Om svenskhet som begrepp och identifikation

Politik som jag ser det handlar främst om ekonomi, beskattning samt konsten att genom den gemensamma samhällskontrollen uppställa ordningsregler och lagar för vilken sorts beteende som är tillåten eller önskvärd.

Genom den senare funktionen smyger sig identitetsfrågorna in. Dessa tillhör psykologins domän snarare än politiken, men då man genom att utöva samhälleligt våld mot individen kan tillåta denna att göra respektive inte göra vissa saker blir identitetsfrågorna politiska. Vad skall vi ha rätt att vara, rätt att göra och hur skall vi få lov att se på oss själva innan det blir dags för staten att sätta in repressiva åtgärder. Runt denna fråga formas då tankar om svenskhet. Skall svenskhet kunna vara en grund för statens våldsutövning mot individen? Eller som vi säger i vardagstal – en grund för lagstiftningen.För att utreda denna fråga, vad svenskhet är som identifikation vill jag samtidigt göra mitt för att nysta upp något bland de kognitiva vanföreställningar som styr en stor del av debatterna kring nationalitetsfrågan på nätet.

.
Svenskhet, som identifikation är ett begrepp som existerar på minst fyra olika nivåer. Dessa är , utgående från sociologen Karl Deutch definitioner etniciteten, kulturgemenskapen, nationaliteten och medborgarskapet. Med en biologistisk analys skulle vi också kunna lägga till fenotyp eller DNA som ytterligare ett kriterium, men då objektiviteten och den teoretiska analysen runt en sådan grund kan bli såväl dubiös som långrandig kommer jag att räkna in den i etniciteten. Det är möjligt att vara (eller uppleva sig som) svensk på någon, alla – men inte tvunget alla av dessa. Låt oss gå igenom dem en i taget.

Etniciteten är den egenskap ANDRA tillskriver oss. Om andra upplever oss som svenskar är vi etniskt svenska. Vi väljer alltså inte själva vår etnicitet, andra väljer den åt oss. Ett adoptivbarn kanske vill vara etnisk svensk, men om hennes utseende (eller som det vetenskapligt heter – fenotyp) avviker mycket från det normalsvenska får hon finna sig i att andra upplever hennes etnicitet annorlunda. Nu är utseendet inte den enda grunden för etnicitet. Även kläder, beteende och traditioner men framför allt språk är avgörande. Det adoptivbarn som talar perfekt svenska har därför lättare att bli accepterad som etnisk svensk än den nytillkomne invandraren från samma folkgrupp.

Den identitet vi tillskriver oss själva kallas för kulturgemenskapen. Det är fullt möjligt att vara en del av den svenska kulturgemenskapen utan att vara etniskt svensk. Vi uppmuntrar till detta genom vår integrationspolitik. Vi vill att alla permanent boende i detta land, oavsett etnicitet skall kunna uppleva sig som svenska. Nåja, de civiliserade av oss vill detta. Det är även möjligt att delta i den svenska kulturgemenskapen som boende i ett annat land, genom litteratur, föreningar och allmänt intresse.
Den tredje nivån kallas för nationalitet. Det är på denna nivå vi börjar ställa politiska krav utifrån vår kulturgemenskap. När samer vill ha hemspråksundervisning i samiska gör de det som en nation, ett folk med egen identitet. Så gör eritreanerna i Sverige med. När vi kräver att svenska skall vara ett officiellt språk i EU gör vi det utifrån etnisk grund som svenskar. Den svenska nationalitetskänslan är så stark att det inte ens finns, eller har funnits, något politiskt beslut att svenska skall vara förvaltningsspråk i Sverige, vi tar det bara för givet att det skall vara så. Alla som ställer politiska krav – eller vill kunna göra det - utifrån en svensk kulturgemenskap tillhör den svenska nationen. Detta är inte samma sak som att vara nationalist. Som nationalist skulle jag definiera en person som sätter nationaliteten i främsta rummet, framför andra tänkbara identiteter. Nationalismen kan även ha mörkare sidor, som att förneka eller motarbeta andra kulturgemenskapers politiska krav till förmån för de egna.

Slutligen har vi medborgarskapet. Detta är en juridisk affär inget annat. En svensk medborgare behöver varken vara etniskt svensk, tillhöra en svensk kulturgemenskap eller vilja delta i den svenska nationens uppbyggnad. Det räcker med att ha bott här i tre år och vara hyfsat laglydig för att biljetten skall utgå. Om det kan man ha synpunkter, men så ser den form för medborgarskapet ut som vi har valt att ha för tillfället.

Utifrån denna modell kan man laborera fram olika kombinationer. Det koreanska adoptivbarnet med svenska som modermål och svenska värderingar har en dubbel etnicitet som svensk och korean, hon tillhör en svensk kulturgemenskap, men inte den koreanska, upplever sig som en del av den svenska nationen och innehar svenskt medborgarskap. Finlandssvensken är svensk på alla plan, utom medborgarskapet som är finskt. Svenskamerikanen i USA kan vara både etniskt svensk och vilja tillhöra en svensk kulturgemenskap, utan att ställa några nationella krav utifrån sin svenskhet.

Såja. Ta nu fram målarlådan och rita upp en bild över vad ni själva är – och låt alla göra sammaledes. För även om alla identifikationer är illusoriska är det respektlöst att inte låta andra ha sina så länge som de nu väljer att behålla dem.

Öppet brev till nationalismen

Nu skall jag gå nationalisterna till mötes. Ni vill rädda nationen, försvara Sverige och svenskarna. Bra. Man skall vara aktsam om det ärvda landet och värna om sin medmänniska. Där är jag med. Men i detaljerna gömmer sig djävulen och när ni nu börjar speca upp vilket slags Sverige ni vill rädda känner jag mig bekymrad, därför att den vision ni målar upp blir allt mer främmande för mig ju mer ni beskriver den. Vithet. Monokultur. Anti-islam. Inte ett ord om det jag tycker är väsentligt för försvaret av en nation. Självhushåll, kultur, bildning, omställning från fossila energikällor, reformera penningväsendet, långsiktig hållbarhet. Utan istället - ut med invandrarna, bort med de som har fel namn, fel uttal, fel hudfärg. Och då är jag inte alls med längre. Det är ju mina vänner ni vill kasta ut. Mitt Sverige! De människor som är en del av mitt liv.Och då ställer jag mig frågan. I vems namn gör ni det svenska till ert? Jag känner mig lika upprörd som vad ni känner er när ni ser människor som ni inte tycker hör hemma här, därför att ni skulle vilja ha ett Sverige som var mer etniskt homogent.För att komma till en lösning om detta måste vi ha en diskussion om vilket Sverige vi skall ha, som ett land som kan passa alla. Och där är det tufft nog majoriteten som bestämmer. Och ni nationella är, i vart fall i val en liten minoritet. Så ni kanske skall försöka anpassa er till majoritetsviljan och ta en diskussion med oss om hur vi skulle kunna forma Sverige så att även ni blev nöjda. Även ni, inte bara ni.För om ni gapar om vithet och skriver hopplösa motioner och grundlagsstridiga partiprogram utan förankring hos någon annan än er egen minoritet kommer ni ingenstans med era krav. Däremot kommer ni hjälpa fram några unga killar utan särskilt mycket på fötterna till förmånliga riksdagslöner.Om det nu var det ni ville med er kamp.

Om det europeiska bildseendets historia

En diskussion om skillnaden mellan kinesiskt och europeiskt bildseende fick mig att rekapitulera en av de mest intressanta föreläsningarna jag besökte under min studenttid på GU/Chalmers.

Av olika anledningar doktorerade jag aldrig. Främst – bristande studiedisciplin, men kanske även bristande intresse – och förmåga. Sista året på teoretisk fysik tog mer än det gav och jag hoppade av innan examen.

En kurs för doktorander hann jag dock gå – av eget intresse och för att deltagare saknades, dvs platser fanns lediga. Kursen hette ”Journalistik för doktorander” och var på en poäng. Dvs en veckas föreläsningar. Kursen var ett samarbete mellan Chalmers Tekniska Högskola och Journalisthögskolan med syfte att bygga en bättre förståelse för populärvetenskap och annan publicistisk verksamhet bland doktoranderna i fysik, vilket man ansåg bristfällig. Och typiskt nog var intresset för kursen låg bland doktoranderna, inga nobelpris eller välavlönade industrijobb hägrade, så merparten av platserna stod tomma, till min stora glädje.

Kursen innehöll ett antal seminarier om hur man skriver vetenskapliga texter och hur man populariserar dem. Vi fick lära oss skillnaden mellan en nyhetsartikel, en historia, en avhandling, en essä osv. Vi gick även igenom en del sociologisk teori, om hur  vetenskapskollektivet fungerade, om varför motståndet mot popularisering av forskarrönen var så hårt, om den avundsjuka som forskare som lyckades popularisera sina arbeten kunde möta, om svårigheten  att bli seriöst bemött av vetenskapliga facktidskrifter efter en popularisering av ett ämne, om orsaken till att forskare valde svårlästa upplägg i sina avhandlingar, om kvaliteten och den vetenskapliga nivån i olika populärvetenskapliga magasin som Illustrerad Vetenskap, Populär Vetenskap, Forskning & Framsteg osv. Och som lök på laxen fick jag ett sommarjobb och skrev några artiklar på Chalmers egen populärvetenskapliga tidskrift Teknik & Vetenskap, vilken försökte kombinera populariserande med hög vetenskaplig kvalitet.

Den mest intressanta föreläsningen på kursen hölls av en man som då var professor på Journalisthögskolan, jag har glömt bort hans namn.  Föreläsningen handlade om något som borde vara intressant både ur beteendevetenskapligt och marxistiskt perspektiv, nämligen om hur synen på intelligens har påverkats av trycktekniken genom de olika tidsåldrarna. Särskilt berördes två olika typer av intelligens, textläsandet och bildseendet. Av vilka jag för övrigt senare har lärt mig att hinduismen definierar textläsandet som passiv och drömmande  medan bildseendet är en aktiv, vaken mental aktivitet.

Föreläsningen tog start i tidig medeltid. Det var en tid då kopiering av handskrifter var den dominerande tekniken, det mesta skrivandet gjordes av munkar och materialet var huvudsakligen biblar och andra religiösa texter. Under denna tid syns ingen tydlig skillnad i värdering av ”läshuvuden” som är bra på att förstå skriven text och konstnärligt sinnade människor som är bra på att måla, rita eller ta till sig information via skisser. Detta förklaras med att det var lika mödosamt att skriva ner en sida text som att rita en förklarande blid. Båda typerna av intelligens var likvärdiga ur ett arbetsekonomiskt perspektiv. De producerade alstren visade också en hög grad av integration mellan bilder och skriven text. De olika sätten att föra över information blandas och betraktas som likvärdiga.

Med Gutebergs tryckteknik på 1300-talet kom detta snabbt att ändras.  När biblar och andra böcker kunde massproduceras med hjälp av typer, färdigskurna bokstäver som doppades i bläck vilka därefter trycktes mot ett bokark ökade hastigheten med vilken skriven text kunde produceras dramatiskt. Dock var det inte lika enkelt att snabbt producera bra bilder. Medan en text kunde plockas ihop snabbt som ett pussel av typer, måste bilden först ritas, därefter avkodas som ett spegelvänt trä eller kopparsnitt, om flera färger skulle användas måste snittet delas upp i olika grundfärger, därefter var och en återtryckas på särskilda sidor, vilka svårligen kunde integreras med den tryckta texten.

Bilden blev därför dyrbar, medan texten blev billig. Vid denna tid märker vi också hur läshuvudet gör sitt framsteg inom den europeiska intelligentian. Universiteten bildas och de som premieras är de studenter som kan lära sig kunskap genom de massproducerade texterna. De som inte kan läsa snabbt eller förstå komplicerade teoretiska beskrivningar kallas för tröghuvuden och anses dummare än andra. Konstnären, vilken framställer bilder slutas att betraktas som en kunskapsförmedlare,  istället blir han en artist vars alster i första hand är tänkta som prydnadsföremål, eller som underhållning åt den trögläsande eller illitterata befolkningsmassan.

Denna utveckling fortsätter oavbrutet fram till mitten av 1700-talet. Den skrivna texten anses vara kunskapsöverföraren, medan tryckta kopparstick i den mån de förekommer i litteraturen i första hand är utsmyckning, eller porträttering av enstaka, dramatiska ögonblick i en skönlitterär beskrivning. Endast personer med snabb fattningsförmåga av text anses värda att satsa på för högre utbildning och förmågan att beskriva kunskap i ord värderas högre än att rita skisser. Denna trend bryts först då fransmannen Diderot kommer på en banbrytande idè. Varför inte framställa ett folklexikon, där skriven text på en sida kombineras med bilder på motsvarande ark, med sifferhänvisningar från den skrivna texten till bilderna. På så sätt skulle de handskrivna böckernas integrerade beskrivning av text och bild kunna bli till gagn för den mindre läskunniga allmänheten. En fjäril kunde ritas vid sidan av dess latinska namn. En kartbild kunde ange platsen för en ort, istället för att dess koordinater anges i latitud och longitud i en löpande text. Diderots folklexikon blir snabbt populärt och höjer både läskunnighet och allmänbildning. Dock ses dess innehåll av de intellektuella vid universiteten som ”lågt” och riktad till en icke intellektuell allmänhet. Akademiska verk fortsätter att produceras utan bilder och vi får två kulturer bredvid varandra, den bildrika populariserade folkkulturen och den textrika akademiska litteraturen.

Nästa steg i utvecklingen tas i vår egen tid. Genom offsettrycket och senare även datorteknikens ord- och bildbehandling upphör i slutet av 1900-talet skillnaden i svårighet mellan att trycka och återge text- respektive bildmaterial.  Fortfarande dröjer sig dock den sociologiska skillnaden mellan läshuvudet och bildbläddraren kvar i det allmänna medvetandet. Serier är för barn. Bildrika veckotidningar för tonårsflickor, medan högtravande akademiker skall läsa text, text, text. En Nationalencyklopedi enligt äldre akademiskt snitt med långa avsnitt förklarande text och få bilder tas fram som rikslikare för den officiella kunskapssynen. Denna ställs mot Bra Böckers bildrika bokklubbslexikon, vilken i Diderots anda snart står i var mans bokhylla, medan Nationalencyklopedin får svårt att nå utanför universiteten och en trängre akademisk krets.

Det är i denna kontext någon i mitten av 1990-talet före internetexplosionen journalistikprofessorn gör ett profetiskt avstamp och förutspår den integrerade texten och bildens återkomst som allmän kunskapsförmedlare, samtidigt som han förutspår det snara avvecklandet av läshuvudets monopol som företrädare för den intellektuella kunskapstraditionen. Och därmed även ett närmande mellan den vetenskapliga avhandlingen och den populärvetenskapliga artikeln som erkänd kunskapsförmedlare. I ljuset av den samtida utvecklingen vill jag ge honom alldeles rätt.

 Kopplingen till Kina då?

Jo, enligt en avhandling skriven om i National Geographic så avläser kineser och västerlänningar en bild olika. Västerlänningen letar efter information down – up från detalj till helhet, medan kinesen går up –down, från helhet till detalj. Detta skulle då peka på en skillnad i uppfostran till ett holistiskt respektive analytiskt tankesätt, för det är nog ingen som riktigt tror att bildavläsningstekniken sitter i generna. Istället är det nog så att de kinesiska barnen, genom filosofiska traditioner, men även genom det kinesiska alfabetets karaktär av piktogram ännu får lära sig ett annat sätt att söka och värdera kunskap på än det sätt som de västerländska barnen har blivit skolade i, ända sedan Gutenberg och framåt. 

Karl Deutchers tankar om etniciteten

I de mindre seriösa diskussionsgrupperna där rasismen häckar ältas en upprörd förvirring runt begreppen etnicitet och medborgarskap. Man blir inte etnisk svensk bara för att man blir svensk medborgare vrålar de upprörda nationalisterna.

Alldeles riktigt. Och? Vem har påstått något annat? För att ytterligare bringa reda i terminologin har jag funnit att sociologen Karl Deutchers definition av etnicitet är användbar. Han delar in den etniska identifikationen i tre nivåer:

1) Etnisk grupp: Personer som ENLIGT OMGIVNINGEN kan grupperas enligt gemensamma karaktärsdrag. De behöver inte själva se sig som en grupp. (exempelvis vissa musikälskande ungdomsgrupper)

2) Kulturgemenskap: Grupp som utvecklat en medvetenhet om sin etnicitet och definierar sig genom den (exempelvis romer)

3) Nation(alitet): Grupp som ställer politiska krav utifrån sin etnicitet (exempelvis samerna)

Därtill kommer medborgarskapet. Svenskheten finns på alla fyra nivåerna. Tänk vad lätt det är att förstå världen om man tänker efter lite.

En text av Osho jag översatte för 15 år sedan

Nyss besökte jag en god väninna som bor vid Yoga Mangalam i Dagsås. Hon berättade för mig att jag för runt 25 år sedan hade lånat henne ett ljudband med en föreläsning av Osho, som då hette Bhagwan Shree Rajneesh som hade varit vägledande för henne vid flera tillfällen under livet.

Bandet är borta sedan länge, men jag kom då att tänka på att jag någonstans i brandresterna på vinden hade delar en översättning jag gjorde. För det här stycket hade varit lika betydelsefullt för mig. Det gav den psykologiska bakgrunden till ahimsa, varför man skall fokusera på att leva ett gott och fridfullt liv istället för att fokusera på att besegra sin motståndare. Det linjerade också upp skillnaden mellan revolten, ett uppror för det goda i nuet och revolutionen, ett uppror mot det dåliga i det förflutna. Och det var och som brände genom sinnet under en dit där tankarna på en socialistisk revolution bland många sågs som det enda hoppet för framtiden.

Här kommer de fragment av översättningen jag har hittat:

Om du slåss med det kommer det att klamra sig fast vid dig. Om du slåss måste du klamra dig fast vid det. Det kommer att definiera dig. Låt inte det förflutna definiera dig. Du glider helt enkelt ur det som ormen glider ur sitt gamla skinn och lämnar det utan att ens se sig om.

Det är rebellens väg. Jag lär ut rebellens väg. Det är religionens väg Religion är uppror, inte revolution och den ger en oerhörd respekt för individen. Var och en är en rebell på sitt eget sätt. Glid bara ur det förflutna. Det finns inget behov att kämpa för det. Det finns inte längre där. Och om du fortsätter att kämpa med det har du inte ett så långt liv. Det förflutna har varit mycket, mycket långt. Miljontals år. Hur skall du kunna slåss med det?

När du slåss med någon blir du sakta som din fiende. Det måste vara så, det följer en viss naturlig bana. Om du måste slåss med någon så måste du vara som honom annars kommer du inte kunna slåss med honom. Välj din fiende omsorgsfullt. Dina vänner kan väljas hur som helst, de påverkar dig inte så mycket. Men fienden är mycket avgörande.  Alla revolutioner misslyckas på grund av fienden. Fienden avgör hela historien. De ryska tsarerna avgjorde hur Josef Stalin skulle komma att bli. Och han visade sig vara en större Tsar än någon Tsar. Och han visade sig vara ännu förskräckligare än Ivan den förskräcklige. Genom att kämpa mot tsardömets imperialistiska struktur lärde de sig hela strategin, alla metoder. När de kom till makten var de perfekt fostrade av Tsaren, av fienden. De började bete sig mot sina fiender på samma sätt som tsaren hade betett sig mot dem.

Det här kan du se över hela världen igen och igen. Just nu (1978) händer det i Iran. Shahen är borta och en värre regim har tagit plats. Khomeini har visat sig vara åtminstone 10 ggr våldsammare än shahen själv. Khomeini har lärt sig hela strategin från shahen. Hela livet har han kämpat och lidit. Det har varit hans skola. Nu visar han sig i vedergällning vara en större shah än shahen själv. Hundratals människor avrättas, mördas.

Detta har alltid hänt. Revolutioner misslyckas därför att de är reaktioner. Var aldrig en revolutionär, var en rebell. En rebell är inte mot det förflutna. Det förflutna är inte ens värt det. Att vara emot det betyder att du har fokuserat dig på det. Att vara emot det betyder att du ger det hela för stor uppmärksamhet. Att vara emot det är att vara  hypnotiserad av det. Några är för det, de är hypnotiserade. Några är emot det, de är hypnotiserade. Rebellen är den som helt enkelt ser det meningslösa med det och utan att kämpa släpper det.

Spiritualitet - så funkar det.

Att enbart röra sig på det mentala planet är att låta sig hypnotiseras av den bästa sagan om världen. I och med att det observerande jaget gör sitt inträde är det spirituella oundvikligt, för om jaget reduceras till ett mätbart objekt, vem är det som reducerar? När väl jaget har separerat sig som en entitet frånskild från kosmos upptäcks det kosmiska planet och därmed Gud. Om jaget är besjälandet av den del av världen som är du, så är Gud besjälandet av den del av världen som inte är du. Förenandet, eller uppgåendet av jaget i kosmos, av atman i Brahman är moksha, befrielsen. I och med detta uppgår man i det kosmiska planet, som ej längre är individuellt utan ett för alla. Men det kosmiska är fortfarande polariserat i existens och icke-existens. Vad som återstår att upptäcka när denna polarisering transcenderas finns det här fortfarande ett jag som väntar på.

Mina möten med det violetta, första avsnittet

Mina möten med det violetta börjar egentligen tidigare, fast då i formen av det vällande Himmelska Ljuset,men att ta upp det vore att gå förståelsen av händelserna i förväg och dessutom att starta ett chakra högre upp än det violetta, därför avstår jag från kronologin och startar historien mitt i.

Det andra mötet med det violetta sker på Osho Madhurs meditationscenter i Vasastaden i Stockholm där jag under vintern 1995 dagligen mediterar för att undvika, eller vem vet framkalla en förödande medelålderskris. Under meditationen känner jag mig svart och utsliten, hela min kropp är som ett tomt, flämtande skal utan livsenergi inuti, som en trasa utslängd i en ökennatt. Jag hoppar flämtande efter något som gäckar mig. Framför pannan och upp mot taket fladdrar en andedräkt, det är en sval, violett flamma som verkar komma från min kropp,eller vilja in i min kropp från ett nära utanför. Jag funderar över detta, flamman är sval och stark och känns helande. Samtidigt eteriskt flortunn och fladdrande, som en utandning av mitt eget livsväsen. Jag vet inte vad det är, men jag vill ha mer av det.

Jag ser det violetta ljuset fladdra framför pannan en gång till, denna gång i ett samtal med mina arbetskamrater om arbetsresor till främmande världsdelar.Ljuset vill föra mig framåt, men kroppen är fortfarande trött och svart och orkar inte följa med. Några veckor därefter rasar min tillvaro ihop i manisk överaktivitet, skilsmässa och avsked från mitt prestigefyllda arbete på Ericson RSA i Kista.

Det första mötet med det violetta är egentligen ett kärt återseende från det Himmelska Ljusets tid. Och nu börjar jag koppla ihop en förståelse vad det hela handlar om. Innanför pannbenet dyker allt oftare den skinande ljusvioletta toroiden upp, som en bagel av saligt ljus.Så fort jag sluter ögonen och särskilt om jag pressar en stund på ögongloberna är den där och skiner till den flackar ut och försvinner

Jag är fysiker och naturvetare, skolad in i det vetenskapliga tänkandet. Jag sätter observationen framför teorin och de logiska förklaringsmodellerna framför de teologiska och yvigt spirituella. Därför har min resa i spirituella gränslandet varit extra kittlande, samt diskussionerna med både New Age-folket och mina mer vetenskapligt orienterade vänner extra ansträngande. När jag får upplevelser utanför de vanliga försöker jag först förstå dem i ett fysiskt eller medicinskt sammanhang. Vad är det i min kropp, mina sinnesorgan och min omgivning som orsakar dem, vilken funktion fyller de. Men om den vetenskapliga rationalismen känns otillfredsställande eller saknar information om fenomenen söker jag mig till de spirituella traditionerna och vad de har för bilder av fenomenen.

Vad gäller ringen av ljus bakom de stängda ögonen går det lätt att hitta medicinska förklaringar, särskilt med tanke på att ljuset intensifieras när jag trycker på ögonloberna. En läkare skulle kunna säga något klokt om synnerver, retning av näthinnan, kontrastverkan etc. Svårare att förklara är varför inte alla ser den, något som försvårar försöken till objektiv beskrivning, eller varför jag bara ser den ibland under vissa sinnestillstånd. Kanske det behövs ett visst stadium av koncentration för att rätt muskelanspänning skall lägga sig över ögonen. Det skulle förklara varför jag ser den när mitt liv är som mest intensivt och livsenergin är utåtriktad mot världen genom ögonen.

Fast nu börjar vi lämna det medicinska området. Livsenergi? Vad är det för en energiform kanske en medicinstuderande skulle säga, medan hindun skulle nicka och säga prana, Och om jag till detta lägger de känslor jag har kring fenomenet, en intensiv nyfikenhet och förhoppning att bli vägledd och lugnad av ljuset, att få kunskap via det och vilja se mer av det,på gränsen av besatthet, då lämnar vi de områden där en objektiv beskrivning av fenomenet kan vara vägledande.

Vid den tidpunkt då mitt första  möte med det violetta infinner sig uppträder den ljusa ringen allt oftare som ett starkt men diffust och mindre avgränsat ljus framför pannbenet då jag sluter ögonen. Även den med rudimentära kunskaper i esoteri känner till uttrycket det tredje ögat. Då detta är en orolig tid för mig söker jag upp en företagsläkare för att tala med honom om mina bekymmer. Jag vill ha hans syn på fenomenet så jag börjar ett samtal med honom om violetta ljus, ljusa bagelringar och tredje ögat. Vad har läkarvetenskapen för syn på fenomenet. Han skakar misstroget på huvudet och säger att han nog inte skulle kalla det för tredje ögat, utan en vanföreställning. Varför då, frågar jag.- Violetta ljus finns inte svarar han.

Detta blir mitt sista öppenhjärtliga samtal med en professionellt utbildad medicinare i denna fråga,även om jag skall ha många fler med dem beväpnad med ironi och sarkasmer.Härefter slänger jag mig ut med full kraft in i mystikens värld, då läkarvetenskapen inte har några svar att ge på mina frågor. Och i nästa avsnitt av berättelsen går vi med fulla steg ut till trollkarlen längs The Violet Brick Road.