Om Krims historia

 

Hur går det då med min sammanställning av halvön Krims historia?

För det första finner jag många paralleller mellan Krim och Napoli. I båda fallen är det grekerna som har bäst historisk rätt att kalla sig för regionernas herrar. men det gäller bara kustlinjen, eftersom grekerna var ett sjöfarande folk. I inlandet var det andra stammar som styrde. Krims historia bör därför delas upp i två delar, en som gäller kustlandet i syd och en som gäller inlandet i norr.

Vid den södra kusten är grekerna dominerande från den skrivna historiens början fram till 1475 då de sista resterna av Byzantinska riket och dess rumpstater faller till det Ottomanska dito.

Södra Krim var alltså grekiskt i runt 2000 år under olika statsbildningar, medan den norra delen har sett en rad olika erövrare från den smala landbryggan mot de disputerade rysk-ukrainska svarta jordarna.

De kolonier som bildades av sjöfarande greker under det femte århundradet före Kristus förenade sig gradvis till det Bosporiska kungariket. De utökade gradvis sin andel av Krim från 389 f kr i krig mot Skyterna i norr, fram till 63 f kr då de själva blir en vasallstat till Romarriket. Precis som i fallet Napoli är romarikets överhöghet mer en administrativ sak, då grekiska fortsätter att vara förvaltningsspråk och basen för den nationella identiteten.

År 341 delas Romarriket och Bosporiska kungariket blir då en del av det lika grekiska Byzantinska riket, en position som området håller fram till 1214 då avknoppade grekiska rumpstater tar över Bysans dominans.

Under tiden har området i norr fått se invasioner av Östgötar på 200-talet, hunner i början av 400-talet, bulgarer från slutet av 400-talet fram till 800-talet då de mytiskt skandinaviskt-slaviska ruserna härjade runt mellan 830 och 889 . Därefter bortjagas de av petjen-g-rna vars namn jag ej törs skriva ut pga Facebooks modereringsregler. Riuserna stannar kvar en kort tid strax öster om Kerchsundet i nuvarande Krasnodar Kraj där de utövar ett visst inflytande över Krims östligaste spets i staden Tmurarakan, vilken enligt enelska Wikipedia bebos av en salig blandning av " Greeks, Armenians, Rus', Jews, Ossetians, Lezgins, Georgians, and Circassians. "

Efter Petjen-g-rna erövras området av de turkiska stammarna Kipchaker och Cumaner, men nu har vi kommit såpass långt fram i tiden att det är dags att vända tillbaka blicken till Krims sydligaste kustlinje igen. Den hålls mellan 1214 och 1461 av ett par grekiska småriken med varierande status. Trebizond längst i söder fungerar som en vasall till Georgien, medan Principaliteten Theodoro går som mittenstråket i en trikolor mellan Trebizond och mongolerna i den Gyllende Horden som de också är vasaller under tills dess att Krimtatarerna tar över mongolernas områden.

När Trebizond faller till Osmanska riket 1461 blir hela Krim för första gången enat, eftersom Krimtatarerna i norr antar en vasallstatus under Ottomanerna. Därmed är även grekernas politiska saga i området all, även om deras språkliga fana hålls hög som minoritetsspråk på visssa ställen än idag.

Under tiden har ett par andra europeiska sjöfararmakter gjort sina inspel i de sydligaste området. Köpmän från Venedig och Genoa har grundat kortvariga kolonier på södra Krim, men då deras inflytande kommer att bli mest uttalat till öster om Azovsjön lämnar vi dem därhän för resten av denna korta utredning. En annan intressant grupp med ett marginellt inflytande är de judiska Karaiterna som börjar manifestera sin närvaro på Krim under 1200-talet och 700 år senare även skall bli dess herrar under ett par stormiga månader under det ryska inbördeskriget.

Med undantag för en kort stormning av ukrainska kossacker 1553-54 från Zaporozhian Sich ser den Ottomanska perioden lugn ut och de och tatarerna fortsätter att härska över Krim fram till 1774 då Katarina den stora erövrar halvön och år 1783 annekterar den som en provins i det Ryska Imperiet. Med det nöjer sig ej britter och fransmän som under Krimkriget 1853-56 försöker röva halvön till väst. Kriget går sådär för båda parter. Dödssiffrorna är för den tiden enorma, påminnande om dagens rapporter från kriget i Ukraina. Berömt är den brittiska lätta brigadens stormning av Balaklava som gick så illa att den sägs ha inspirerat Tolkien att skriva det sorgliga stycket om Faramir från Gondors hopplösa anfall mot orcherna i Osgiliath i den sista boken i ring-trilogin, Sagan om Konungens återkomst.

(Staden Balaklava grundades för övrigt av grekerna under namnet Symbolon. Sevastopol som idag är bas för ryska Svartahavsflottan grundades också av grekerna, under namnet Chersonesos, ett namn som efter den bysantinska provinsen Cherson kom att beteckna en stad norr om Krim anlagd vid Dneprs mynning norr om Krim av Katarina den stora, där strider mellan ryssar och Ukrainare ännu rasar.)

Krimkriget slutade med rysk förlust, men då båda parter var slutkörda av kriget glömdes de diplomatiska eftergifterna i fredsfördraget bort och några markavträdelser instiftades aldrig. Krim förblev därför ryskt fram till ryska inbördeskriget, då en spännande period vidtog, vilken jag nedan regodör för med en lista.

December 1917 - Januari 1918. Krimtatarerna tar över och utropar den Krimska folkrepubliken.

Mars - April 1918 Ryska bolsjeviker utropar Tauridiska SSR.

Maj-Juni 1918 Ukrainska Folkrepubliken, svagt socialistiska tar över

Juni-november 1918 En tyskstödd tsaristisk tatar vid namn Maciej Sulkiewicz utropar Krims första regionala regering

November 1918-April 1919 Upp ur historiens töcken dyker de Karaitiska judarna och utropar Krims andra regionala regering.

April - Juni 1919 tycker de ryska bolsjevikerna att det får vara slut på dumheterna och utropar Krimska SSR under Moskvas ledning

Februari - April 1920 tycker ryska tsarister att det får vara ett slut på de ryska boljevikerna och utropar Södra Rysslands regering under general Denikin

April 2020 - November 2020 Lika tsaristiska general Wrangel upplöser av någon anledning Denikins projekt och bildar Regeringen för Södra Ryssland

November 2020 tar de ryska bolsjevikerna slutlig kontroll över området och i oktober 2021 bildas Krimska SSR som en autonom republik inom Ryska SSR inom USSR Unionen av sovjetiska Sovjetrepubliker

Men detta är bara början. i oktober 1941 ockuperas Krim av tyska nazister, som börjar utrensningar av bland annat Krims judar. Efter att Stalins trupper återtagit halvön i juli 1942 rensar de ut Krimtatarena som de påstår ha stött tyskarna. Merparten av dem avrättas eller transporteras österut. Med det stillar sig historien i ett decennium tills den ukrainsk-ryske (ryss född på gränsen till Ukraina, med ukrainsk hustru, för en tid ledare för Ukrainska SSR) Sovjetpresidenten Chrustjev, efter vad en del påstår var ett fylleslag i Kiev, beslutar att Krimska SSR skall överföras till Ukrainska SSR 1954 för att officiellt fira 300-årsjubileet av Pereislav-överenskommelsen då de ukrainska Hekamat-kossackerna svor ryske tsaren trohet, något som i sin tur startade det för Ryssland lyckosamma Polsk-Ryska kriget 1654.

Som en autonom republik under Ukrainska SSR förblev Krim tills Sovjetunionen upplöste sig 1991 och Ukrainska SSR bildade eget bo vid sidan av Ryssland. När Krim skakades av en pro-ukrainsk och anti-rysk nationalistisk statskupp med inblandning från USA 2014 tog proryska krafter på Krim över och bildade en kortlivad Autonom repuiblik vars första och enda beslut var att begära inträde som en del i den Ryska Federationen. Så skedde och om nästa kapitel i Krims historia strider nu världssamfundet.

Vem bryr sig om Ukraina?

 Medan jag ännu tog intryck av det sätt som mina vänner resonerade angående Rysslands SMO i Ukraina, läste jag en artikel av Peter Englund där han likt många andra förklarade konflikten med att Putin var en diktator och Ryssland en autokrati och att det därför skulle ligga i dess väsen att föra krig mot andra. Jag jämförde detta med Mearsheimers internationella konfliktteorier, samt min egen analys av "demokratierna" USA:s, Storbritanniens, Frankrikes och Israels aggressioner mot resten av världen de senate 20 åren, jämfört med Rysslands påfallande passivitet och kom fram till att det ej var diktaturen som orsakade konflikterna, men att det autokratiska inslaget i rysk politik leder till att ledningen där fattar sämre strategiska beslut pga den bristande informationen, samt att de överskattar sina resurser pga att korruption ätit upp militärapparaten inifrån. På det planet kan jag hålla med om att diktatur är ett sämre politiskt system, men inte att det skulle vara ett fredligare, vilket är hörnstenen i det liberalimperialistiska tankebygget. Jag delgav Peter mina synpunkter för att han skulle kunna överväga riskerna med att ha mig i sin vänlista, vilket ledde till att han avföljde mig på våra gemensamma plattformar. Låg det i hans politiska makt att göra så kanske han hade velat tysta mig på andra sätt, likt det riksdagen fattade beslut om under gårdagen, eller om det är idag.

Det är en annan av Mearsheimers teser om varför liberalimperialismen kommer att misslyckas. Politiker ljuger alltid och mest av alla ljuger liberaler involverade i korstågskrig för att sprida demokrati till Långtbortistan. För att mildra kritiken på hemmaplan inför de allt mer autokratiska metoder, vilka med naturvetenskaplig precision för oss mot det tillstånd som Orwell varnade oss för i 1984, där tre block försöker ödelägga varandra på det globala planet , vart och ett av dem med sin befolkning av elektroniskt övervakade och propagandadränkta löneslavar, vilka regelbundet tillåts ta ut sina frustrationer genom att dyrka den egna staten och ösa hat över fienden i tvåminuters hatsessioner mot den lede Emmanuel Goldstein. Skillnaden mellan Orwells litterära fantasi och dagsläget är att hatet utsträcker sig till dygnets alla timmar och att Goldstein heter Vladimir i förnamn och ej Emmanuel, annars ser jag ingen större skillnad mellan dagens läge och det orwellianska.

Vilka kommer att vinna i Ukraina?

Nu har inte Ryssland som motiv att ockupera halva Europa, vilket NATO-anhängarna fasar över när de vill att Sverige skall söka medlemskap. Och även ifall de ville det saknar de resurser till att ens hålla mer än delar av Östra Ukraina, vilket NATO-anhängarna hånfullt ler åt, när de analyserar det militära slagfältet. 

Men om det vore så, skulle då Sverige eller NATO passivt låta Ryssland mumsa åt sig godbit eller godbit ända tills Putin stod framme vid Dovers klippor som en modern Ceasar och beordrade sina män att gå i båtarna.

Självklart inte. En försvarsunion behöver "make a stand".Markera ett "hit men inte längre" och sen slå till mot den avancerade motståndaren med full kraft. Är det då inte det som NATO gör angående Ukraina nu? 

Egentligen inte. Vad NATO gör är att yrvaket säga att man är tagna på sängen av attacken, samtidigt som man försöker fundera ut en strategi som gör att Ukraina själva skall kunna besegra Ryssland utan att man själva behöver lägga sig i striderna med egen trupp. Det är detta som Mearsheimer för åtta år sedan kallade för "The Primrose Path" - Den ljuva vägen mot Undergången. Med uppmuntrande lockrop tubbas Ukraina att försätta sig i en situation där man får sitt land förött med hjälp av fantastiska förluster av eget manskap och västligt krigsmateriel. Orsaken till detta är att några ser nednötningen av Ukrainas försvar som en möjlighet att nöta ner Rysslands dito och på kuppen kunna göra sig propagandavinster och realisera ut föråldrade vapensystem. Ukraina är inte "The last stand". Det är inte ens strategiskt intressant, därav Västs ovilja att satsa för fullt i de pågående striderna.

Nu skall sägas att Ryssland själva hade valet att ta betet eller ej. Att de högg på kroken kommer leda till att de uppnår vissa taktiska mål på slagfältet, men i stort förlorar de övergripande strategiska målen. De har förlorat anseende i Väst, skrämt undan alla eventuella västliga bundsförvanter. De har tvärt emot sina motiv accelererat NATO-utbyggnaden österut. De delar av Ukraina som de ej ockuperar kommer att bli mer nazistiska och Ryssfientliga än någonsin. Och sanktionerna kommer att förvärra den ekonomiska utvecklingen både för dem och Västra Europa.

Så vem vinner då på det här debaclet. Inte vet jag. Men NATO-generalerna och militärindustrin jublar nog, tillsammans med personer som Patrik Oksanen och Lars Wilderäng vilka kan kapa hem marknadsandelar för sina Rysslandskritiska skriverier. Putins popularitetssiffror når skyhöga nivåer, medan förespråkarna för den  Euroasiatiska linjen i Ryssland får vatten på sin kvarn.  USA har försvagat sin egen position i Asien, genom att grotta ner sig i ett provinsiellt krig i Europa, på ett sätt som konsumerar enorma finansiella resurser utan att garantera strategiska framgångar. Samtidigt har de motat Ryssland närmare Kina, vilket de omgivande länderna till Kina oroande observerar som ett förstärkt hot mot dem.

Och jag anar att det även finns de inspiratörer som ligger bakom och gnuggar sina händer i skuggorna.

Tankar om Döden

 

Jag har länge varit besatt av tankar om Döden, vilket torde komma som en total överraskning för alla utom de som känner mig det allra minsta. Framför allt vill jag veta hur den går till. Denna morbida läggning finns dokumenterad sedan 4-års ålder då jag första gången såg Stora Sjöfallet och gråtande bad mina föräldrar att hälsa hem till faster Signe från mina sista dagar. Genom meditationen har mysteriet fått ny fart, då sinnet, fastän det upplever sig odödligt är väl medveten om att allt kroppsligt måste förgås. Så frågan är då, ifall man ej förtärs av dödliga olyckor , utan bara somnar in, hur går det till, får man vara med hela vägen? Upplever man som Sokrates att den ena funktionen efter den andra stannar av, tills dess att man ej kan kommunicera sina upplevelser längre, eller blir det bara svart som när du slår av en strömbrytare och slutligen somnar?

Jag tillhör ej de meditatörer som tror på en fortsättning, eller att sinnet på något mystiskt sätt hoppar vidare till en annan stackars kropp, det vore ett alltför grymt kosmos att leva i, antingen för hopparen eller måltavlan. Jag tror att det är en illusion skapad av rädda människor och att Buddha kom till jorden för att rätta till den, genom att omtala Nirvana som det totala utslocknandet. När det är över är det verkligen över. Farväl och Good Bye. Hälsa faster ifall hon fortfarande är i livet.

Men jag vill väldigt gärna veta mer om hur det går till. Så jag hoppas att jag inte blir sprängd i bitar av en granat, utan att jag får ligga där stilla och ompysslad, med en tilltagande infektion av något slag, omgiven av släktingar och vänner som kommer för att muntra upp mig och säga att det kommer att bli en fin sommar denna gången också och sen tänka, fan heller, den här gången ger jag mig av. Och därefter sakta, likt Sokrates, observera medan jag en efter annan tar farväl av kroppsfunktionerna.

Om Västimperiets och Rysslands intressen i Ukraina

Förhålland analyseras båst på två olika nivåer:

Den moraliskt ideologiska

Den militärstrategiskt realistiska

Den första analysen handlar om vilket politiskt system som är bäst. Här kan man komma till olika slutsatser beroende på utgångspunkt. Utifrån demokratiindex eller andra rättighetsbaserade system kan man dra slutsatsen att VÄst har det bättre samhällsystemet. Utifrån en konservativ eller ryskt nationalistisk utgångspunkt kan man komma fram till att Ryssland försvarar traditionella värderingar, medan Väst befinner sig i ett tillstånd av upplösning. Utifrån en antiimperialistisk synvinkel kan man komma fram till att Väst i och för sig har det bättre samhällsystemet, men saknar rätt att pådyvla Ryssland sina lösningar. Den ryska samhällsuppbyggnaden måste vara det ryska folkets sak och det enda omvärlden kan göra är att ge stöd åt den utveckling man vill se, samt framföra sina synpunkter.

På denna punkt kan man alltså komma till olika slutsatser, eftersom moraliska frågeställningar är mer föreskrivande än beskrivande.

På den andra frågan är det enklare att komma till gemensamma slutsatser. Två generaler kan komma fram till samma slutsatser om det strategiska läget, även om de företräder två olika stridande arméer.

Låt oss därför se om vi kan komma fram till samma strategiska slutsatser om läget i Ukraina.

Vi har tre frågor att besvara.

Vilka intressen och risker har Ryssland?

Vilka intressen och risker har Ukraina?

Vilka intressen och risker har Väst?

Den första frågan är enkel att besvara. Rysslands strategiska intresse är att motverka en NATO-expansion österut. Det finns även ett motiv att inkorporera de områden i Östra Ukraina som är kontrollerade av ryssvänliga styrkor på motsvarande sätt som Krim blev en del av Ryssland 2014. Motivet att ockupera hela Ukraina är svagare, dels pga stridsinsatsen, men också pga omvärldens reaktioner. De militära riskerna för Ryssland av en invasion är försumbara. Man kommer möta lindrigt militärt motstånd, men desto mer reaktioner på det internationella planet avseende ekonomiska blockader etc. Den risk man tar genom att INTE agera är att det kan uppfattas som ett svaghetstecken som kan ge vatten på kvarn åt de som vill se en NATO-expansion österut.

Ukrainas risker är uppenbara. Landet kan bli skövlat och kanske även sluta existera som en självstyrande nation efter en rysk invasiom. Landet har alla intressen av att inte se en konflikt, utan att istället se en situation där landet kan ha goda ekonomiska och diplomatiska relationer både västerut och österut.

Västs intressen är att... ja vad är Västs intresse? Vill Väst flytta fram sina militära positioner till den ryska gränsen? Vad fins det för strategiska fördelar med att låta Ukraina omfattas av en försvarsallians som kommer kräva massiva militära insatser i det fall att konflikten med Ryssland skulle eskalera till öppen strid, en risk som ökar betydligt ifall man flyttar fram sina militära positioner. Vad har man att vinna på en sådan eskalering? Det ligger knappast några militära motiv bakom ett sådant risktagande, särskilt som motparten besitter massförstörelsevapen beredda att användas vid ett pressat läge. Det verkar som om Västs intresse i första hand vore att försöka avvärja en eskalering istället för att framkala den.

Ekonomiska intressen finns inte heller, eftersom Ukraina är en bidragstagare snarare än en handelspartner från Västs horisont. Istället för militära och politiska intressen får vi istället återgå till den första punkten för att finna ett svar på vår fråga. Väst vill sprida sitt samhällsystem österut, för att på så sätt kunna utöka de domäner som tänker och handlar på samma sätt som Västimperiet. Väst vill sprida kapitalism och liberal parlamentarism österut. Sålunda vill man försvara regimer som kan kallas "demokratiska" och försvaga de som kallar för "auktoritära". Hoppet är att en demokratisk utveckling skall ge lerfötter åt "diktatorerna" i Vitryssland och sedan Kreml, så att hela världen till skut blir kapitalistiskt demokratiskt. Det är ett nobelt mål, men hur går det med det egentligen? Riskerna för väst är att som i Afghanistan fastna i mycket kostsamma och utdragna konflikter utan måluppfyllelse. Det är svårt att bomba fram demokrati och det kan hända att en nation som hålls i schack militärt medan demokratiska institutioner är under uppbyggnad på djupet inte anammar den nya läran och slår bakut så snart det militära greppet släpper.

Så frågan för Väst är vilket intresse man har av att stödja en västorienterad demokratisk utveckling i Ukraina och vad det är man hoppas att uppnå med den. Hittills har stödet visat sig bestå av ekonomiska stödpaket och vaga löften om rättigheter till militärt beskydd, med tömda ambassader i praktiken. Det ger inget trovärdigt intryck på det militärstrategiska planet. Frågan är då vilket intresse det Ukrainska folket har av att Väst pressar på för landets militära oberoende och demokratiska rättigheter. Jag får olika signaler om detta. Dels är inte Ukraina särskilt demokratiskt i nuläget, med massarresteringar av oppositionen och populistiskt presidentstyre. Dessutom ger detta styre signaler till Väst om att lugna ner sig och inte eskalera konflikten. Slutligen finns en etniskt politisk skiktning i landet från väst till öst, där olika delar stödjer olika maktblock beroende på var de befinner sig.

Mig synes det därför som det är Väst som står på lerfötter i Ukrainafrågan och inte "Diktatorerna" i Öst.

Vi får väl se vad framtiden i frågan har att utvisa.

Om Putins seger i det ryska valet

 Det ryska valet har gått av stapeln och som väntat vann Putin med höga röstsiffror, anklagad av väst för att ha manipulerat valet med en diktatorisk agenda. Helst av allt borde Navalny ha vunnit tycker man, rasisten som sitter fängslad för storskaliga bedrägerier och har stöd av en knapp procent av den ryska befolkningen, men åtminstone har det goda omdömet att ge sig i lag med västliga säkerhetstjänster för att skapa anklagelser och mordkomplotter med udden riktad mot Kreml.

Den fråga jag ställer mig som boende i ett land där maffia och korruption genomsyrar det offentliga samhället på alla nivåer är hur och var man börjar uppstädningen mot en mer fungerande demokratisk ordning. Vem skall göra det och vem har renare fingrar än den andra? När chefen för handelskammaren i Caitano med specialansvar för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten flagrant ertappades med att ta emot mutor försvarade han sig med sina höga amorteringar på villan som behövde betalas. När någon ny minister tillsätts förutsätter alla att den redan har maffiakontakter eftersom den aldrig skulle ha kommit så högt utan att redan skaffa sig dem.

Så om vi tar ett genomkorrumperat samhälle som Ryssland, hur börjar man uppstädningen? Vilka krafter skall man lita på och vilka skall man motsätta sig. Mitt intryck av Putin är att han är en av de skötsammare och smartare spelarna i det ryska garnityret och att merparten av folket litar på honom utan friserade röstsiffror. Samtidigt är han hatad av Väst för att han håller ihop Ryssland som en stark politisk kraft vilka kan gå emot västliga politiska och ekonomiska intressen. Föregångaren Jeltsin som hyllades av Väst var däremot en suput som både skapade oligarksystemet, förde sitt land till ekonomisk och organisatorisk ruin , samt bombade sitt eget parlament med militära styrkor när saker gick honom emot.

Så frågan är hur man som ledare för den ryska staten skall göra för att både hålla landet starkt och samverkat, motverka korruption och kriminalitet i den egna organisationen, uppvisa en egen, städad profil i utrikespolitiken samtidigt som man håller de egna fingrarna rena utan att skaffa sig alltför många ovänner internationellt och på hemmaplan. Det är inte ett enkelt manövrerande och den som lyckas med det kanske borde få internationellt stöd för en förbättrad dialog istället för att ständigt mötas av sanna eller fabricerade anklagelser om sitt agerande och landets bedrövliga tillstånd.

Mitt intryck är därför att Väst inte är så mycket intresserad av att se någon verklig uppstädning av den ryska korruptionen, som man är att se en ledning som är mer anpasslig för de intressen som väst kan ha i regionen. Sådant kallas egenintresse och är en form av det politiska spelet vilken jag ställer mig tämligen kallsinnig inför.

Vad menar vi med Science Fiction

Vad är egentligen Sci Fi? Behöver Sci Fi utspela sig i framtiden, innehålla okänd teknik eller hur skall avgränsningen mot andra genrer göras?

I antologin Möjliga Världar av Godhe och Ramsten. sammanställs de olika definitionerna av vad som kan sägas vara Science Fiction i tre olika huvudkategorier, vilka med mina egna ord och förslagsställarnas namn inom parentes kort kan sammanfattas som

Paratextuella (Genette) - Allt som kallas för Sci Fi är Sci Fi

Novologiska (Suvin m fl) - Något (nytt) i romanens beskrivning av verkligheten avviker från vår egen.

Megatextuella (Broderick) - Det finns en bakomliggande miljö som tillsammans med läsekretsen har överenskommits som Science Fiction.

Till stöd för den första definitionen ligger att Sci Fi (jag förkortar det så) ursprungligen var en marknadsföringsterm framtagen av redaktören Hugo Gernsback på 1920-talet. Sci Fi var det som han publicerade som Sci Fi i sina magasin, punkt slut. En historia om Grott-Leffe som lever sitt glada stenåldersliv skulle enligt denna definition kunna vara en Sci Fi historia.

Den andra definitionen kan sägas se genren ur författarens synvinkel. Sci Fi författare vill i sina alster presentera något nytt, ett Novum vilket särskiljer miljöbeskrivningen från det ordinärt kända. Enligt detta exempel behöver någonting i exemplet med Grott-Leffe skilja sig från ordinärt kända nutida eller historiska miljöer. Kanske Grott-Leffe hittar en trasig men välbevarad Nokia mobiltelefon, vilket får oss förstå att civilisationen har förfallit och att vi lever långt in i framtiden

Till stöd för den tredje definitionen ligger att kunden alltid har rätt. Det är det som läsaren uppfattar som Sci Fi som avgör frågan. Runt genren har en megatext byggts upp, vilken läsekretsen känner igen som ett Sci Fi-tema. Megatexten kan bestå av flera etablerade Nova, tex har Isaacs Asimovs Nova om hyperrymden och de tre robotlagarna kommit att bli en del av megatexten för kommande alster inom genren.

Behöver då Sci Fi romanen innehålla en framtidsskildring eller någon form av teknologiska nymodigheter? Inte med nödvändighet. Istället kan novumet vara en alternativ tidslinje, en radikala , sociala omvävningar eller något annat som får den beskrivna miljön att avvika från vår egen välkända. I Aldoux Huxleys Du Nya Sköna Värld, Orwells 1984, Levins En vacker Dag, Boyes Kallocain är det inte de eventuella teknologiska nymodigheterna (främst lugnande medicinska preparat) som är romenens novum, utan det diktatoriska samhället. Sci Fi är lika mycket en samhällskritisk lek med sociala strukturer som ett experimenterande med teknologiska möjligheter

Själv intresserar jag mig mest för Sci Fins avgränsningar mot annan genrelitteratur, driven av den eviga diskussionen om Star Wars skall anses vara Sc Fi eller Fantasy. Utifrån definitionen av Sci Fi-litteraturens megatext skulle man kunna säga att Sci Fi är realistiska historier i fantastiska miljöer. Miljön skall vara annorlunda än vår, men det äventyrliga momentet skall följa de regler som vi känner till från vår värld. Maktspelet får ej innehålla för många magiska komponenter som författaren gör om under resans gång. Om så sker glider litteraturen över till att vara Fantasy.

Med ordinära historier menar jag att berättelserna följer för läsarna kända regler. Fantastiska historier kännetecknas av att författaren kan göra om reglerna för berättelsen under resans gång. Det ökända exemplet här är grekernas Deus et Machina, en Gud kommer ner från himlen och gör om handlingen när intrigen blir för konstig. Eller så vaknar huvudpersonen upp och säger "allt var bara en dröm".

En ordinär berättelse är mer som ett schackparti. Läsaren skall kunna hänga med i handlingen och räkna ut vad som skall hända med hjälp av de ledtrådar den får. Därför skall en bra deckare ha en ordinär handling. Berättelsens begränsningar ges av ledtrådarna. I en fantasyberättelse däremot kan vad som helst hända. I vilket kapitel och situation som helst kan en ny magisk varelse eller kraft uppstå som vänder upp och ner på allting. Den röda tråden ligger inte i läsarens förståelse av berättelsens inre logik, utan i sagans moraliska konsekvens, där hjälten får sin lön och busen sitt straff (ifall vi inte talar om R R Martin som vänder upp och ner på det förhållandet).

Den första att formulera tanken om att genrelitteratur skall styras av sina begränsningar var Edgar Allan Poe som avgränsade sin Gotiska Skräck från de religiöst uppbyggliga moralkakorna genom att säga att skräckförfattaren ej hade någon skyldighet att utgöra ett moraliskt föredöme, men ett ansvar gentemot läsaren att vara berättelsens stämning trogen.

Genrebeteckningarna är främst användbara för att ge beskrivningar av vad för slags litteratur vi talar om. Gränserna dem emellan är glidande och ej exkluderande. Coreys Leviatan Wakens är tex perfekt Sci Fi, men också innehållande en spännande deckarhistoria. Alienfilmerna är Horror i Sci Fi miljö. Lucifer på Netflix en fantastisk Magic Reality-serie utan Sci Fi-inslag, medan superhjältefilmerna ligger och glider dem mellan.