Jag fick ihärdiga frågor av en Facebookdebattör ifall jag kunde ställa mig bakom ett fördömande av Rysslands krigshandlingar i Ukraina. Här kommer svaret:
För det första är jag inte särskilt förtjust i att fördöma någon part inom de internationella relationerna. Jag ser fördömandet som ett plakatspråk, ett språkbruk för politiska manifest och officiella uttaladen. Jag föredrar att analysera och kritisera, oavsett vilken parts förseelser det är vi talar om i en konflikt.
Fördömandet har som jag ser det tre olika funktioner:
* Emotionell förlösning
*Godhetssignalering (virtue signaling)
* Politiskt ställningstagande.
Som emotionell förlösning formulerar fördömandet:
När jag läser om Rysslands krigsbrott känner jag avsky och förtvivlan, därför att jag önskar att världen vore en fredligare plats och att varken människor eller stater skulle behandla varandra på det viset.
Det är OK, det är en fras jag kan ställa upp på. Men även:
När jag läser om Rysslands krigsbrott känner jag mig osäker, eftersom jag skulle vilja veta om det som står i beskrivningen är sant eller inte, och det är svårt för mig att göra eftersom jag känner till för lite om sakförhållandena på plats.
Med dessa två uttalanden får du en helhetlig beskrining av mina känslor inför informationen om krigsbrotten.
Med godhetssignalering menar jag ett ställningstagande för att visa omgivningen på vilken sida man står i en konflikt. "Jag tycker så här, jag vill tillhöra det här gänget och att ni skall se på mig på det här sättet." Godhetssignalering har jag inte så mycket intresse för längre. Jag tillhör inte den "goda sidan".
Så kommer vi till det som fördömandet ursprungligen är avsett till för att vara - en politisk markering. Där är det enkelt att fördöma ALLA krigsbrott. Stater skall ej begå våldshandlingar mot civila eller fångar i krig. Det är en enkel fråga. Vi har internationella avtal om det och jag tycker att de är bra. Jag tycker att de skall följas.
När vi kommer vi till att fördöma ett SPECIFIKT krigsbrott blir frågan känsligare av två anledningar:
1) Har krigsbrottet ägt rum? Är det korrekt beskrivet?
2) Hur skall det beivras?
3) Vilka konsekvenser kommer fördömandet att få som politiskt ställningstagande?
För att fördjupa svaret kring punkt 1) Kan det vara intressant att både återgå till den känslomässiga grunden bakom fördömandet, samt analysen av vad ordet försömande verkligen betyder. Känslorna kring krigsbrott var som jag beskrev det tudelade. Vrede och avsky över händelsen, men osäkerhet över om beskrivningen av det var korrekt, eller färgat av propaganda. Under konflikter pågår informationskrig, där man får sålla bland den ena partens beskrivningar av motpartens grymheter Man måste veta att det som motparten anklagas för är korrekt, så att man inte reagerar känslomässigt kring fel sak. (Jag vill även här uppmärksamma på det väsentliga med att granska de anklagelser som kommer från den EGNA parten mot FIENDEN, eftersom de bär risken av att ingå i den säkerhetspolitiska krigspropagandan. Den mesta krigspropagandan riktas ej emot motparten, utan emot hemmapubliken, eftersom den är enklas och viktigast att dupera)
Här kommer vi in på den språkliga betydelsen av ordet för-döma. Att för-döma är att de en dom i förtid, i vätan på att den domstol som är avsatt till att komma med ett professionellt utlåtande har gjort sin insats. Vi hör ofta vår regering säga runt de parter som de försvarar, USA, Israel och dit kan vi även räkna Ukraina: "Det är för tidigt att komma med ett uttalande, låt oss vänta och se vad de internationella domstolarna kommer fram till". Det tolkas i fallet Israel som att regeringen tycker att det tex är OK med folkmord på palestinier. Det tror jag inte att de gör. Istället tror jag att de är osäkra över om uppgifterna de får till sig om folkmord är korrekta och helst inte vill att de skall vara det. därför att de vill vänta med ett uttalande för att inte stöta sig med de allierade parterna USA eller Israel.
Det är fegt att avstå från ett avståndstagande ifall man är SÄKER på ATT ett krigsbrott har skett. Det ett tecken på att man befinner sig i ett politiskt spel där man inte vill göra sig ovän med sin allierade.
Utifrån den analysen kan jag fördöma alla de krigsbrott som jag tror har skett, men vi får i så fall ta dem ett och ettf, eftersom jag inte känner mig övertygad om att beskrivningen av dem alla är sanna. Det kan bero på flera faktorer, som att de är felaktigt beskrivna som en del av krigspropagandan, eller att de hur gräsliga de än synes vara INTE är krigsbrott, bara en av de allmänna vidrigheter som bägge parter begår mot varandra under ett krig. (Därav Military summarys kommentar efter varje analys om frontläget i Ukraina: We condemn ALL the violence in the world)
Under de nästa två punkterna vill jag berätta varför jag drar mig för att använda fördömandet av krigsbrott som ett plakatspråk, även om det finns fog för att göra det. Efter att man har konstaterat att ett krigsbrott har ägt rum därefter fördömt det kommer nästa fråga:
2) Hur skall det beivras?
Fördömandet av brott kräver att man är beredd att göra något för att stoppa eller lagföra brottslingen, annars är fördömande bara ett slag i luften, alltså en godhetssignalering.
Så ifall vi fördömer Ryssland för dess krigsbrott, hur skall vi se till att brottslingarna blir lagförda?
Här kommer vi in även på den tredje frågan:
3) Vilka konsekvenser kommer fördömandet att få som politiskt ställningstagande?
Ett fördömande av Ryssland för dess krigsbrott innebär för att det skall vara verksamtatt vi även även bör tillse att de skyldiga får ta den lagliga konsekvensen av sina handlingar, och hur gör man det avseende brott i en krigssituation?
Här kan vi rent generellt se skillnad på två¨olika fall av krigsbrott:
Krigsbrott som vi själva eller den part vi är allierad med har begått.
Krigsbrott som motparten har begått.
Krigsbrott som vår allierade part har begått är enklare att ställa krav på avseende hoppet att få en snabb lösning. Vi kan påverka vår allierade med fredligare medel än vi kan påverka motparten. (Härav min tendens att snabbare komma med anklagelser emot USA; NATO eller ISrael, eftersom de makterna är att ses som Sveriges allierade i den globala maktkampen)
Anklagelser om krigsbrotten mot den allierade parten kan verka för en fredlig lösning av konflikten. Som ett exempel på det kan vi se Vietnamkriget, där protesterna i Väst mot USA:s krigsbrott ledde till en opinion för att avsluta konflikten. VIlka krav kan vi ställa på en part vi redan befinner oss i konflikt med? Anklagelser om krigsbrott mot dem kan leda till att trappa upp krigsretoriken - vi behöver först få till ettslut på konflikten, helst som segrare innan vi kan ställa krav på att motparten skall lagföras fär sina krigsbrott.
Det hölls inga Nürnbergrättegångar mot det andra världskrigets segrare, även om deras krigsbrott på många sätt var lika avskyvärda som förlorrarsidans. Här behöver vi vara realister för att förstå dels vilka som kommer att kunna straffas för de brott de har begått i en konflikt, dels förstå vad anklagelser och fördömanden får för politiska konsekvenser.
Som svar på frågan nr 2 om hur krigsbrotten skall beivras och lagföras får vi skilja mellan två olika sorters anklagelser:
a) De som riktar sig mot enskilda befäl eller soldater
b) De som riktar sig mot den ryska statsledningen
De krigsbrott som utförts av enskilda personer är lättare att hantera. Man kan väcka dem i internationella domstolar och ställa krav på den ryska statsledningen att utlämna de åtalade eller att lagföra dem själva. Det kan göras innan ett fredsavtal skrivits under eller efter. Chanserna att den ryska statsledningen skulle lämna ut sina egna innan ett fredsavtal har underskrivits är minimal. Varken USA eller Israel respekterar internationella domstolar och lämnar aldrig ut egen personal till dem och jag hyser inget hopp om att ryssarna skulle göra det heller.
Anklagelser riktade mot den ryska statsledningen är det ännu värre med. De kommer inte stt kunna leda till åtgärder med mindre än att Ryssland kapitulerar eller genom en statskupp där den nuvarande ledningen fängslas eller avsätts av kuppmakarna. Jag ser inga utsikter till att något av detta skall ske, jag tror inte ens att väst ser en rysk kapitulation eller lyckad statskupp som något troligt utfall av konflikten, jag förpassar alla sådana funderingar till drömmarnas rike.
Slutsatsen blir då att anklagelser om krigsbrott emot enskilda befäl eller soldater kan väckas av Väst I SAMARBETE med den ryska statsledningen. De KAN utgöra en del av fredsprocessen. Anklagelser MOT den ryska statsledningen har bara en funktion - att hetsa på krigspropagandan i Väst om att Ryssland måste besegras i kriget, genom ökade militära insatser från Väst.
För mig är det viktigtaste att få ett slut på striderna. Det är det bästa sättet att förhindra att ytterligare krigsbrott begås. Jag tror inte att Ryssland kan besegras, delse eftersom de är en kärnvapenmakt, men även för att deras logisktiska fördelar och motivation inför ett krig vid deras egen gräns är större än Västsblockes förmåga att "sätta press" på dem utan att själv ge sig in i striderna med egen trupp - något som i sig riskerar att leda till ett kärnvapenkrig. Jag tror att förhoppningarna att Ryssland skulle kollapsa ekonomiskt eller militärt innan Ukraina gör det är missriktade. Jag anser även att de krigsbrott som den ryska statsledningen har begått dels genom att starta kriget, dels genom att ratificiera handligar som det redan lagförda exemplet om att bortföra ukrainska barn från stridsområdet är mindre belastande än USA:s angreppskrig mot Irak och Israels folkmord i Gaza. Inget av dessa har lagförts genom påtryckningar från Väst. Jag ser därför anklagelserna mot den ryska statsledningen om krigsbrott och olagligt krig som en del av den västliga krigspropagandan, oavsett argumentationenen om huruvida Rysslands anfall mot Ukraina är att jämföra med NATO:s anfall mot Serbien, USA:s anfall mot Irak, Israels attack på Gaza eller ej. Jag anser även att NATO har accepterat kriget och gått in i kriget som en aktiv part genom att sabotera fredsförhandlingarna i Istanbul i april 2022 och att de därmed är lika ansvariga för att kriget hålls igång som Ryssland.
Alltså.
Ja, jag fördömer alla konstaterade krigsbrott, begågna av Ryssland såväl som andra parter.
Ja, jag tycker att krigsbrott utförda av enskilda befäl eller soldater skall lagföras I SAMARBETE med den ryska statsledningen. Jag tycker även att den ryska statsledningen skall SKARPT KRITISERAS för de handlingar som medvetet riktar sig mot civilt lidande i kriget. Jag vill UNDVIKA att använda fördömanden vars konsekvenser gör fredsarbetet otänkbart. Detta är nog den största analytiska skillnaden mellan de som i första hand vill se en snabb fredesuppgörelse, jämfört med de som i första hand vill arbeta för en seger mot Ryssland i kriget.
Jag vill se ett fredsavtal imed Ryssland angående konflikten i Ukraina och ser få eller inga utsikter till att den ryska statsledningen skulle kunna straffas för för de aktioner de har tagit under krigets gång. Därför bör fokus vara på att få ett stopp på krigshandlingarna snarare än att använda sig av ett politiskt språk som försvårar ett slut på stridigheterna.
Avslutningsvis vill jag även påminna om vad Herren Jesus Kristus, sade i Lukasevangeliet 6:37:
Döm inte, och ni skall inte bli dömda. Fördöm inte, och ni skall inte bli fördömda. Förlåt, och ni skall bli förlåtna.
