Om förhållandet mellan Sofia Loren och fiskhandlarna i Pozzuoli

Och nu skall ni få höra., för när Sofia Loren växte upp i Pozzuoli bland fiskhandlarna stod det raskt klart för alla att hon var en av de stiligaste damerna i bygden. Så traktens innevånare rekommenderade henne att ställa upp i en skönhetstävling på stranden där vinnaren skulle ha möjlighet att få ett filmkontrakt. Och mot sig i denna tävling hade hon som främsta konkurrent en underbar kvinna från Napoli med ett ansikte vars perfekta proportioner ej gick att konkurrera med, men hon hade dock en svaghet, hon var hjulbent, varför hela Pozzuolis befolkning under tävlingen stödde Sofia genom att ropa "Hjulbent, hjulbent, hjulbent", varför hon naturligtvis vann tävlingen.

Med filmkontraktet i hamn var resten historia. Vid sidan av sin skönhet hade även Sofia aktörsförmågan i blodet,varför hon blev ihågkommen och ej bortglömd som så många andra skönheter. Dock glömde hon själv Pozzuoli, för i karriärens hetta spred hon en osanning, den att hon var född i Rom för att på så sätt stärka sin image. Detta var något som Puotelanerna svårligen förlät henne.

Vid utbrottet av bradysismen och jordbävningarna på 1980-talet , då 60 000 puotelaner evakuerades drabbades hon dock av medkänsla för sin hembygd och bad om förlåtelse och upprättelse. I ett välgörenhetsarrangemang återvände hon till Puzzouli för att stärka både bygden och åter sin egen image och i gemensamt intresse förläts hon av borgmästaren som gav henne en kyss och sitt residensskap tillbaka till folkets applåder.

Dock stötte hon på ett bakslag. Vid besöket på fiskmarknaden visade det sig att fiskhandlarna som hon växt upp med inte hade förlåtit hennes svek, varför de kastade rutten torsk efter henne , kallade henne för hora och borgmästaren för en bäbis som sög på hennes tutte som en torsk utan självkänsla. Förtvivlad över skandalen återvände hon tíll Rom och lovade att aldrig mer återse Pozzuoli

Historien berättad för mig ikväll av bögen Andrea som med denna försökte få mig i säng, men av detta blev intet.

Mi piaceVedi altre reazioni

CommentaCondividi

Mitt förhållande till mjölkerskor i Jokkmokk och storbystade italienskor

En av de mest svåranalyserade upplevelser jag har haft i mitt liv var den gången jag hade fått ihop det med en underbart vacker svenskitalienska i Göteborg och fått lov att spendera en hel natt med henne på köksgolvet i hennes väninna Anna-Marias köksgolv i Haga. Hon hade det mest ljuvliga cockerspanielansikte ni kan tänka er och därtill ett par välrundade och rikt tilltagna bröst som låg och skvalpade på hennes överdel som ett par skälvande geletårtor och skälvande var inte bara de, för så fort man rörde dem skalv hela hon till som en jordbävning från tåspets till hjässa och kved ooooooohhhhhh, och sen sluta, för mer än så kunde hon inte ta med väninnan i rummet bredvid.

Jag led mig igenom hela natten, i förvissning om att hon givit ett löfte om att vi skulle ses igen, efter att jag hälsat på min farbror Evert och faster Signe i Boden, något som var bestämt sedan länge. Därefter skulle vi mötas i hennes studentlya i Sundbyberg och då skulle det minsann bli göka av. Trodde jag.

Under min vistelse i Boden kunde jag såklart inte sitta still en sekund utan vandrade runt som en varg i bur, varpå min farbror frågade om orsaken. Jag skall träffa en kvinna i Stockholm sade , jag . Hon är italienska och konstnärinna och går på konstfack.

Min farbror såg mycket bister ut och letade ett tag efter orden. Därefter sade han med bister röst.

-Ärsch , en sån flicka skall du inte ha.Du skall ha en kvinna från Jokkmokk som är bra på att mjölka kor.

Jag vet inte var han fick de orden ifrån. Det visste man aldrig med Evert, han var en slumpgenerator av alldeles egen sort, men till detta hörde att han var mycket viljestark och ytterst övertygande, så de där orden bet sig ju fast som en förbannelse i mitt undermedvetna.

Efter besöket i Boden åkte jag hem till min konstnärskvinna i Sundbyberg, varpå vi hånglade ett tag i hennes lägenhet. Därefter meddelade hon mig att hon ville gå på konstnärsfest i Gamla Stan. Där skulle vi träffa hennes konstnärsvänner och tala om konstnärssaker hela konstnärskvällen.

Vi anlände till festen , satte och på sittkuddar på golvet och runt henne samlades hennes bö... killkompisar med tekoppar och intressanta samtalsämnen om Duchamp och Magritte och under hela 20 minuter stod jag ut, utan en relevant kommentar att inflika i samtalet och hela tiden tänkte jag på hennes skälvande bröst och hur mycket jag ville smeka dem, tills plötsligt en rejäl bonnmora från Jokkmokk tog sig in i mitt undermedvetna och slog på en mjölkspann med en träslev så det klingade och small och sade att detta minsann inte var mitt öde. Med värkande kropp och knopp reste jag mig upp och gick därifrån ut i den kalla Stockholmsnatten , varpå jag med tunnelbana forslade mig själv hem till en annan farbror med lägenhet i Solna.

Resten av historien är så sorglig att jag inte vill berätta den. Men jag vill sluta med att bekänna att den där bondmoran har förföljt mig i 35 år nu och jag undrar allt vad som var det kosmiska syftet med hennes inträde på scenen. Och kanske framförallt när hennes sorti skall komma.

Miljöpartiets osanningar om brunkolet

Just detta med ägardirektiv är en viktig sak att sätta sig in i om man vill förstå hur politiken och den offentliga förvaltningen verkligen fungerar.

För att skapa integritet för de offentliga förvaltningarna, dvs de som skall utföra det arbete som politikerna beslutar om finns flera lager av skyddsmyrar, vilka skall motverka ministerstyre. Med ministerstyre menas att en enskild politiker i maktposition kör över en offentlig förvaltning i dess arbete. Skräckexempel är ju när Berlusconi ringer upp italiensk polis och ber dem släppa en av hans minderåriga prostituerader ur häkte för rattfylla för att hon är "Gaddafis systerdotter", men mindre alarmerande och mer vardagliga fall av samma åkomma är tex när ett kommunalråd besöker det kommunala bostadsbolagets kontor i privat ärende och säger att "nu tycker jag inte att ni skall bygga på den här tomten , utan istället på denna "

För att undvika den sortens illegitim påverkan skyddas svenska myndigheter av olika lagar. För de statliga och kommunala bolagen fungerar ägardirektivet på motsvarande sätt. Ägardirektivet talar om för de offentliga bolagen vad de skall arbeta med. När de är tagna är det ENDAST ägardirektivet och inget annat som kan påverka bolagens agerande. En enskild politiker kan inte lägga sig i besluten, inte ens regeringen själv. Bolaget är suveränt i sitt agerande, så länge det följer ägardirektivet.

Nu finns det ju en väg runt detta , som gör att regeringen inte behöver känna sig maktlös gentemot bolagen, även om en enskild politiker kan vara det. Regeringen kan nämligen när som helst skriva om ägardirektivet. Ett beslut om extrastämma i bolaget, ett regeringsbeslut om ändrat ägardirektiv och pang - beslut på extrastämman så är det det nya direktivet som gäller. Nu med hela regeringen ansvarig istället för en enskild lallande politiker på fritidsuppdrag.

Det är denna möjlighet - av juristerna beskrivna som ett uppdrag gjort på en halvtimme - som miljöpartiet tillsammans med resten av regeringen har avstått från i samband med brunkolsaffären i Tyskland. Istället för att trycka på om att skriva ett nytt direktiv om att låta kolet ligga i backen, så gömmer man sig bakom det existerande direktivet och säger "vi kan ingenting göra. Att köpa utsläppsrätter för att neutralisera kolanvändningen var det bästa vi kunde åstadkomma" - ja då ljuger man medvetet, eller så förstår man inte vad regeringsarbetet innebär. Det är en sak att fatta dåliga beslut, det lägger jag mig inte i i denna fråga. En annan sak att presentera dem med osanning. Den enda sanningen runt miljöpartiets maktlöshet i denna fråga hade varit att säga "Vi var tvungna att gå med på vad sossarna begärde, annars hade vi åkt ur regeringen"

Det börjar vara dags för miljöpartiet att lägga korten på bordet om de vill ha någon trovärdighet kvar och några röster alls inför kommande riksdagsval.

http://supermiljobloggen.se/nyheter/2016/05/jurister-regeringen-kan-visst-stoppa-vattenfalls-brunkolsaffar

Gnothi Seauton

Tänk om hela ditt medvetande sedan barnsben är formatterat för att uppfatta världen genom de ögon som den etablerade maktordningen vill att du skall betrakta den genom. En formattering som skett genom påverkan från föräldrar, skola, stat, kyrka, massmedia, enligt principen piska eller morot, straff eller belöning, som gått så på djupet att du till slut inte bara reflekterar över de sinnesintryck du möter enligt ett visst mönster, utan därtill bara ser de färger och former som ditt medvetande tillåter dig att se , du associerar alla objekt symboliskt med de känslor du har lärt dig att associera dem med och skyggar undan med fasa från de områden där du av erfarenhet vet att piskan brukar befinna sig.

Tänk att du från detta en dag skulle vakna upp till att se världen som en verkligen vore, och nu menar jag inte en kort aha-upplevelse där du byter ut en symbolbild mot en annan genom att läsa en ny tidningsartikel om vem du skall älska eller hata, eller att upptäcka att en produkt som du tidigare trodde var bra är dålig, nej jag menar att hela din perception av världen förändras, du ser nya färger du aldrig har sett förut, formerna har ett annat sammanhang, lukter och smaker är rikare, verkligare medan den symbolvärld du instruerat in dig själv i plötsligt rasar samman så att du bakom de associationer du har gett till dem ser tingen på det sätt som de verkligen söker sig fram till ditt medvetande på utan att din filtrerande mentala mekanism tar sig emellan för att sortera ut det tillåtna från det förbjudna. 

Vore det då inte som att vakna upp, som typ ur Matrix? Och om du bryter igenom det eviga molntäcket från maskinernas mörka, fasansfulla värld och plötsligt skulle se dem vita ovanifrån upplysta av en skinande sol , vore inte det en omskakade upplevelse, på gränsen av vad hjärnan orkar med att ta till sig. 

Tänk om allting är Ljus. 

Tänk om det verkligen är det?

CIA kontrollerar Sverige

När min indiske andlige rådgivare blev utvisad från USA i mitten av 1980-talet startade han en rundresa över jorden i sitt privata jetplan för att hitta något nytt ställe att slå sig ner på, men överallt blev han utvisad efter intensivt diplomatiskt undergroundarbete från CIA:s sida. I Sverige tog det två timmar. Först fick han ett provisoriskt 2-veckors turistvisa av Arlandapolisen. Därefter fick han veta att om han inte omedelbart lyfte igen skulle han bli arresterad. Husse hade ringt och skrämt upp valparna. Min guru hävdade att piloten var trött och åtminstone borde få sova. Nej ropade polisen, flygsäkerheten var inte av någon vikt när rikets säkerhet var i fara. Indisk visdom skulle kunna krossa nationen på ett kick hade kanske CIA viskat om i telefonerna. 

Till slut hittade Osho som det ju handlar om en tillfällig fristad i en villa på Kreta som visst hade tillhört Kazantzakis, ni vet regissören som gjorde filmen om Zorba. Ett par månader stannade han där, tills kristna ortodoxe ärkebiskopen på ön hotade att bränna ner hela villan och alla som bodde i den levande.

Gud och staten. Religiösa dårar och goda statskramare, där har ni mänsklighetens två största fiender. Lycka till med att eliminera dem bägge, skyndsamt och helst fredligt

 Tillägg:

 NU hade visserligen guruns lärjungar utfört ett biologiskt terrorattentat i Oregon och det var ju inte det smartaste draget i den rörelsens historia, men det signifikanta är den hastighet med vilken svenska SÄPO agerade på informationer från USA, nu som då. Sverige är en amerikansk filial medan nationellt självbestämmande är något som hör Skansen till, tro ingenting annat.

Saker kommer att bli värre, inte bättre så länge som inte människor förstår vad det är som fjättrar dem

Mycket har sagts om bankernas pengaskapande och jag är helt övertygad om att detta går över huvudet på flertalet och att det därmed är svårare att ta sig till än frågan om vad Pippi Långstrumps pappa bör ha för yrkestitel, men låt mig ändå försöka ta upp en punkt till, vilken ibland kommer bort, men är väsentlig för att förstå vilken djävulsk fälla det är vi sitter i.

Först, låt oss konstatera att pengar, vilka styr handelsutbytet och den ekonomiska planeringen i samhället idag till 98 % skapas av de privata affärsbankerna, genom att företag och privatpersoner skuldsätter sig hos dem, genom att lämna säkerheter, tex fastigheter vars värde är beroende av antalet pengar som skapas. Detta leder då till att basen för valutan är skulder som en gång skall återbetalas i framtiden, med de pengar som skapades när lånen togs, vilket innebär att valutan kommer att försvinna om skulderna återbetalas, vilket då innebär att de aldrig kommer att återbetalas eftersom vi behöver valutan för att genomföra affärstransaktioner. Detta är då allvarligt för att inte säga riskabelt i sig, men inte förödande, eftersom människor kan fortsätta att acceptera att vara skuldsatta , om de tror att de tillgångar de har skuldsatt fortsätter att ha ett värde motsvarande skulden, vilket de inte kommer att ha om det visar sig att tex fastighetsmarknaden kraschar genom att nyproduktionen på pengar har drivit upp fastighetspriserna långt utöver nyttovärdet.

Värre är då att denna pengaproduktion sker mot ränta på skulderna. Detta är allvarligt , eftersom att de pengar som räntan skall betalas med ännu inte är skapad, de pengar som finns representerar ju bara amorteringarna på de existerande skulderna. Så varifrån skall då pengarna komma för att betala räntorna? Svaret på detta är - från ytterligare skuldsättning. Låt oss titta lite närmare på detta, för här är spelet inte riktigt klart, här finns ett antal olika utvecklingsmöjligheter. Låt oss dela in samhällets ekonomiska aktörer i tre olika grupper. Den ena kallar vi för kapitalägare, den andra verksamheter och den tredje låntagare. Detta är en grov förenkling och i verkligheten befinner vi oss var och en i samtliga tre funktioner i olika grad, men det är en indelning vilken ger en bra bild av vad som kommer att hända i framtiden. Funktionen hos dessa tre grupper är: Kapitalägarna har pengar. De finns främst noterade som tillgångsposter i bankernas balansräkningar, vilka genererar ränteintäkter åt dem.

Låntagarna har skulder. Dessa finns främst noterade som skuldkonton hos bankernas balansräkningar och genererar ränteskulder till bankerna, dels som ersättning till kapitalägarna, dels som omsättningskostnader för bankerna och dels som vinster till bankernas ägare. Verksamheterna, affärer, företag och privatpersoner använder pengarna för handel och produktion. Utan dessa pengar stannar samhället upp och vi får ekonomisk depression. Verksamheterna har sina pengar främst som tillgodohavanden på räntefria transaktionskonton i bankerna, men även som egna kassaposter. De faktiska verksamheterna, tänkta som juridiska personer kan även vara kapitalägare eller låntagare, men räknas då in i de övriga klasserna som Låntagare och kapitalägare. Om vi låter verksamheterna bestå enbart av den räntefria kapitalhanteringen kan vi räkna bort dem ur den kommande räntediskussionen. De berörs inte av den på annat sätt än att deras behov av kontantinnehav för sin verksamhet leder till att mängden skulder som låntagarna har alltid kommer att vara större än de tillgångar som finns hos kapitalägarna - en del av det skapade kapitalet är ju bundet i samhällets verksamheter. Vi har nu kvar två grupper att titta på - kapitalägarna och låntagarna. Det är de som berörs av räntediskussionen och inga andra. Det vi vet om dessa grupper är två saker: Det första är att låntagarna kan försöka minska sina skulder till kapitalägarna genom att amortera på sina lån genom de pengar som de lyckas att tillförskansa sig. I så fall försvinner de bokförda skulderna i bankernas balansräkningar. Det kan bli möjligt genom att låntagare kapitalägarnas tillgångar samtidigt minskar ner mot noll, genom att pengar överförs från kapitalägarna till låntagarna genom handel. Vi kan inte ha obalans i räkenskaperna. Låntagarna kan lyckas med det delvis, men inte helt, eftersom att en del av pengarna behövs för att driva samhällets verksamheter vidare. En nettoskuld måste därför med nödvändighet finnas kvar hos bankerna, vilka därmed med nödvändighet kommer att få en ackumulerad ränteintäkt. Denna kan då gå åt till att driva bankernas verksamhet vidare, men en del kommer att överföras till kapitalägarna som ökade vinster och avsättningar. Frågan är då hur dessa ränteintäkter kan användas efter att de har ackumuleras.

Det finns tre svar på den frågan och en av dem har vi redan varit inne på: De ackumulerade ränteintäkterna kan spenderas ut i samhällsekonomin igen. Det är det som sker när bankerna tar av ränteintäkterna och avlönar sin personal. Låntagarna betalar ränta till bankerna, bankerna betalar ut löner till människor som är låntagare, de kan återbetala sina lån och betala sina räntekostnader, samt även inköpa varor och tjänster från samhällets verksamheter. Pengarna cirkulerar, som det är tänkt. Även kapitalägarna kan konsumera ut sina ränteintäkter i samhällsekonomin igen. Ägarna av pensionsfonder kan köpa havregryn, medan miljonärerna kan vaska champagne. I båda dessa fall tillförs kapital till samhällsekonomins verksamheter, hjulen smörjs. I det första fallet smörjs spannmålsproduktionen , medan det i det andra fallet är vinodlingarna som stimuleras. Vi kan på detta sätt jämställa konsumtionen av gåslever och lärktungor med konsumtionen av hörapparater och liggsårsplåster. Huruvida vida olika i karaktär och innehållande en viss klasskampsproblematik är den ekonomiska funktionen hos konsumtionen likalydande - ränteintäkterna konsumerar ut i samhällsekonomin igen och håller därmed de ekonomiska hjulen rullande.

Ett problem uppstår dock om kapitalägarna väljer att inte konsumera ut HELA sin samlade ränteintäkt ut i samhällsekonomin igen, utan avsätta en del av den som ett ökat sparande. I detta fall kommer det att uppstå en brist på pengar i samhällsekonomin, vilka räntorna skall betalas med . Det kommer att saknas pengar - oavsett hur mycket pengar det finns. Denna saknad av pengar kan lösas på ett antal olika sätt:
 

1) Låntagarkollektivet kan öka sina skulder. de kan låna till sina egna räntor

2) Samhällsekonomin kan dräneras på pengar genom att kapital tas från verksamheterna till att betala ränteskulder med. Växelkassorna och transaktionskontona hos företagen blir något tommare

3) Låntagare kan gå i konkurs. På detta sätt elimineras en del av ränteintäkterna.

Vi har även en lösning som går utanför den modell vi hittills har diskuterat

4) Staten kan skapa nya pengar och föra in den i samhällsekonomin genom att underbalansera sin egen budget. Om staten gör detta genom skapa pengarna själv vore det ju val. Dock har politikerna drivna av inflationsspöket bakbundit sig från denna möjlighet genom att stifta regler om att de själva bara får låna upp underskottspengar av bankerna, varför vi i denna diskussion hoppar över alternativet som en möjlighet

I praktiken sker allt detta samtidigt. Kapitalägarna spenderar ut en del av sina förmögenheter in i ekonomin igen. Resten använder de för att tvinga på övriga en ökad skuldsättning, samtidigt som deras hjon inom politik och bankväsende arbetar stenhårt med att se till att hålla skuldsättningen uppe utan att konkurserna ökar. Detta konststycke är i princip allt som politiken har att spela med och den som lyckas bäst i balansakten belönas med goda omdömen för sin skicklighet.

Så – så ser dödens grepp ut.  Och den bortkomna punkten enligt mig är att valet mellan lyxkonsumtion för de rika eller ökas skuldsättning för de fattiga gör att det går att motivera flertalet inom medelklassen till att stödja de förmögnas projekt, så länge som medelklassen inte blir alltför utmärglad. De matematiska valen vi står mellan är nämligen: 

A) Kapitalägarna lever väl, de lever bättre än dig bortom dina vildaste drömmar. De kan unna sig saker du kan och ju mer de unnar sig desto bättre mår samhällsekonomin

B) Du som inte är kapitalägare blir hela tiden fattigare och mer skuldsatt. Och ju mindre lyx kapitalägarna unnar sig, desto fattigare blir du

C) Den enda slutlösningen för dig och dina gelikar kommer att bli personlig konkurs efter ett liv i relativ fattigdom. Inte för alla samtidigt, utan för några då och då. Grannarna, invandrarna, de där stollarna du ser på TV i lyxfällan. De som är lite sämre än du och dem du vet att du skall akta dig för.

Jag ser inga tecken på att denna uträkning inte i princip skulle kunna fungera i evighet, om det inte vore för att naturen sätter stopp för skuldtillväxten av rent fysiska skäl, planeten klarar inte ut de utökade uttag av naturresurser för konsumtion som krävs för att motivera skulduppbyggnaden genom ”tillväxt” . När inget mer finns att öka sin konsumtion med kan eller vill inte skuldslavarna låna mer, de nyskapade pengarna motsvaras inte av några nya produkter som kan köpas och då blir det surt. Kan inte skuldbördan motiveras med en ökad levnadsstandard blir det enkelt att se att dess verkliga motor är ett mekaniskt slaveri och då är upproret nära.

Folk kan ju börja drista sig att kasta ägg mot bankfönster, vilket ungefär är den mentala nivå på vilken flertalet förstår sig att angripa systemet på.

Just fuck 'em

Till er som vill höra mer om hur det gick till när jag blev dömd till fängelse för brott mot staten första gången kommer här en liten sedelärande historia om betydelsen av att ta andlig vägledning vid rätt tillfällen i livet.
Jo det var ju så att jag var elittränad skidåkare i tonåren, tro det eller ej, så vid mönstringen blev jag uttagen till Kirunas fjälljägarregemente och det var ju ett streck i protokollet eftersom jag redan då rymt med cirkusen och flyttat in i ett primalterapikollektiv i Barkarby utanför Stockholm. Från den vistelsen, vilken bara den är värd ett kapitel för sig kom jag så småningom till ett liknande primalterapikollektiv på Irland som utgjort en inspirationskälla till det första och när jag väl gjort mig ovän med alla där och fått landsförvisning till en liten ö utanför Irlands kust på ett par kvadratkilometer, enbart bebodd av ett par fiskarbröder, ett par dussin getter, lite hönor och vildhästar och så oss i kollektivet så damp hör och häpna ner en inkallelseorder från svenska staten.
Så där satt jag i gasollampans sken, för el fanns inte, kokade mina spuds på torven vi grävt upp själva, drack mjölken från våra getter och begrundade innehållet om att lämna självförvaltningslivet på kobben för att inställa mig som Fjälljägare i Lapphelvetet.
Villrådig sökte jag då vägledning Borstalungen Felim som likt mig av kvinnogruppen som styrde kollektivet förvisats till ön för någon oredlighet . Han hade varit med i IRA och borde veta på råd, även om han inte likt den tredje inneboende i östugan hade bränt ner sin skola på pin kiv.
- I have got a letter from the swedish military , they want me to get drafted, what do you think I should do? frågade jag
Felim begrundade frågan en halv sekund och därefter leverade han överraskande den mest vettiga fras jag hört honom säga under vår 3 månader långa tid tillsamman. Han sken han till i plötslig ingivelsen med den form av intelligens som gjort irländarna så världsberyktade:
- Just fuck them!
Så sagt och gjort. Jag satte mig ner och plitade ner ett litet brev som jag skickade tillbaka till inskrivningsCentralen för Övre Norrland, med svar på inkallelseordern:
- Just fuck you!
Som en graviditet tre år senare nedkom förlösningen i och med att två civilklädda poliser släpade ut mig från lektionssalen vid Kjellbergska vuxengymnasiet för att sätta mig i ett förhörsrum på Skånehäktet. Så klart trodde alla klasskamrater att det handlade om narkotika, men jag tyvärr tvungen att göra dem besvikna. Besvikna på min brist på trohet mot forsterlandet blev tingsrätten med, så de dömde mig till 1 månads fängelse under en farsartad rättegång till vilken jag infann mig i orange buddhistmunkklädsel, vilket ju även det är ett kapitel men i vart fall blev slutet på den resan en cell på Härlanda, inte helt olik i standard den vistelse jag haft på den irländska ön, dock utan getter.
I cellen blev jag inte långvarig eftersom jag inspirerad av övriga fångar bryggde mäsk i ventilationstrummorna med hjälp av fruktjuicen jag fick av anstaltsledningen för att hålla mig vid liv under min 21 dagar långa hungerstrejk , vilken då slutade rätt abrupt när mäsken upptäcktes och jag fick knalltransport till Vita Duvan i Luleå