När jag kom från Indien 19 år gammal för att berätta om alla under jag mött där fann jag som så många gånger därefter att folk inte var särskilt intresserade av att få veta mer om sådant som inte passade in i de erfarenheter de redan hade förvärvat. De kristna var inte intresserade av religiösa upplevelser som inte cirklade kring Herren Jesus Kristus, de vetenskapligt orienterade var inte intresserad av österländsk mystik, medan de vänsterinriktade ställde sig kallsinniga till andra kamper än den mot kapitalet. Den glädje jag bar inom mig och ville förmedla passade sig bäst för barerna, där folk är mer benägna att låta sig att underhållas en stund med lättsamt prat.
En sak fann jag särskilgt märklig. När jag slog upp en tjock bok om klassisk filosofi fann jag inget om Buddha, Mahavira, Lao Tse, Chuang Tzu, Milarepa, Shankara, Bodhidharma, Krishna, Arjuna, Mullan Nasr Eddin eller några andra figurer jag lärt känna på vägen. Allt handlade om Grekland, Om Aristoteles, Platon Zenon, Demokritos och andra figurer jag inte visste så mycket om. Var kulturen en lokal produkt som skolade oss in i ett visst geografiskt sammanhang, utan att ta något globalt helhetsgrepp om människans historia? Visst verkar det så.
I väst tillskriver vi oss äran av de gamla grekernas demokratiska landvinningar, eftersom det vi producerar idag mest är Epstein files. I öst hyllar de Buddha, eftersom Modi och Nerhu har lite svårt att fylla de gamla skorna med nytt innehåll.
Må så vara, det kan var ett universiellt fenomen. Eftersmaken av att höra någon i Objektivistiskt skimmer säga att "ljuset kommer från Väst", det är bara vi som har haft demokratiska eller filosofiska traditioner klingar dock falskt i mina öron. Det blir till en andlig nykolonialism, det är bara vi som har en idètradition värd att föra vidare, styrkta av att Newton en gång på 1600-talet uppfann mekaniken, en bedrift som i sanning var epokgörande för mänsklighetens hela utveckling och som för en tidsperiod på 300 år gav Västerlandet dess globalt materialistiska överhöghet.
Som motbild kan man ställa sig frågan varför kristendomen aldrig fick mer än marginellt fotfäste i vare sig Indien, Kina eller Japan. Var det för att de var tröga i huvudet, eller för att de redan hade filosofiska traditioner starka nog att enkelt klara andtormningen från Väst. Så ni har en frälsare? Vad heter han, Jesus? Ok vi lägger in honom här i kartoteket under karismatiska bhakti-troende. OK, nu har filosofer, Platon och Aristotelses? Det verkar som om de har hämtat en del inspiration från Siddharta och Zarathustra.
När frågan om demokrati kommer på tal vill jag inte förneka att yttrandefrihet är en bra sak och att regeringscensur skrämmer mig vart den en förekommer. Däremot är jag inte lika villig att försvara det representativa flerpartisystemet som vad många andra är. JAg förstår inte riktigt skillnaden mellan att ha ett parti som styr en stat, men flera olika fraktioner och lokalpolitiker inom det som kämpar med varandra om folkets popularitet, eller att ha flera olika partier som likriktar sig till varandra för att kunna föra samma politik, samtidigt som de skäller ut varandra inför öppna kameror för att vinna folkets gunst i en slags negativitetens Miss World-tävling.
Jag tänker på det när jag hör folk tala om demokratin i Väst och Öst, om ryska valresultat kontra västeuropeiska, hur svårt det verkar vara för många att få in i skallen att folk överallt är ungefär lika nåjda eller missnöjda med sina politiker som vad vi är här i Väst. De kan till och mer vara mer nöjda i Långbortistan, jag minns flera program från radio och TV, filosofiska rummet och utbildningsradion där blida journalister försökt förmedla den revolutionerande tanken att jovisst, kineserna hyser ett större förtroende för sina politiker än vad vi gör i Väst och de tror att de kan påverka dem, med argumentet att de är tillsatta för att tjäna folket och därför måste lyssna på dem. Att valarbetet för att tillsätta delegater för styret av Gadaffis gröna socialism kunde vara synnerligen intenseivt, med heta lokala omröstningar, att världens största demokrati är Indien, att kommunismen har lyckats i Kerala och det bästa av allt -att kineserna inte VILL ha demokrati, eftersom det innebär att deras idioter till grannar skulle få rösträtt eller att den ryska befolkningen på Krim troligen röstade för att få tillhöra Ryssland till 99% utan något behov av valfusk.
Slutligen sammanfattat tillhör jag den allra värsta dissidenten av dem alla - jag tror inte att vår kultur eller politiska historia är särskilt överlägsen andras, den är lite annorlunda bara, med sina speciella poänger och svagheter och att vägen mot en sann har det globalism är att försöka lyssna mer om hur andra, istället för att utgå att det bästa för dem skulle vara att i korstågens andra vilja pracka på dem det egna.
I vart fall tror jag mig veta att detta är vägen mot en global fred, det vi just nu behöver mest av allt, om vi inte vill se oss tvingade att återvända 1000-tals år tillbaka i tiden och ta ny sats för att försöka överleva bland ruinerna.
Samtalet om det transnationella kapitalet och dess omlokalisering till nya jaktmarker får vi ta en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar