Resebrev från Italien 4 - Alla dessa kooperativ

En sak som ständigt förvånar mig. Alla dessa nätverk. Dessa kommuner, kooperationer, kollektiv. Allt detta volontärsarbete och alla dessa organisationer.

Italien lever liksom två olika liv. Ett är det officiella livet och storföretagens. De storskaliga lösningarnas tempel. Ett par , fåtaliga jätteföretag som kontrollerar större delen av landet, Pizarotti, Barilla, Zanussi, Fiat  och en tafatt regering som försöker förbättra villkoren för dem så går medan de grälar sinsemellan och med oppositionen. Och så bankerna så klart.

Men där under. Alla dessa nätverk. Parma där jag bor och kanske särskilt La Casa Rossa på Strada della Selva är omgivet av nätverk. Matinköpen görs via ett kooperativ bestående av 20 familjer som tillsammans finansierar lokala producenter av ekologiska matvaror och beviljar dem säkra arbetsvillkor. Skolmaten lagas av ett jättekooperativ som fått uppdraget att leverera mat till alla skolor i provinsen och i varje by ser man de tomma lokalerna efter Agricoltura, nätverk för matsolidaritet, biodiversitet, fröinsamlande, jordbrukets kooperativa inköpscentral som just har konkat. Och häromdagen fick jag en inbjudan till vernissage på den kooperativa läderverkstaden Jacono som tillverkar modeväskor åt hela Italien. Och för sjukvården, fattiga, halta och lytta finns ett volontärsarbete utan motstycke, ständigt fler intresserade av att delta än att det förnuftigt går att organisera. Som efter översvämningen i Parma då det fanns fler frivilliga hjälparbetare än kommunala spadar. Och så alla körerna.

Kooperationen i Italien är inte problemfri, men betydligt mer aktiv och levande än i Sverige och på något sätt mer ingående i folks vardag. Det svenska uttryckssättet att det "inte går" att arbeta kooperativt att det "måste finnas en chef" för att någonting skall fungera saknar motsvarighet. Istället talas om delaktighet, behovet av att det skall vara korta beslutsvägar och att kontrollen av ledningen för de kooperativt ägda företagen skall vara god.

Detta är det röda Emilien,  mellan stadsstaterna Venedig, Firenze, Mantova, Genova där företaget, bokföringen, bankväsendet och kapitalismen uppfanns som en del av det ständigt växande sociala medvetandet runt 1300-talet. Hur det ser ut i resten av landet återstår det för mig att lära mig.

Den monetära systemkritiken

Money, Myth, and Machiavelli

Ovanstående Youtube-länk fick mig att göra nedanstående reflektion:

Jag är glad att det finns människor som ännu klarar av att leverera en kompetent systemkritik. Jag drev mig själv in i ett mentalt sammanbrott när jag i början av 1990-talet försökte sköta min familj och samtidigt avslöja hur det finansiella systemet fungerar - och hur det lyckas med att piska 98 % av mänskligheten in i total underkastelse, samtidigt som de älskar handen som slår dem och skyller alla sina problem på trasproletariatet.

Med internet och YOUTUBE blir allt enklare och lättare att förstå, även om jag tycker att han av pedagogiska skäl överförenklar sin skiss.

Rätt utskriven skall den vara:

Bankerna:

På tillgångssidan: Lånefordringar
På skuldsidan: Merparten kunders transaktionskonton och en bit eget kapital

Folket:

På tillgångssidan: Likviditet
På skuldsidan: Direkta och indirekta skulder till bankväsendet

Det som menigheten uppfattar som "pengarna" är likviditeten på deras transaktionskonton. Denna likviditet har skapats genom att de själva har skuldsatt sig hos bankerna, med sina fasta tillgångar och dagliga arbeten som pant. Därför, vilket är poängen...


KOMMER INTE LIKVIDITETEN FINNAS KVAR OM FOLKET SLUTAR SKULDSÄTTA SIG

Om folket inte skuldsätter sig hos bankerna och betalar ränta till bankerna för denna skuld kommer det inte finnas någon likviditet kvar att göra affärermed.

Därför är folket strandsatt med två olika val - depression och stagnation eller ökad skuldsättning. Och naturen har bara ett val - att förtäras och förstöras.

Detta är räntekapitalismens rätta ansikte. Ett par procent av befolkningen förstår hur det här fungerar och en promille om ens det är villiga att göra något åt det. Mot sig har de hela den socioekonomiska maktapparaten, inkluderat finansväsende, multinationellt monopolkapital, universitet, politiker, massmedia och pappas pojkar i form av storkäftade egenföretagare och systemanpassade proletärer vilka, som det tidigare har nämnts, tävlar med varandra om att skylla allt på Ahmed, Hagabosse och hans förståndshandikappade mamma.