holocaust Card" när han blir kritiserad över antisemitisk eller för att såra judiska lyssnare. Jag respekterar inte detta längre säger Norman Finkelstein. "Den läxa som mina föräldrar lärde mig angående mänskligt förtryck har fått mig att engagera mig för palestinierna och de borde ni med göra". Låt oss ha denna information om honom i bakhuvudet tills det att det är dags att dra slutklämmen.

The Holocaust Card och tillbakavisandet av anklagelser om antisemitism

Det andra uttalandet, vilket jag kör som ett stående mantra i hundratalet inlägg överallt i mina dialoger om Israel kommer från den ortodoxa , judiska organisationen Neturei Karta, framför allt framfört av den mycket talföre Rabbi Dovid Yisroel Weiss, vilken jag har föreslagit den miljöpartistiske riksdagsmannen Mats Pertoft att nominera till Nobels Fredspris. Uttalandet är:

We pray to God every day for the speedy and peaceful dismantlement of the Zionist state of Israel"

Detta är alltså en bön från en ortodox judisk organisation som anser att staten Israel är en nationalistisk stöld av det judiska folkets identitet och vilka anser att sionismen och staten Israel idag är ORSAKEN till problemen för judarna i Mellanöstern och övriga världen, inte lösningen på den. De arbetar för solidaritet med palestinierna och fredsprocesser i Israel och har även rönt internationellt uppseende och mycket kritik för att ta kontakt med muslimska företrädare i både Palestina och Iran.

Neturei Karta förklarar sin antisionism

Neturei Kartas analys är klar - sionismen skadar det judiska folket och anklagelser om antisemitism till de som kritiserar Israels utrikespolitik skadar judarna ännu mer, eftersom detta gör en identifikation mellan staten Israel och judendomens intressen. Det vore med min uttolkning som att göra en sammanblandning mellan svenskarnas och sverigedemokraternas intressen. Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt parti med svenskhet som grund för sin chauvinism medan Israel är en sionistisk nation med judendomen som grund för sin chauvinism. Inte så konstigt kanske att Israel och Sverigedemokraterna är så goda vänner.

Så, enligt  judiska religiösa organisationer och judiska mellanösternkännare själva är Israel en vansinnig nation som har stulit den judiska identiteten medan stämplandet av kritik mot Israel är en av de främsta orsakerna till att antisemitiska stämningar sprider sig. Om man nu blir stämplad som antisemit genom att föra fram dessa judars synpunkter, vilka möjligheter har då det judiska folket att föra fram sina synpunkter utan att själva bli stämplade som antisemiter?

Jag känner stor medkänsla i hjärtat för det palestinska folket, men det som får mig att vilja sticka ut näsan och även riskera nacken genom kontroversiella formuleringar i Israelfrågan är en oerhörd respekt och beundran för de antisionistiska ortodoxa judiska rabbiner och analytiker som med näbbar och klor försöker slita loss judendomen ur den militanta sionismens klor, för att därigenom rädda det judiska folkets anseende och återskapa möjligheten för en fredlig , mångkulturell utveckling i Mellanöstern

The Matter of Palestine part 1

The Matter of Palestine, ur boken The World Atlas of Revolutions av Andrew Wheatcroft från 1982
översatt till svenska av Jerker Nordlund.

Första delen

Genom århundradena av förskingring, förföljelser och förtryck har det alltjämt funnits judar i Palestina.  Kontinuerliga bosättningar kan följas tillbaka till biblisk tid. Lika säkert är det faktum att Palestina har varit ett arabland sedan 600-talet och Jerusalem är lika heligt för muslimerna som för judarna. Parallellerna fortsätter  genom ett par tvillingrevolutioner som har utbrutit, först bland judarna, därefter bland araberna., där båda har försökt skapa en nationalstat i landet Palestina. Vid San Remokonferensen 1920 förlänades Storbritannien Palestina och åtog sig att skapa ett judiskt nationalhem enligt Balfourdeklarationen från 1917.  Efter konstaterandet att ”Hans Majestäts Regering ser med fördel etablerandet av ett nationalhem för det judiska folket, och kommer göra sina bästa ansträngningar för att underlätta förverkligandet av detta mål” fortsätter deklarationen med det viktiga villkoret ”vill vi göra klart att ingenting får ske vilket kan förfördela de icke-judiska folkgrupperna i Palestina deras civila och religiösa rättigheter”. Dessa olika mål var inte förenliga

Från början kom antagonismen mellan judar och araber till våldsamt uttryck. Under 1920-talet dödade araberna många fler judar, än judarna dödade araber, men i takt med att de judiska samhällena blev bättre organiserade för självförsvar och den Brittiska polisen och armen gjorde mer för att försvara dem , så kom dödsiffrorna att jämna ut sig. Inte förrän 1937, efter att ha lidit av attacker under 15 år började judarna organisera hämndaktioner och mot-terror, även om det Judiska Nationalrådet tog avstånd från varje våldsaktion mot den arabiska befolkningen. Men från slutet av 1930-talet kom rösten från de militanta sionisterna, ledda av Vladimor Jabotinsky att höras allt starkare. Under en världskongressen i Prag deklarerade de att Arabisk terror skulle bemötas med judisk terror och att de motsatte sig varje plan som skulle ”frånta det judiska folket sin rätt att etablera en judisk stat på båda sidor om Jordanfloden”. I praktiken blev det ”Vita pappret” från 1939 , vilket representerade britternas slutgiltiga lösningsförslag på Palestinafrågan en katastrof för den sionistiska saken, för den tillät endast en begränsad judisk immigration fram till 1944, och därefter endast efter tillåtelse från araberna, i praktiken ett totalt immigrationsförbud. Under det vita pappret fanns ingen utsikt att nå en judisk majoritet i någon del av Palestina, än mindre ”på båda sidor om Jordanfloden”

De sionistiska revisionisterna var redan ursinniga på det Vita Pappret, de såg på britterna som mördare, kollektivt skyldiga i takt med att bevisen från koncentrationslägren och nazisternas förföljelser blev mer allmänt kända. 1943 deklarerade Irgun Zvai Leumi, den mest militanta av de judiska självförsvarstrupperna vilka till stor del var ansvariga för de illdåd som begicks som följd av arabiska massakrer på judar,  att de hade startat en revolt mot det Brittiska mandatet.

Under ledarskap av en polsk jude Menachem Begin,som en gång hade haft som plan att ta med sig en arme av polska fanatiker  för att med vapenmakt erövra landet ”Eretz Israel”  lanserade Irgun en kampanj med ”symbolisk terrorism” i avsikt att provocera Britterna. De skulle visas upp som en brutal ockupationsmakt istället för en ärlig förvaltare av Palestina för allas bästa. ”Kriget” satte igång den 12 februari 1944 och bestod till stor del av nålstick – bombattacker och revolutionär propaganda – allt som den lilla, dåligt utrustade organisationen kunde åstadkomma.

Så i september började Irgun ett program för att lönnmörda brittiska officerare och i mitten av oktober hade mer än 15 blivit dödade. Till att börja med försökte de judiska officiella företrädarna hjälpa britterna att  stampa ner vildingarna i Irgun, men med tiden kom de att uppnå ett pragmatiskt samarbete med den militanta sionismen.  Terrorkampanjen fick förnyad kraft 1945 och 1946 sändes terrorgrupper ut till Europa. En bomb skadade den brittiska ambassaden i Rom i Oktober 1946. I Palestina lovade Irgun hämndaktioner i takt med att organisationens medlemmar blev hårt åtgångna.

Efter att flera Irgunmedlemmar hade avrättats och en  ”en död för varje död” – kampanj hade utannonserats avrättade Irgun i juli 1947 två fångna brittiska sergeanter som vedergällning för tre egna avrättade .  Det kom omedelbart ett vredesutbrott  från Storbritannien där judiska butiker i Liverpool och Glasgow attackerades. Majoriteten ville se ett tillbakadragande och inga fler brittiska dödsoffer.

Går borgerligheten åt Tel Aviv eller Washington?

Jag anar en spricka inom borgerligheten som jag gärna vill reda ut. Å ena sidan har vi det Israeliska Värdegrundspartiet Kristdemokraterna. Å andra sidan Det USA-lojalistiska Nya Moderata Imperialistpartiet. Och så någonstans mitt emellan det liberala vankelmodighetsparti som vi alla skulle rösta på om vi inte visste att det fanns ett annat parti som var mycket bättre för var och en. Det jag undrar nu när Obama kraftigt markerar kravet på ett tillbakadragande av Israelisk trupp från Gaza, oberoende om de har uppnått sitt mål att avväpna Hamas eller inte, är om den svenska borgerligheten kommer stödja den moderata traditionen att gå på USA:s linje i vått och torrt, den kristdemokratiska att stödja Israels rätt att försvara sina bronsålderskrav på Kanaans land No Matter What, eller göra det liberala mästerstycket att försöka balansera på två slaka linor samtidigt. Vad tror ni?

http://canadafreepress.com/index.php/article/64879

Delirium i Jesusland

Nu djävlar har jag fått Guds Folk efter mig. Så här skriver de om mig på nätet:

"Får en kommunpolitiker uttala sig hur som helst? Det här ropet kommer från avgrunden och vi förstår att det är det sataniska ropet som föregår det Bibeln beskriver när alla folk vänder sig emot Guds egendomsfolk i Israel. Gud kommer att tillåta det till en bestämd tid men då kommer Gud griper själv in! Israels och vår Messias och Frälsare kommer tillbaka. "

Nu vill jag påpeka för herr Ohlin att alla hans pladdriga Messiasfantasier går rakt till Brahman som låter dem skingras till tunna dimmor av rök och innanför dessa dimmor , där står jag och tittar på honom. För jag är Brahman. Och han är Brahman. Och ingenting alls finns där oss emellan.

http://www.elvorochjanne.se/profetiskt/nyheter/SNABBNYTT.html

http://www.apg29.nu/index.php?artid=15909

Dagsrapport från grodpölen

140 000 palestinier på flykt, 790 dödade och 5 000 skadade. "För att hantera en sådan här massaker krävs mer än ett sjukhus", säger Ayman Hamdan, chef på sjukhuset Belt Hanoun till Reuters. 

I ett uttalande beklagar sig utrikesminister Carl Bildt över den uppkomna situationen, men vädjar till oss att förstå att det finns två sidor i konflikten, å ena sidan Israels rätt att skydda sina gränser, å andra sidan en fritidspolitiker från Herrljunga som sitter och skriver dumheter på twitter. Detta är givetvis fullkomligt oacceptabelt tillägger han, medan riksdagsmannen Jan Eriksson (m) lägger till "en sådan här person kan inte representera ett demokratiskt system, ja inte Netanyahu, utan han i Herrljunga"