Om att fördöma Rysslands krigsbrott i Ukraina

Jag fick ihärdiga frågor av en Facebookdebattör ifall jag kunde ställa mig bakom ett fördömande av Rysslands krigshandlingar i Ukraina. Här kommer svaret:

För det första är jag inte särskilt förtjust i att fördöma någon part inom de internationella relationerna. Jag ser fördömandet som ett plakatspråk, ett språkbruk för politiska manifest och officiella uttaladen. Jag föredrar att analysera och kritisera, oavsett vilken parts förseelser det är vi talar om i en konflikt.

Fördömandet har som jag ser det tre olika funktioner:

* Emotionell förlösning

*Godhetssignalering (virtue signaling)

* Politiskt ställningstagande.

Som emotionell förlösning formulerar fördömandet:

När jag läser om Rysslands krigsbrott känner jag avsky och förtvivlan, därför att jag önskar att världen vore en fredligare plats och att varken människor eller stater skulle behandla varandra på det viset.

Det är OK, det är en fras jag kan ställa upp på. Men även:

När jag läser om Rysslands krigsbrott känner jag mig osäker, eftersom jag skulle vilja veta om det som står i beskrivningen är sant eller inte, och det är svårt för mig att göra eftersom jag känner till för lite om sakförhållandena på plats.

Med dessa två uttalanden får du en helhetlig beskrining av mina känslor inför informationen om krigsbrotten.

Med godhetssignalering menar jag ett ställningstagande för att visa omgivningen på vilken sida man står i en konflikt. "Jag tycker så här, jag vill tillhöra det här gänget och att ni skall se på mig på det här sättet." Godhetssignalering har jag inte så mycket intresse för längre. Jag tillhör inte den "goda sidan".

Så kommer vi till det som fördömandet ursprungligen är avsett till för att vara - en politisk markering. Där är det enkelt att fördöma ALLA krigsbrott. Stater skall ej begå våldshandlingar mot civila eller fångar i krig. Det är en enkel fråga. Vi har internationella avtal om det och jag tycker att de är bra. Jag tycker att de skall följas.

När vi kommer vi till att fördöma ett SPECIFIKT krigsbrott blir frågan känsligare av två anledningar:

1) Har krigsbrottet ägt rum? Är det korrekt beskrivet?

2) Hur skall det beivras?

3) Vilka konsekvenser kommer fördömandet att få som politiskt ställningstagande?

För att fördjupa svaret kring punkt 1) Kan det vara intressant att både återgå till den känslomässiga grunden bakom fördömandet, samt analysen av vad ordet försömande verkligen betyder. Känslorna kring krigsbrott var som jag beskrev det tudelade. Vrede och avsky över händelsen, men osäkerhet över om beskrivningen av det var korrekt, eller färgat av propaganda. Under konflikter pågår informationskrig, där man får sålla bland den ena partens beskrivningar av motpartens grymheter Man måste veta att det som motparten anklagas för är korrekt, så att man inte reagerar känslomässigt kring fel sak. (Jag vill även här uppmärksamma på det väsentliga med att granska de anklagelser som kommer från den EGNA parten mot FIENDEN, eftersom de bär risken av att ingå i den säkerhetspolitiska krigspropagandan. Den mesta krigspropagandan riktas ej emot motparten, utan emot hemmapubliken, eftersom den är enklas och viktigast att dupera)

Här kommer vi in på den språkliga betydelsen av ordet för-döma. Att för-döma är att de en dom i förtid, i vätan på att den domstol som är avsatt till att komma med ett professionellt utlåtande har gjort sin insats. Vi hör ofta vår regering säga runt de parter som de försvarar, USA, Israel och dit kan vi även räkna Ukraina: "Det är för tidigt att komma med ett uttalande, låt oss vänta och se vad de internationella domstolarna kommer fram till". Det tolkas i fallet Israel som att regeringen tycker att det tex är OK med folkmord på palestinier. Det tror jag inte att de gör. Istället tror jag att de är osäkra över om uppgifterna de får till sig om folkmord är korrekta och helst inte vill att de skall vara det. därför att de vill vänta med ett uttalande för att inte stöta sig med de allierade parterna USA eller Israel.

Det är fegt att avstå från ett avståndstagande ifall man är SÄKER på ATT ett krigsbrott har skett. Det ett tecken på att man befinner sig i ett politiskt spel där man inte vill göra sig ovän med sin allierade.

Utifrån den analysen kan jag fördöma alla de krigsbrott som jag tror har skett, men vi får i så fall ta dem ett och ettf, eftersom jag inte känner mig övertygad om att beskrivningen av dem alla är sanna. Det kan bero på flera faktorer, som att de är felaktigt beskrivna som en del av krigspropagandan, eller att de hur gräsliga de än synes vara INTE är krigsbrott, bara en av de allmänna vidrigheter som bägge parter begår mot varandra under ett krig. (Därav Military summarys kommentar efter varje analys om frontläget i Ukraina: We condemn ALL the violence in the world)

Under de nästa två punkterna vill jag berätta varför jag drar mig för att använda fördömandet av krigsbrott som ett plakatspråk, även om det finns fog för att göra det. Efter att man har konstaterat att ett krigsbrott har ägt rum därefter fördömt det kommer nästa fråga:

2) Hur skall det beivras?

Fördömandet av brott kräver att man är beredd att göra något för att stoppa eller lagföra brottslingen, annars är fördömande bara ett slag i luften, alltså en godhetssignalering.

Så ifall vi fördömer Ryssland för dess krigsbrott, hur skall vi se till att brottslingarna blir lagförda?

Här kommer vi in även på den tredje frågan:

3) Vilka konsekvenser kommer fördömandet att få som politiskt ställningstagande?

Ett fördömande av Ryssland för dess krigsbrott innebär för att det skall vara verksamtatt vi även även bör tillse att de skyldiga får ta den lagliga konsekvensen av sina handlingar, och hur gör man det avseende brott i en krigssituation?

Här kan vi rent generellt se skillnad på två¨olika fall av krigsbrott:

Krigsbrott som vi själva eller den part vi är allierad med har begått.

Krigsbrott som motparten har begått.

Krigsbrott som vår allierade part har begått är enklare att ställa krav på avseende hoppet att få en snabb lösning. Vi kan påverka vår allierade med fredligare medel än vi kan påverka motparten. (Härav min tendens att snabbare komma med anklagelser emot USA; NATO eller ISrael, eftersom de makterna är att ses som Sveriges allierade i den globala maktkampen)

Anklagelser om krigsbrotten mot den allierade parten kan verka för en fredlig lösning av konflikten. Som ett exempel på det kan vi se Vietnamkriget, där protesterna i Väst mot USA:s krigsbrott ledde till en opinion för att avsluta konflikten. VIlka krav kan vi ställa på en part vi redan befinner oss i konflikt med? Anklagelser om krigsbrott mot dem kan leda till att trappa upp krigsretoriken - vi behöver först få till ettslut på konflikten, helst som segrare innan vi kan ställa krav på att motparten skall lagföras fär sina krigsbrott.

Det hölls inga Nürnbergrättegångar mot det andra världskrigets segrare, även om deras krigsbrott på många sätt var lika avskyvärda som förlorrarsidans. Här behöver vi vara realister för att förstå dels vilka som kommer att kunna straffas för de brott de har begått i en konflikt, dels förstå vad anklagelser och fördömanden får för politiska konsekvenser.

Som svar på frågan nr 2 om hur krigsbrotten skall beivras och lagföras får vi skilja mellan två olika sorters anklagelser:

a) De som riktar sig mot enskilda befäl eller soldater

b) De som riktar sig mot den ryska statsledningen

De krigsbrott som utförts av enskilda personer är lättare att hantera. Man kan väcka dem i internationella domstolar och ställa krav på den ryska statsledningen att utlämna de åtalade eller att lagföra dem själva. Det kan göras innan ett fredsavtal skrivits under eller efter. Chanserna att den ryska statsledningen skulle lämna ut sina egna innan ett fredsavtal har underskrivits är minimal. Varken USA eller Israel respekterar internationella domstolar och lämnar aldrig ut egen personal till dem och jag hyser inget hopp om att ryssarna skulle göra det heller.

Anklagelser riktade mot den ryska statsledningen är det ännu värre med. De kommer inte stt kunna leda till åtgärder med mindre än att Ryssland kapitulerar eller genom en statskupp där den nuvarande ledningen fängslas eller avsätts av kuppmakarna. Jag ser inga utsikter till att något av detta skall ske, jag tror inte ens att väst ser en rysk kapitulation eller lyckad statskupp som något troligt utfall av konflikten, jag förpassar alla sådana funderingar till drömmarnas rike.

Slutsatsen blir då att anklagelser om krigsbrott emot enskilda befäl eller soldater kan väckas av Väst I SAMARBETE med den ryska statsledningen. De KAN utgöra en del av fredsprocessen. Anklagelser MOT den ryska statsledningen har bara en funktion - att hetsa på krigspropagandan i Väst om att Ryssland måste besegras i kriget, genom ökade militära insatser från Väst.

För mig är det viktigtaste att få ett slut på striderna. Det är det bästa sättet att förhindra att ytterligare krigsbrott begås. Jag tror inte att Ryssland kan besegras, delse eftersom de är en kärnvapenmakt, men även för att deras logisktiska fördelar och motivation inför ett krig vid deras egen gräns är större än Västsblockes förmåga att "sätta press" på dem utan att själv ge sig in i striderna med egen trupp - något som i sig riskerar att leda till ett kärnvapenkrig. Jag tror att förhoppningarna att Ryssland skulle kollapsa ekonomiskt eller militärt innan Ukraina gör det är missriktade. Jag anser även att de krigsbrott som den ryska statsledningen har begått dels genom att starta kriget, dels genom att ratificiera handligar som det redan lagförda exemplet om att bortföra ukrainska barn från stridsområdet är mindre belastande än USA:s angreppskrig mot Irak och Israels folkmord i Gaza. Inget av dessa har lagförts genom påtryckningar från Väst. Jag ser därför anklagelserna mot den ryska statsledningen om krigsbrott och olagligt krig som en del av den västliga krigspropagandan, oavsett argumentationenen om huruvida Rysslands anfall mot Ukraina är att jämföra med NATO:s anfall mot Serbien, USA:s anfall mot Irak, Israels attack på Gaza eller ej. Jag anser även att NATO har accepterat kriget och gått in i kriget som en aktiv part genom att sabotera fredsförhandlingarna i Istanbul i april 2022 och att de därmed är lika ansvariga för att kriget hålls igång som Ryssland.

Alltså.

Ja, jag fördömer alla konstaterade krigsbrott, begågna av Ryssland såväl som andra parter.

Ja, jag tycker att krigsbrott utförda av enskilda befäl eller soldater skall lagföras I SAMARBETE med den ryska statsledningen. Jag tycker även att den ryska statsledningen skall SKARPT KRITISERAS för de handlingar som medvetet riktar sig mot civilt lidande i kriget. Jag vill UNDVIKA att använda fördömanden vars konsekvenser gör fredsarbetet otänkbart. Detta är nog den största analytiska skillnaden mellan de som i första hand vill se en snabb fredesuppgörelse, jämfört med de som i första hand vill arbeta för en seger mot Ryssland i kriget.

Jag vill se ett fredsavtal imed Ryssland angående konflikten i Ukraina och ser få eller inga utsikter till att den ryska statsledningen skulle kunna straffas för för de aktioner de har tagit under krigets gång. Därför bör fokus vara på att få ett stopp på krigshandlingarna snarare än att använda sig av ett politiskt språk som försvårar ett slut på stridigheterna.

Avslutningsvis vill jag även påminna om vad Herren Jesus Kristus, sade i Lukasevangeliet 6:37: 

Döm inte, och ni skall inte bli dömda. Fördöm inte, och ni skall inte bli fördömda. Förlåt, och ni skall bli förlåtna.

OM det osunda i sionismen. Del : Det ideologiskt osunda nationalstatsperspektiveet.

 

Vad är då det vansinniga med sionismen? 

Min ambition är att förklara det vansinniga i sionismen utifrån tyra olika perspektiv. Den är 

Ideologiskt osund

Religionshistoriskt lögnaktig

Strategiskt vansinig och

Psykologiskt bedräglig.

Här kommer det första avsnittet. Det ideologiskt osunda. 

Det galna ligger här i nationalstatstanken, kopplingen mellan staten och en given etnicitet. Innan franska revolutionen var staten konungens verktyg för att behålla makten över sitt territorium. Konungen var mindre intresserad av vilken etnicitet hans undersåtar tillskrev sig, huvudsaken att de tjänade hhonom, han som fick sin makt från Gud.

Under franska revolutionen detroniserar Jakobinerna Kungadömet av Guds nåde och ersätter den med medborgarstaten. I den skall makten utgå från folket, men för att bygga staten stark behöver folket vara enhetligt. Här kommer de första fröna till kravet på medborgerlig uniformitet och därmed förtrycket av minoriteter inom den moderna statsbildningen.

De blommar dock inte ut förrän när 1800-talets natrionalromantik som en reaktion mot upplysningsidealets rationella kyla försöker motivera medborgarstatens existens med att ge den en själ, folksjälen. Innan franska revolutionen hölls staten samman av kungafamiljen som en Gudomlig representant. I Jakobinernas nationalstat var människan blott en medborgare, men till vad och varför? Nationalromantikerna ville ge staten ett innehåll, genom att koppla den till nationen, den största och politiskt mest sammanhållna etniska grupperingen. I vissa fall fanns staten redan innan nationalromantiken uppkom. Så var fallet i Sverige. Den svenska staten existerade redan sedan 1600-talet. Då omfattade den ett flertal nationer, svenskar, finnar, ester, letter, samer, tidvis norrmän och tyskar.Svenskarna definierade sig genom sina landskap snarare än genom någon gemensam svenskhet. I andra fall, som i Tyskland och Italien fanns nationen innan staten, för dem kom nationalstatstanken att leda till ett "enande" av folket till en nationalstat. En stat för tyskarna skulle upprättas, liksom en stat för italienarna.

I samtliga av dessa fall har tanken på att koppla staten till en nationalitet för att ge staten en "själ" lett tll strider och konflikter, dels genom förtrycket av minoriteter med fel etnicitet, dels genom inbördeskrig i försöken att tvinga in flera feodalstater och kommersiella stadstater in under samma nationella paraply. Utöver det har nationalstaten lett till ökade konflikter i internationella relationer, eftersom kopplingen mellan stat och etnicitet kan få folk att känna sig hotade in i själen av att staten de bor i blir angripen. Istället för att som konungen behöva använda sina finanser till reguljära styror och legoknektar kunde nationalstaten uppfinna den allmänna väårnplikten. Eftersom "folket" var hotat, inte bara den själlösa medborgarstaten kunde människor motiveras att ikläda sig uniformen utan ersättning. Den allmänna värnplikten var född.

Nationalstatsidealet är alltså en skapelse som

- tillkom för att ge medborgarstaten en "själ" efter den gudomliga kungamaktens avskaffande

- skapade stort lidande bland de etniciteter som ej tillhörde majoritetsnationen i varje stat

- skapade krig och inbördeskrig bland de stater som inte frivilligt ville inordna sig under samma nationalistiska paraply

- skapade ökad aggressivitet staterna emellan, eftersom de djupa känslorna kring nationell identitet, språk, religion och familj nu kunde användas till att hesa männen till att lägga sig vid fronterna.

Till denna soppa bestämde sig sionisterna att ansluta sig i sista minut. För att sälla sig till dett nationalistiska ledet, drivna av egenmakt eller rädsla för sin egen säkerhet, stipulerade de att om alla andra etniciteter har var sin stat, varför skall inte judarna också ha en? Det skall sägas att de hade fog för sin oro. Förföljelsen av minoriteter tof fart under nationalstaternas framväxt, särskilt chockerande för många europeiska judar blev den så kallade Dreyfus-affären, där en judisk officer i franska armen kom att fällas för högförräderi på oklara grunder. För Teodor Herzl blev den ett motiv att skriva sin bok om Judestaten.

Samtidigt skall sägas att stora delar av den judiska intelligentian förhöll sig kallsinnig till detta projekt. Karl Marx såg klasskampen viktigare än etniciteten, medan den judiska intelligentian i Wien, runt personer som Sigmund Freud och familjen Wittgenstein valde integration med majoritetskulturen och att ställa sig utanför den nationalistiska strömningen. De blev då kallade "självhatande judar" av sionisterna, vilka menade att stödet till en judisk stat var skulle vara ett krav för alla judar. Det gick inte att vara jude och välja lojalitet till den stat där man bodde, man skulle sätta judendomen främst, en tanke som ironiskt nog är just den som ledde till förföljelsen av judar i bl a nazityskland. Sionismen kan alltså ses som en återspegling av nazismen, med en etnicitet utbytt mot den andre.

Tanken om en judisk nationalstat är alltså ett mossigt eko från 1800-talet som många judar inte vill ställa sig bakom, så ej heller jag.

Resan genom Afghanistan våren 1978

 

Det var ej min plan att besöka Afghanistan. Jag leddes efter gränspassagen till Pakistan från Indien in på den vägen av ett ihärdigt rykte om att Pakistans president Zia Ul-Haq skulle ha ”nationaliserat flygtrafiken”, vilket skulle ha gjort min returbiljett med Thai Airlines från Karachi till Amsterdam värdelös. Jag vet inte vem som kom med ryktet eller varför, jag har i efterhand ej kunnat finna något regeringsbeslut om blockerad flygfart från denna tid, men jag blev övertygad nog av ryktena för att ej försöka bege mig hela vägen från Lahore till Karachi, utan att istället söka återresa till Sverige landvägen via Afghanistan, Iran och Sovjet. I efterhand är jag glad över detta beslut , eftersom det kom att bli den mest spännande och givande resa jag gjort hittills under mitt långa liv.

Första anhalten på vägen mot hemmet blev Svenska ambassaden i Islamabad, en udda stad i och med att den är tämligen nybyggd som en samling viktkalkade separata stenbyggnader förlagda på en kulle vid sidan av det uråldriga husgyttret i Rawalpindi. Vem vet, det var kanske på ambassaden de gav mig ryktet, eller bekräftade det, om att flygbiljetten blivit värdelös. De gav mig ett annat falskt besked samtidigt, så varför inte. De berättade att gränsen till Afghanistan stängts på grund av politiska oroligheter och att jag därmed skulle vara strandsatt i Pakistan utan möjligheter att ta mig hem till Sverige. Jag var 19 år gammal, beväpnad enbart med en gigantisk resväska och ett begränsat antal dollar i amerikanska traveller's cheques. Jag vet återigen inte av vem jag fick förslaget om en lösning på problemet, kanske av ambassadören själv, kanske någon annan: Åk till Peshawar och se om du kan ta en buss därifrån till Kabul i Afghanistan i vilket fall. Troligtvis är det ingen där som bryr sig om att gränsen har blivit stängd, när det väl kommer till kritan.

Med min korta erfarenhet av hur efterlevnaden av lagar och regler fungerade i Sydasien fann jag förslaget trovärdigt och begav mig till Peshawar. Tanken på att kontrollera beskedet om indragna flygbiljetter slog mig ej. Flygtrafiken kändes alltför västerländskt välfungerande för detta.

Peshawar är likt Rawalpindi en gammal gyttrig stad av den typ som från Punjab och Lahore i öst sträcker sig över Pashtunernas områden upp till det som britterna kallar the North Western frontier, där Khyberpasset med gränsen upp mot Afghanistan kommer. Av Peshawar minns jag två saker, dels att jag av erbjöds övernattning gratis av en vänlig och arbetsam pakistanier som jag träffat genom en slump, som utan frågor tog mig hem till sig och gav mig en säng i ett rum fullt av flugor. Han gjorde inget väsen av sig och lät mig sova tills jag var utvilad. Jag minns inte att vi pratade om något särskilt.

Det andra är att jag såg människor sitta på taket till en fullpackad buss som körde över en stackars byracka med ett hjul så kraftigt att bussen hoppade till. Mirakulöst nog klarade hunden livhanken och när den ylande sprang sin väg för att gömma sig bakom ett plank skrattade människorna på busstaket så att deras vita tänder glödde i kvällsmörkret. Jag blev så chockad av händelsen att jag senare återvände med ett kebabspett för att se om jag kunde ta reda på vart hunden hade tagit vägen, om den fortfarande var i livet, (detta var veckan innan jag blev vegetarian för gott). Jag fann henne, en mager liten stackare som såg ut som en vinthund ligga på ungefär det ställe där jag hade sett henne gömma sig, När hon kände lukten från spettet kom hon fram med viftande svans och jag gav henne hela. Jag minns inte om hon haltade, men jag minns hennes viftande svans och den tillit hon utstrålade trots det rysliga hon just varit med om. Ett sista minne från Peshawar är att jag dåraktigt nog sålde min kamera där för att dryga ut reskassan, ett beslut jag snart skulle ångra bittert.

Vägen från Peshawar till Landi Kotal går genom Khyberpasset. Jag minns inte så mycket av denna legendariska vägsträckning, genom vilken så många invasioner från det afghanska höglandet ner till Indusdalen har kommit, kanske för att den idag är en mindre dramatisk och mer utbyggd än det som kom efter den, trots stigningen på 500 m.

Vid den afghanska gränsen efter Landi Kotal rådde stor uppståndelse. Köerna var långa och samtalen högljudda. En vitklädd man med svällande turban stod på ett lastbilsflak och viftade stolt med en gigantisk bergsprängarstereo på axeln. Nu har han shoppat på vägen hem från Mekka tänkte jag, utan att reflektera över att Saudiarabien låg åt den andra riktningen. Gränsen var öppen tvärt emot den officiella deklarationen, precis som ryktet sagt att den skulle vara. Kanske hade det nya kommunistiska ledarskapet öppnat den för att fira att den autokratiske presidenten Daoud hade avlivats, kanske hade den aldrig varit stängd. Bilarna och bussarna sniglade sig vidare upp över en serpentinväg och det var inget problem att komma igenom tullen med det lilla ark från Svenska ambassaden i New Delhi där det med svensk stämpel stod att mitt pass hade förkommit och att jag snarast behövde få lov att ta mig hem till Sverige för att skaffa mig ett nytt.

Inget hade kunnat förbereda mig på vad som därefter skulle komma. Första större stad efter gränsen är Jalalabad. Jag minns den som en enda stor torgmarknad, med försäljning från stånd dignande av frukter, grönsaker, massor av grönsaker, kläder, köksutensilier och andra hushållsprodukter. På Wikipedia fyller jag på mina kunskaper om Jalalabad som kommersiellt centrum för ”the tribes”, folkstammarna kring staden, som i var sin dalgång stoltserar med egna språk och kulturer.

Fram till Jalalabad var vägsträckningen turistiskt spännande med både stigningar och sänkor, gröna dalgångar och branta berg. Men efter... i en skranglig buss med hårda säten och öppna fönster och begränsad stötdämpning av den skolbusstyp som var så vanlig i 1970-talets Pakistan banade vi oss upp från Jalalabads grönska tusentalet meter mot den afghanska högplatån och de scenerier som därpå följde har etsat sig fast i mitt minne. Jag lider av en mild höjdskräck och det var med vidgade ögon jag stirrade ut genom det öppna fönstret ner i en djup ravin mellan branta berg. Åtskilliga hundra meter under oss kunde jag skönja en vägsträckning vi hade passerat för vad som kändes som timmar sedan, vi hade bara rört oss uppåt, inte framåt, längs tunnlar och serpentinkurvor. En medelålders man vars kostym var lika mörk som håret och mustaschen såg min förfäran och närmade sig för en kommentar:

”When they builded this road, it died ten thousand people, hundreds every day”

ChatGPT hjälper mig att namnge ravinen till Tang-e Gharu och sänker dödstalet med en eller ett par nollor. Det är episk matematik, inte bokföring, säger AI:n, betydande ”oräkneliga ,”många nog att inte gå att hålla reda på”. Mannens kritvita leende uttryckte stolthet över sin utsaga, inte förfäran, ett uttryck som jag så många gånger skulle se i afghanernas ansikten. Leendet var inte cyniskt, utan frimodigt. Jag låter ChatGPT tolka min upplevelse, och jag kan bara hålla med i analysen:


”Det var självmedvetenhet och trots. I Afghanistan ses berg inte som neutral natur, utan som:

• något som måste besegras

• något som tar tillbaka om man inte är vaksam
  
  
  

Att bygga en väg genom Tang-e Gharu är, i den föreställningsvärlden, ett krig mot bergen.

Att säga att tusentals dog är ett sätt att säga: “Bergen var starka. Men vi var starkare.”

En ung afghan banade sig fram genom bussen med ett gevär på ryggen och samma stolta kritvita leende som den kommenterande mannen i mörk kostym. En engelsktalande turist klagade över den pågående revolutionen ”Now we are going to lose Afghanistan to the communists”. Jag såg honom med avsmak som en amerikansk hippie. Vad menar du att ”vi” kommer att förlora det? Afghanistan tillhör varken dig eller mig, utan folket här och den som skulle försöka sig på att ta det ifrån dem vore komplett vansinnig. Det sista tänkt medan jag sneglade mot ynglingen med geväret.

Historien skulle komma att ge mig rätt i mitt antagande, Sovjetunionen rasade ihop i försöken att erövra Afghanistan och för USA gick det inte mycket bättre. Med åren lärde jag mig att Tang-e Gharu har kostat fler liv än de olycksaliga vägarbetarnas.

Under Första Anglo-Afghanska kriget hade britterna ockuperat Kabul. De lärde sig snabbt att medan det var lätt att inta presidentpalatset och insätta en marionett var det svårt att hålla landet. Likt senare invaderare har fått erfara styrs Afghanistan till stor grad av klaner och lokala stridsherrar. Att sätta en ny härskare på tronen i Kabul imponerade inte många kvarter bort från presidentpalatset. Efter ett uppror tvingades de brittiska styrkorna att evakuera Kabul i januari 1842 och retirera till garnisonen i Jalalabad. Under de följande dagarna anfölls och förstördes kolonnen nästan fullständigt av afghanska styrkor längs Kabul–Jalalabad-vägen. I de smala bergspassen, som i Tang-e Gharu lade sig krypskyttar i bakhåll medan andra blockerade nedfarten med nedknuffade stenblock. Av en retirerande styrka på 16500 man överlevde bara en enda europeisk soldat. Fältläkaren William Brydon, nådde Jalalabad den 13 januari 1842 med ett budskap till de övriga styrkorna – återvänd inte till Afghanistan ifall ni vill behålla livhanken. Man kan tycka att senare tiders imperialister borde ha kunnat dra nytta av denna lärdom, men den behövde tydligen upprepas av dem som på senare tid har funnit sig nödgade att fly från Afghanistan, hals över huvud.

När jag kom fram till Kabul i månadsskiftet mellan april och maj var Saur-revolutionen just avslutad. Den var en synnerligen blodig intern uppgörelse inom Afghanistans ledarskikt som var över på en dag men ändå krävde omkring 2000 dödsoffer. Byggnader i stadens centrum runt presidentpalatset Arg hade blivit beskjutna och runt det låg stridsvagnar som jag uppfattade som vrak, även om de på pressbilder jag sett i efterhand ser ut att vara i fullgott skick. Folk var lyckliga och dansade fram på gatorna bakom röda banderoller. Soldaterna gick med blommor i gevären. Luften var sval och fuktmättad som en vårdag i fjällen, vilket gav mig intrycket av Kabul med sina dansande människor och bergen runtomkring som en korsning av Rio de Janeiro och Jokkmokk.

Det jag fick höra då var att kommunisten Nur Muhammad Taraki hade dödat diktatorn Daoud och för det var alla jag mötte synnerligen glada. Daoud hade själv kommit till makten fem år tidigare med hjälp av bland annat Taraki och hans kollega Amin från var sin fraktion av marxistpartiet PDPA. Väl vid makten hade Daoud börjat att rensa ut kommunister ur sin regering och infört en enpartidiktatur, vilket ej heller gjorde hade gjort landets liberaler eller konservativa särskilt lyckliga. Daouds maktbas hade eroderat och ett år senare skulle även den hårdföre marxist-leninisten Taraki vara fängslad och avrättad av sin tidigare så oskiljaktlige, paradoxalt nog mer försiktigt reformistiske kollega Amin i en dispyt mellan två fraktioner inom PDPA, vilken till slut fick Sovjet att invadera för att avsätta Amin och resten är som vi alla vet historia.

Vid ett skrivbord under bar himmel fick jag efter avstigningen från bussen mitt passersättande ark stämplat av en välväxt tjänsteman jag senare under dagen såg dansa runt på gatan med andra i en marsch framför någon röd jättebanderoll. Han rekommenderade mig att ta in på Hotel Kabul, ett passande namn för ett hotell i den staden. Eller anvisade mig, jag vet inte vilket. Det var där utlänningarna var samlade, sade han. Situationen var tillräckligt labil för att jag inte skulle vilja hitta på några egna lösningar, så jag var mest tacksam över att så snabbt ha kunnat finna ett förslag till logi.

Jag minns hotellet som en samling låga bungalows runt en större centralbyggnad. Gästerna utgjordes mestadels av långhåriga hippies något äldre än jag själv, med den sömniga blick som lång tids haschrökning kan skänka människan. Av en tysk bland dem fick jag en snabbgenomgång av de senaste dagarnas tumult, med rådet att hålla mig stilla på hotellet ett tag tills det hela hade lugnat ner sig. Det var ett klokt råd, men jag hade ett akut ärende – jag ångrade nu bittert att jag sålt kameran i Peshawar för några ynka extra rupies. De var redan slut och nu behövde jag lösa in mina traveller's cheques för att kunna betala för hotellrummet. Mitt första uppdrag i Kabul fick bli att ta mig till Bank-e-Millie Afghan precis vid Afghanistans Centralbank och presidentpalatset, vilket gav mig en god överblick av den tämligen måttfulla förstörelsen. Vi talar inte om läget i Gaza här, mer om de där skrangliga tanksen, några skadade byggnader och lite debris här och där runt dem på gatorna.

På väg till banken strosade jag runt ett tag i staden. Jag gick genom något grönt som måste ha varit Zarnegar Park och passerade i närheten en rad juvelerarbutiker som skyltade med fotbollsstora statyetter i Afghanistans nationalädelsten, den blålila lapis lazulin, snidade elefanter och andra gestalter, jag vill inte gissa vilka, ifall jag skulle råka skymfa fel religion. I en av dem satt en flicka som fångade mina blickar, inte bara för att hon var snygg och i min ålder, utan för hennes moderna klädsel som förde tankarna till sexiga latinamerikanskor snarare än nunnor i sjok. Han hade ett långt, brunt hårsvall med permanentade lockar, rödmålade läppar och slumrande ögon, en kort, svart kjol över bara ben, en syn som snart skulle bli omöjlig i landet. Men detta var ännu inte talibanernas Afghanistan, utan kommunisternas, där frihet och jämlikhet för kvinnorna utlovades samtidigt som jordreformer riktade mot utsugarna på landsbygden, reformer som i sin vårdslösa planering snart skulle leda till en sådan turbulens och upprördhet att revolutionen kom av sig för att ersättas av mordiska inre fraktionsstrider och Sovjetisk invasion.

Inne i den luftiga banklokalen överlämnade jag mitt ärende åt en strikt liten man med vårdad, svartglänsande frisyr, klädd i en mörk kavaj så korrekt att den skrek ut sin välskurenhet i bjärt kontrast mot det avsvalnande tumultet utanför. Jag överlämnade mitt ärende till honom och han bad mig artigt att sitta ner i en fåtölj i fonden för att vänta medan han gjorde klart transaktionen. Det tog en lång stund utan att något hände. När jag suttit tillräckligt länge för att hinna sortera upp intrycken från de senaste omtumlande resdagarna gick jag rastlöst fram till hans lucka, jag minns ingen annan kund än jag i banken, för att fråga hur lång tid jag skulle behöva vänta på att få mitt ärende löst. Han gav mig en granskande blick uppifrån och ner, tog därefter upp en stång av kolsvart afghanskt hasch från bröstfickan, bröt av ett stycke som han räckte över till mig med orden:

- You smoke this. Come back when you have finished.

Han hade måttat min kroppshydda och antagit att en par, tre centimeter av stången skulle hålla mig sysselsatt ett tag. Överraskad och smått chockad, inte av gåvan som sådan, utan för att den kom från en så korrekt tjänsteman på centralbanken drog jag mig tillbaka till mitt hotellrum i markplanet till en av de små bungalowerna för att där uppfylla tjänstemannens råd. Jag blandade gåvan med tobak rullade mig en joint och rökte på.

Om inte rådet från den blonde, tyske turisten om att ligga lågt ett tag hade låtit vettigt redan tidigare så gjorde det det definitivt nu. Den effekt som det svarta afghanet hade på mig tillät inga andra aktiviteter än att lägga sig ner på madrassen och låta rusets verkningar gälla. Om ni läst den tecknade serien The Freak Brothers, där de tre amerikanske hippina Phineas, Fat Freddy och Freewhelin' Franklin röker på med tomma ögon och ett atombombsmoln ovanför huvudena så kan ni föreställa er hur jag kände mig då. Det raffinerade haschet blåste hjärnan tom och skänkte en slags kritvit, medveten närvaro påminnande om en lucid dröm. Förstärkt av Kabuls klara bergsluft blev intrycket rent eteriskt och jag förstod vad det var som fick hippierna från väst att dra sig till staden, även om det var ett äventyr som man både behövde ha en särskild enträgen önskan för att vilja genomgå samt en bättre förberedelse än den jag besatt vid det tillfället.

Jag stannade på rummet ett bra tag. En magsjuka hade hunnit börja bullra i min mage och jag vände röven i vädret för att få bättre kontroll över den. Detta, eller kanske den orangea lunghin, ett slags virat manligt kjolplagg som jag gick klädd i, lockade en ung afghan att söka sig till mitt rum. Utan att presentera sig lade han sig på mig för att göra min bak mer bekant med hans könsorgan. Försök du, så skall du få se, tänkte jag matt, för det som höll på och bullrade där nere i min mage förde tankarna till det som dvärgarna funnit i Morias grottor, där deras girighet drev dem ner mot djupets Balroger. Jag vet inte om grabben var tankeläsare, men han avbröt sina försök och gick iväg utan ett ord. Jag minns hela händelsen som pojkaktigt enträgen och fumlig, men mer varm än våldsam. Den efterlämnade mig ingen upprördhet eller smärta, mer en resenärens förlägenhet, en ovetskap om hur denna oväntade situation skulle hanteras.

Efter ett okänt antal dagar återvände jag till banken där min sedelbunt låg lika klar som jag blivit med rökningsuppdraget. Jag tackade tjänstemannen vars intryck av mig jag funderar över än idag. Var han mest blasé, uttråkad eller irriterad av mötena med de västliga hippierna, eller var han lika förbryllad av kulturmötet som jag? I vart fall skiljdes vi artigt från varandra. Jag gick till hotellet för att betala mina räkningar.

Jag var bland de första européerna, kanske den absolut första, att komma till Kabul efter Saur-revolutionen och bland de första att lämna staden. Kanske blir jag den siste att minnas äventyret med då jag bara var 19 år fyllda.

Från Kabul skulle resan nu gå vidare till Herat och Iran längs National Highway 01, Afghanistan Ring Road, den enda asfalterade leden mellan landets olika delar. Samma sträcka fast åt andra hållet tog Alexander den store 2300 år tidigare, då han som erövrare anlade både Herat och mellanstationen Khandahar på halva resvägen. Namnet Khandahar förklaras ofta som en fonetisk utveckling av Iskandariya, den arabiska och persiska formen av Alexanders namn.

https://www.dangerousroads.org/asia/afghanistan/117-highway-1-afghanistan.html

Dessa Afghanistans tre största städer, centralpunkterna i var sin region, är mycket olika varandra i karaktär. Kabul är residenset på den svala bergsplatån, Khandahar det religiösa centret i den brännheta öknen, medan Herat är det kulturella och ekonomiska nav som gång efter annan raserats på grund av sitt strategiska läge som knutpunkt för österns handelsleder.

Första etappen från Kabul till Khandahar är ungefär 50 mil lång. Den första delen, från Kabul ner till Ghazni är en av de geologiskt mest spektakulära du kan finnas. Om det finns någon plats på jorden där plattektoniken kan bli synlig för det blotta ögat är det här bland Hindukushs förlöpare. Delar av jordskorpan har våldsamt tryckts upp som spetsiga berg där de olika geologiska mönstren går i sned sik-sak-vinkel från färdvägen upp mot bergstopparna. Efter tiotalet mil av geologisk dramatik blir även den mest vetgirige resenären övermättad av intryck och då kan den övergång till flackt och dammigt slättland som kommer efter Ghazni snarast kännas lugnande.

För min resa blev det lugnet bedrägligt kort. Strax norr om Khandahar, där bergen och den torra slätten var på väg över i öken, tog reslugnet slut. Bussen stannade och vi ombads att kliva ur. Respaus, tänkte jag, men det var ett motorhaveri. Inget att göra, bara att vänta på att nästa buss skulle komma för att plocka upp oss.

Där stod jag vid en vägkant, mitt i halvöknen tillsammans med ett dussintal män, av den skäggiga, vitklädda sort som lindade sina turbaner lösare än sikherna i Punjab, de som snart skulle komma att utgöra grunden för talibanrörelsen, med centrum i Khandahar. Ingen av dem pratade engelska, det var med handviftningar jag fick mina instruktioner. Med dem förde de mig fram till en låg byggnad, den enda jag minns från vägkanten vid slätten, troligen en rastplats för resande där bussen valt att stanna, för där kunde vi få servering i väntan på nästa buss. Det var här jag blev vegetarian för livet, första veckan i maj, 1978. Den fårragu med ris som serverades hade attraherat hela traktens population av flugor och även om en miljon av dem inte kan ha fel kände jag tydligt att detta inte var menat för mig. Det minne jag bar med mig från Maharashtras vegetariska kök var inte meningen att bryta. Jag skulle bära med mig det hem och avstå från att solka ner det under resan. Så fårragun fick vara, inte bara där utan för resten av livet. Jag beslöt mig för aldrig mer utsätta mig för något liknande och snart nog kom en ny buss för att hämta oss, så mitt beslut behövde inte så snart låta sig frestas av hungerns makter.

Från resten av resan minns jag inte mycket, varken av staden Khandahar mitt på resan eller de långa milen som återstod fram till Herat. Kanske var jag mätt på upplevelser, kanske hade natten fallit in. Efter Khandahar börjar Dasht-e-Margo, dödens öken att breda ut sig, men med reströttheten och min accelererande magsjuka hade jag annat att tänka på. En minnesbild återstår av landskapet och jag kan inte säga om den kommer före eller efter Herat, den kanske till och med är från Iran. Det är samma flod, Hari Rud som ringlar sig fram till från den persiska slätten en bit in i Afghanistan. Övergången från ökenmark till grönska kommer genom små, fräscht ljusgröna uppodlade dalgångar som flacka sänkor i brunbrända stäppmarker. Jag minns minnet av en sådan som paradisisk. Som en skör, himmelsk svepning av grönt mitt i allt det torrt brunbrända och jag förstår att visionen av paradiset kan komma från dessa marker.

Från Herat har jag min näst sista bestående minnesbild och jag förvånar mig över hur mycket information jag har lyckats få ut av denna. Minnet bet sig fast, kanske för att det innehåller ett socialt trauma. Jag sitter och äter vid ett restaurangbord och en främmande man kommer fram och slår mig på handen. Jag förstår inte varför och blickar förvånat tillbaka mot honom. Hans min är tillrättavisande, inte aggressiv. Jag har gjort någonting fel. Så förstår jag. Han pekar på min arm och säger något på dari och jag nickar och rättar mig. Jag är vänsterhänt. Så klart skall man inte äta med vänster hand. Det är den man torkar sig i röven med efter man har skitit, i ett land utan toalettpapper, men med en vattenkran eller en skål att tvätta sig med vid sidan av hålet i golvet.

Kanske därför, kanske inte minns jag även rummet jag satt i så väl. Det var så annorlunda mot det jag mött tidigare. Det var stort och luftigt, jag letar efter ord och landar först i monumentalt, men det känns för präktigt. Istället föreslår ChatGPT efter min beskrivning palatialt, palatsliknande, och där har vi det. Någonting i Herat känns kungligt och orientaliskt på samma gång och här faller så många historiska och arkitektoniska nycklar på sin plats. Här börjar den persiska byggnadskulturen, med ett orientaliskt formspråk som skiljer sig från det indiska överbelamrade gyttret. Fläktar i taket, mycket spatiöst utan att vara för pråligt. Rymliga schäslonger som sittplatser i en orientalism så stram att man förväntar sig se en man med röd fez på huvudet komma in genom en dörr, fast den huvudbonaden säkerligen ej synts i Herat under min levnad. Minnet av lokalen får mig att tänka på gamla filmer som Casablanca. Men den staden ligger ju i Marocko? Då upplyser ChatGPT mig om att Hollywood hämtade inspirationen till sina orientaliska filmer från Persien istället för den arabiska kulturkretsen. Sant eller inte, det får pusselbitarna att falla samman så väl att jag köper det.

Jan Myrdal har beskrivit Herat väl i boken om hans och Gun Kessles resa genom Afghanistan på 1950-talet. Herat var huvudstad och kulturellt centrum i det sena Timuridimperiet, efter år 1405 då alla de blodiga erövringarna och massakrerna redan var genomförda och härskarna för en tid kunde lugna ner sig och fokusera på en islamsk renässans i väntan på sönderfall och undergång. Här utvecklades en persisk-mongolisk blandkultur från vilken ett formspråk spred sig över hela den muslimska världen, med konst, arkitektur, mosaik, kalligrafiska fresker och reliefer, poesi och keramik och mycket annat, så rikt beskrivet av både Myrdal och källor på nätet att jag bara kan uppmuntra er läsare att söka vidare på det. Jag är glad att jag genom min minnesbild kunde få en liten doft av detta och att jag därefter har kunnat få den så rikligt förklarad och bekräftad.

På väg från Herat till den persiska gränsen får jag min allra sista minnesbild från Afghanistan. Två män i traditionellt vita dräkter sitter i huk på marken på var sin sida om en enkel ugn, murad direkt på marken som en sockertopp. De bakar bröd alldeles för sig själva och jag vet inte för vilka. Scenen ser medeltida ut, ett 1600-tal som kommer i bjärt kontrast mot det helt 1900-talsmoderna Iran som möter mig på andra sidan gränsen. Ett hopp på trehundra år på färre minuter än så. Men männen i Afghanistan var nöjda, de utstrålade denna sagolika obrutna självständighetens glädje som blivit mitt bestående minne av det afghanska folket. I Iran kokade vreden och missnöjet, trots eller kanske tack vare den högre och modernare levnadsstandarden. Shahen skulle bort, hatet mot honom var lika utbrett som hans porträtt och avbilder som satt överallt i landet. Precis vid gränsen hälsades jag välkommen till Iran av en gigantisk reklampelare med en bild av den glatt vinkande shahen spatserande på en jordglob. Jag kopplade hatet mot honom till den bilden. Fick man aldrig vara ifred för karlen. Sex månader senare skulle han vara borta och Iran nedslungad i den iranska revolutionens virvel.

Men det är en historia för nästa kapitel. Här slutar min berättelse om Afghanistan.

Hur kommer det att gå för Iran?

 Högern gnölar om att vänstern inte stödjer protesterna i Iran med tillräcklig styrka. Här kommer min sammanfattning.

Ilskan mot regimen är förståelig. Särskilt det mossiga budet om att anbefalla kvinnor särskild klädsel för tankarna tillbaka till sekler värda att glömma. Samtidigt bör man komma ihåg att regimförändringar meddelst framprovocerade folkopinioner är ett favorittrick från två av de politska agenter vars ledare mest högljutt hyllar de folkliga revolterna - Mossad och CIA.

Vi har sett det förr - färgrevolutioner för att störta ner politiska fiender till USA och Israel i kaos. Inte för att det inte behövs förändring, utan för att resultatet inte kommer att gagna folket ifall de är framtagna av externa krafter.

Nu tror jag inte att det behövs mycket till för att tända en gnista i Iran, missnöjet med regimen är kompakt, stödet till en förändring från exiliranierna jorden runt är kompakt, men en förändring till vad?

Upproret saknar både organisation och politiskt ledarskap. Den son till shahen som uppbackad av Israel och Västmakterna vill återta tronen som kronprins sägs ha ett brett stöd som övergångsfigur, men en övergång till vad? Han har inget organiserat stöd i landet, han har inte besökt det på decennier, upproret har hittills beskrivits som oorganiserat, spontant och utan ledarskap med en plan om hur ett maktskifte skulle genomföras. Hans sympati kommer från dem som vill tillbaka till tiden förre mullorna, men jag som var i Tehreran då minns hur avskydd hans far shahen var bland folket där då. Många sade öppet att de ville döda honom och några månader senare tvingades han att fly landet. Den gången togs energin i det folkliga upproret över av de religiösa krafterna, av en ayatolla som flögs till Iran genom fransk försorg. Om Israel eller USA flyger in en ny Pahlavi Reza till Teheran efter en tänkt lyckosam revolt är det på nytt en externt finansierad makthavare som skall sättas till att ta skutan över Iran, denna gång för att navigera landet till en support för en representativ demokrati av västvänlig modell, vars nyvalde ledare kommer att vara tvungen att navigera mellan de utländska krafterna och folkets önskemål för att få behålla sin post och kanske livhanken med.

Samtidigt rapporterar oberoende nyhetskällor om att den iranska maktapparaten är förhållande intakt trots striderna. 500 döda bland demonstranterna har skakat landet men maktapparaten inte mycket mer än så. Kanske blir det ett Tjeckoslovakien 1968 istället för ett Maidan 2014, så vad exakt finns det i nuläget att jubla över? Ännu återstår att vänta och se.