OM det osunda i sionismen. Del : Det ideologiskt osunda nationalstatsperspektiveet.

 

Vad är då det vansinniga med sionismen? 

Min ambition är att förklara det vansinniga i sionismen utifrån tyra olika perspektiv. Den är 

Ideologiskt osund

Religionshistoriskt lögnaktig

Strategiskt vansinig och

Psykologiskt bedräglig.

Här kommer det första avsnittet. Det ideologiskt osunda. 

Det galna ligger här i nationalstatstanken, kopplingen mellan staten och en given etnicitet. Innan franska revolutionen var staten konungens verktyg för att behålla makten över sitt territorium. Konungen var mindre intresserad av vilken etnicitet hans undersåtar tillskrev sig, huvudsaken att de tjänade hhonom, han som fick sin makt från Gud.

Under franska revolutionen detroniserar Jakobinerna Kungadömet av Guds nåde och ersätter den med medborgarstaten. I den skall makten utgå från folket, men för att bygga staten stark behöver folket vara enhetligt. Här kommer de första fröna till kravet på medborgerlig uniformitet och därmed förtrycket av minoriteter inom den moderna statsbildningen.

De blommar dock inte ut förrän när 1800-talets natrionalromantik som en reaktion mot upplysningsidealets rationella kyla försöker motivera medborgarstatens existens med att ge den en själ, folksjälen. Innan franska revolutionen hölls staten samman av kungafamiljen som en Gudomlig representant. I Jakobinernas nationalstat var människan blott en medborgare, men till vad och varför? Nationalromantikerna ville ge staten ett innehåll, genom att koppla den till nationen, den största och politiskt mest sammanhållna etniska grupperingen. I vissa fall fanns staten redan innan nationalromantiken uppkom. Så var fallet i Sverige. Den svenska staten existerade redan sedan 1600-talet. Då omfattade den ett flertal nationer, svenskar, finnar, ester, letter, samer, tidvis norrmän och tyskar.Svenskarna definierade sig genom sina landskap snarare än genom någon gemensam svenskhet. I andra fall, som i Tyskland och Italien fanns nationen innan staten, för dem kom nationalstatstanken att leda till ett "enande" av folket till en nationalstat. En stat för tyskarna skulle upprättas, liksom en stat för italienarna.

I samtliga av dessa fall har tanken på att koppla staten till en nationalitet för att ge staten en "själ" lett tll strider och konflikter, dels genom förtrycket av minoriteter med fel etnicitet, dels genom inbördeskrig i försöken att tvinga in flera feodalstater och kommersiella stadstater in under samma nationella paraply. Utöver det har nationalstaten lett till ökade konflikter i internationella relationer, eftersom kopplingen mellan stat och etnicitet kan få folk att känna sig hotade in i själen av att staten de bor i blir angripen. Istället för att som konungen behöva använda sina finanser till reguljära styror och legoknektar kunde nationalstaten uppfinna den allmänna väårnplikten. Eftersom "folket" var hotat, inte bara den själlösa medborgarstaten kunde människor motiveras att ikläda sig uniformen utan ersättning. Den allmänna värnplikten var född.

Nationalstatsidealet är alltså en skapelse som

- tillkom för att ge medborgarstaten en "själ" efter den gudomliga kungamaktens avskaffande

- skapade stort lidande bland de etniciteter som ej tillhörde majoritetsnationen i varje stat

- skapade krig och inbördeskrig bland de stater som inte frivilligt ville inordna sig under samma nationalistiska paraply

- skapade ökad aggressivitet staterna emellan, eftersom de djupa känslorna kring nationell identitet, språk, religion och familj nu kunde användas till att hesa männen till att lägga sig vid fronterna.

Till denna soppa bestämde sig sionisterna att ansluta sig i sista minut. För att sälla sig till dett nationalistiska ledet, drivna av egenmakt eller rädsla för sin egen säkerhet, stipulerade de att om alla andra etniciteter har var sin stat, varför skall inte judarna också ha en? Det skall sägas att de hade fog för sin oro. Förföljelsen av minoriteter tof fart under nationalstaternas framväxt, särskilt chockerande för många europeiska judar blev den så kallade Dreyfus-affären, där en judisk officer i franska armen kom att fällas för högförräderi på oklara grunder. För Teodor Herzl blev den ett motiv att skriva sin bok om Judestaten.

Samtidigt skall sägas att stora delar av den judiska intelligentian förhöll sig kallsinnig till detta projekt. Karl Marx såg klasskampen viktigare än etniciteten, medan den judiska intelligentian i Wien, runt personer som Sigmund Freud och familjen Wittgenstein valde integration med majoritetskulturen och att ställa sig utanför den nationalistiska strömningen. De blev då kallade "självhatande judar" av sionisterna, vilka menade att stödet till en judisk stat var skulle vara ett krav för alla judar. Det gick inte att vara jude och välja lojalitet till den stat där man bodde, man skulle sätta judendomen främst, en tanke som ironiskt nog är just den som ledde till förföljelsen av judar i bl a nazityskland. Sionismen kan alltså ses som en återspegling av nazismen, med en etnicitet utbytt mot den andre.

Tanken om en judisk nationalstat är alltså ett mossigt eko från 1800-talet som många judar inte vill ställa sig bakom, så ej heller jag.