Om Det Absoluta

 Fysik är en underbar konst, men den börjar i den ände ifall man vill försöka förstå helheten. Fysik, liksom all naturvetenskap analyserar delarna och de mönster - de "lagar" - de beter sig efter. Delarnas beteende kan förstås med stor precision, men ju närmare man kommer försöket att sammansätta förståelen av dem till en sammanhållen helhet, desto vildare stretar de olika delteorierna iväg från varandra.

Enligt optimisterna är det bara en tidsfråga innan fysiken kommer att kunna sammanställa all kunskap om verkligheten i en GUT, en Grand Unified Theory. Det har det varit i hundra år nu, utan att vi har lyckats att komma närmare en lösning på gåtan om varför svaret, enligt Douglas Adams, skulle vara 42. 

Enligt Gurdjieffs esoteri kommer drömnen om en GUT aldrig att kunna realiseras, med ett argument lika enkelt som skönt. Gud, Kosmos, Universum Existensen eller Världalltet, vad du än vill kalla det, Gurdjieff kallar det för Det Absoluta befinner sig i Värld nr 1. Världen där allt är helt, allt är en enhet. I den världen kan man inte "tänka", eftersom tankar bygger på logik, manipulation av symboler och den leken börjar först i Värld 3, den som består av tre olika delar. Vi kan kalla dem för tes, antites, syntes;  A = B ; början, mitt, slut; Brahma, Vishnu, Shiva,  Fader, Son och Helig Ande; gravitation, stark växelverkan, elektrosvag kraft; materia, energi, information; kropp, själ, ande osv. Det Absoluta sönderfaller i sin önskan att skapa händelser, att ge världen liv först i tre, i en treenighet,  till Värld 3, därefter delar den sig till Värld 6, 12, 24 osv i fortlöpande splittring och sönderfall ner till Världsrna nr 96, 192 och 384 där vi lever våra liv. Oavsett vad dessa siffror representerar kan logiken som vetenskapen bygger på aldrig komma längre än till att förstå Värld nr 3, där "tänkandet" börjar och ännu fungerar. För att komma till det Absoluta, till Värld nr 1 behöver man ge upp tänkander, låta Atman förena sig med Brahman, bli ett med Världsalltet, leva i One-ness och Is-ness. Då förstår man att Närvaron är allt som finns och att Medvetandet om den är ett och samma. Något mer än så finns det ej att föratå, likväl förstår man allt när man väl har sett det.

Allt på nivån av Värld 1 vill säga. I de andra världarna behöver man forfarande lära sig mer om detaljerna, böja italienska verb, läsa om Stephen Hawkins försök att fösa ihop kvantfältsteori och gravitation i samma låda, samt fundera över Leela, världens lek som Det Absoluta skapade genom att sönderfalla, i sin önskan att ge världen Liv och händelser

Om filosofins historia

 När jag kom från Indien 19 år gammal för att berätta om alla under jag mött där fann jag som så många gånger därefter att folk inte var särskilt intresserade av att få veta mer om sådant som inte passade in i de erfarenheter de redan hade förvärvat. De kristna var inte intresserade av religiösa upplevelser som inte cirklade kring Herren Jesus Kristus, de vetenskapligt orienterade var inte intresserad av österländsk mystik, medan de vänsterinriktade ställde sig kallsinniga till andra kamper än den mot kapitalet. Den glädje jag bar inom mig och ville förmedla passade sig bäst för barerna, där folk är mer benägna att låta sig att underhållas en stund med lättsamt prat.

En sak fann jag särskilgt märklig. När jag slog upp en tjock bok om klassisk filosofi fann jag inget om Buddha, Mahavira, Lao Tse, Chuang Tzu, Milarepa, Shankara, Bodhidharma, Krishna, Arjuna, Mullan Nasr Eddin eller några andra figurer jag lärt känna på vägen. Allt handlade om Grekland, Om Aristoteles, Platon Zenon, Demokritos och andra figurer jag inte visste så mycket om. Var kulturen en lokal produkt som skolade oss in i ett visst geografiskt sammanhang, utan att ta något globalt helhetsgrepp om människans historia? Visst verkar det så.

I väst tillskriver vi oss äran av de gamla grekernas demokratiska landvinningar, eftersom det vi producerar idag mest är Epstein files. I öst hyllar de Buddha, eftersom Modi och Nerhu har lite svårt att fylla de gamla skorna med nytt innehåll.

Må så vara, det kan var ett universiellt fenomen. Eftersmaken av att höra någon i Objektivistiskt skimmer säga att "ljuset kommer från Väst", det är bara vi som har haft demokratiska eller filosofiska traditioner klingar dock falskt i mina öron. Det blir till en andlig nykolonialism, det är bara vi som har en idètradition värd att föra vidare, styrkta av att Newton en gång på 1600-talet uppfann mekaniken, en bedrift som i sanning var epokgörande för mänsklighetens hela utveckling och som för en tidsperiod på 300 år gav Västerlandet dess globalt materialistiska överhöghet.

Som motbild kan man ställa sig frågan varför kristendomen aldrig fick mer än marginellt fotfäste i vare sig Indien, Kina eller Japan. Var det för att de var tröga i huvudet, eller för att de redan hade filosofiska traditioner starka nog att enkelt klara andtormningen från Väst. Så ni har en frälsare? Vad heter han, Jesus? Ok vi lägger in honom här i kartoteket under karismatiska bhakti-troende. OK, nu har filosofer, Platon och Aristotelses? Det verkar som om de har hämtat en del inspiration från Siddharta och Zarathustra.

När frågan om demokrati kommer på tal vill jag inte förneka att yttrandefrihet är en bra sak och att regeringscensur skrämmer mig vart den en förekommer. Däremot är jag inte lika villig att försvara det representativa flerpartisystemet som vad många andra är. JAg förstår inte riktigt skillnaden mellan att ha ett parti som styr en stat, men flera olika fraktioner och lokalpolitiker inom det som kämpar med varandra om folkets popularitet, eller att ha flera olika partier som likriktar sig till varandra för att kunna föra samma politik, samtidigt som de skäller ut varandra inför öppna kameror för att vinna folkets gunst i en slags negativitetens Miss World-tävling.

Jag tänker på det när jag hör folk tala om demokratin i Väst och Öst, om ryska valresultat kontra västeuropeiska, hur svårt det verkar vara för många att få in i skallen att folk överallt är ungefär lika nåjda eller missnöjda med sina politiker som vad vi är här i Väst. De kan till och mer vara mer nöjda i Långbortistan, jag minns flera program från radio och TV, filosofiska rummet och utbildningsradion där blida journalister försökt förmedla den revolutionerande tanken att jovisst, kineserna hyser ett större förtroende för sina politiker än vad vi gör i Väst och de tror att de kan påverka dem, med argumentet att de är tillsatta för att tjäna folket och därför måste lyssna på dem. Att valarbetet för att tillsätta delegater för styret av Gadaffis gröna socialism kunde vara synnerligen intenseivt, med heta lokala omröstningar, att världens största demokrati är Indien, att kommunismen har lyckats i Kerala och det bästa av allt -att kineserna inte VILL ha demokrati, eftersom det innebär att deras idioter till grannar skulle få rösträtt eller att den ryska befolkningen på Krim troligen röstade för att få tillhöra Ryssland till 99% utan något behov av valfusk.

Slutligen sammanfattat tillhör jag den allra värsta dissidenten av dem alla - jag tror inte att vår kultur eller politiska historia är särskilt överlägsen andras, den är lite annorlunda bara, med sina speciella poänger och svagheter och att vägen mot en sann har det globalism är att försöka lyssna mer om hur andra, istället för att utgå att det bästa för dem skulle vara att i korstågens andra vilja pracka på dem det egna.

I vart fall tror jag mig veta att detta är vägen mot en global fred, det vi just nu behöver mest av allt, om vi inte vill se oss tvingade att återvända 1000-tals år tillbaka i tiden och ta ny sats för att försöka överleva bland ruinerna.

Samtalet om det transnationella kapitalet och dess omlokalisering till nya jaktmarker får vi ta en annan gång.

Om att fördöma Rysslands krigsbrott i Ukraina

Jag fick ihärdiga frågor av en Facebookdebattör ifall jag kunde ställa mig bakom ett fördömande av Rysslands krigshandlingar i Ukraina. Här kommer svaret:

För det första är jag inte särskilt förtjust i att fördöma någon part inom de internationella relationerna. Jag ser fördömandet som ett plakatspråk, ett språkbruk för politiska manifest och officiella uttaladen. Jag föredrar att analysera och kritisera, oavsett vilken parts förseelser det är vi talar om i en konflikt.

Fördömandet har som jag ser det tre olika funktioner:

* Emotionell förlösning

*Godhetssignalering (virtue signaling)

* Politiskt ställningstagande.

Som emotionell förlösning formulerar fördömandet:

När jag läser om Rysslands krigsbrott känner jag avsky och förtvivlan, därför att jag önskar att världen vore en fredligare plats och att varken människor eller stater skulle behandla varandra på det viset.

Det är OK, det är en fras jag kan ställa upp på. Men även:

När jag läser om Rysslands krigsbrott känner jag mig osäker, eftersom jag skulle vilja veta om det som står i beskrivningen är sant eller inte, och det är svårt för mig att göra eftersom jag känner till för lite om sakförhållandena på plats.

Med dessa två uttalanden får du en helhetlig beskrining av mina känslor inför informationen om krigsbrotten.

Med godhetssignalering menar jag ett ställningstagande för att visa omgivningen på vilken sida man står i en konflikt. "Jag tycker så här, jag vill tillhöra det här gänget och att ni skall se på mig på det här sättet." Godhetssignalering har jag inte så mycket intresse för längre. Jag tillhör inte den "goda sidan".

Så kommer vi till det som fördömandet ursprungligen är avsett till för att vara - en politisk markering. Där är det enkelt att fördöma ALLA krigsbrott. Stater skall ej begå våldshandlingar mot civila eller fångar i krig. Det är en enkel fråga. Vi har internationella avtal om det och jag tycker att de är bra. Jag tycker att de skall följas.

När vi kommer vi till att fördöma ett SPECIFIKT krigsbrott blir frågan känsligare av två anledningar:

1) Har krigsbrottet ägt rum? Är det korrekt beskrivet?

2) Hur skall det beivras?

3) Vilka konsekvenser kommer fördömandet att få som politiskt ställningstagande?

För att fördjupa svaret kring punkt 1) Kan det vara intressant att både återgå till den känslomässiga grunden bakom fördömandet, samt analysen av vad ordet försömande verkligen betyder. Känslorna kring krigsbrott var som jag beskrev det tudelade. Vrede och avsky över händelsen, men osäkerhet över om beskrivningen av det var korrekt, eller färgat av propaganda. Under konflikter pågår informationskrig, där man får sålla bland den ena partens beskrivningar av motpartens grymheter Man måste veta att det som motparten anklagas för är korrekt, så att man inte reagerar känslomässigt kring fel sak. (Jag vill även här uppmärksamma på det väsentliga med att granska de anklagelser som kommer från den EGNA parten mot FIENDEN, eftersom de bär risken av att ingå i den säkerhetspolitiska krigspropagandan. Den mesta krigspropagandan riktas ej emot motparten, utan emot hemmapubliken, eftersom den är enklas och viktigast att dupera)

Här kommer vi in på den språkliga betydelsen av ordet för-döma. Att för-döma är att de en dom i förtid, i vätan på att den domstol som är avsatt till att komma med ett professionellt utlåtande har gjort sin insats. Vi hör ofta vår regering säga runt de parter som de försvarar, USA, Israel och dit kan vi även räkna Ukraina: "Det är för tidigt att komma med ett uttalande, låt oss vänta och se vad de internationella domstolarna kommer fram till". Det tolkas i fallet Israel som att regeringen tycker att det tex är OK med folkmord på palestinier. Det tror jag inte att de gör. Istället tror jag att de är osäkra över om uppgifterna de får till sig om folkmord är korrekta och helst inte vill att de skall vara det. därför att de vill vänta med ett uttalande för att inte stöta sig med de allierade parterna USA eller Israel.

Det är fegt att avstå från ett avståndstagande ifall man är SÄKER på ATT ett krigsbrott har skett. Det ett tecken på att man befinner sig i ett politiskt spel där man inte vill göra sig ovän med sin allierade.

Utifrån den analysen kan jag fördöma alla de krigsbrott som jag tror har skett, men vi får i så fall ta dem ett och ettf, eftersom jag inte känner mig övertygad om att beskrivningen av dem alla är sanna. Det kan bero på flera faktorer, som att de är felaktigt beskrivna som en del av krigspropagandan, eller att de hur gräsliga de än synes vara INTE är krigsbrott, bara en av de allmänna vidrigheter som bägge parter begår mot varandra under ett krig. (Därav Military summarys kommentar efter varje analys om frontläget i Ukraina: We condemn ALL the violence in the world)

Under de nästa två punkterna vill jag berätta varför jag drar mig för att använda fördömandet av krigsbrott som ett plakatspråk, även om det finns fog för att göra det. Efter att man har konstaterat att ett krigsbrott har ägt rum därefter fördömt det kommer nästa fråga:

2) Hur skall det beivras?

Fördömandet av brott kräver att man är beredd att göra något för att stoppa eller lagföra brottslingen, annars är fördömande bara ett slag i luften, alltså en godhetssignalering.

Så ifall vi fördömer Ryssland för dess krigsbrott, hur skall vi se till att brottslingarna blir lagförda?

Här kommer vi in även på den tredje frågan:

3) Vilka konsekvenser kommer fördömandet att få som politiskt ställningstagande?

Ett fördömande av Ryssland för dess krigsbrott innebär för att det skall vara verksamtatt vi även även bör tillse att de skyldiga får ta den lagliga konsekvensen av sina handlingar, och hur gör man det avseende brott i en krigssituation?

Här kan vi rent generellt se skillnad på två¨olika fall av krigsbrott:

Krigsbrott som vi själva eller den part vi är allierad med har begått.

Krigsbrott som motparten har begått.

Krigsbrott som vår allierade part har begått är enklare att ställa krav på avseende hoppet att få en snabb lösning. Vi kan påverka vår allierade med fredligare medel än vi kan påverka motparten. (Härav min tendens att snabbare komma med anklagelser emot USA; NATO eller ISrael, eftersom de makterna är att ses som Sveriges allierade i den globala maktkampen)

Anklagelser om krigsbrotten mot den allierade parten kan verka för en fredlig lösning av konflikten. Som ett exempel på det kan vi se Vietnamkriget, där protesterna i Väst mot USA:s krigsbrott ledde till en opinion för att avsluta konflikten. VIlka krav kan vi ställa på en part vi redan befinner oss i konflikt med? Anklagelser om krigsbrott mot dem kan leda till att trappa upp krigsretoriken - vi behöver först få till ettslut på konflikten, helst som segrare innan vi kan ställa krav på att motparten skall lagföras fär sina krigsbrott.

Det hölls inga Nürnbergrättegångar mot det andra världskrigets segrare, även om deras krigsbrott på många sätt var lika avskyvärda som förlorrarsidans. Här behöver vi vara realister för att förstå dels vilka som kommer att kunna straffas för de brott de har begått i en konflikt, dels förstå vad anklagelser och fördömanden får för politiska konsekvenser.

Som svar på frågan nr 2 om hur krigsbrotten skall beivras och lagföras får vi skilja mellan två olika sorters anklagelser:

a) De som riktar sig mot enskilda befäl eller soldater

b) De som riktar sig mot den ryska statsledningen

De krigsbrott som utförts av enskilda personer är lättare att hantera. Man kan väcka dem i internationella domstolar och ställa krav på den ryska statsledningen att utlämna de åtalade eller att lagföra dem själva. Det kan göras innan ett fredsavtal skrivits under eller efter. Chanserna att den ryska statsledningen skulle lämna ut sina egna innan ett fredsavtal har underskrivits är minimal. Varken USA eller Israel respekterar internationella domstolar och lämnar aldrig ut egen personal till dem och jag hyser inget hopp om att ryssarna skulle göra det heller.

Anklagelser riktade mot den ryska statsledningen är det ännu värre med. De kommer inte stt kunna leda till åtgärder med mindre än att Ryssland kapitulerar eller genom en statskupp där den nuvarande ledningen fängslas eller avsätts av kuppmakarna. Jag ser inga utsikter till att något av detta skall ske, jag tror inte ens att väst ser en rysk kapitulation eller lyckad statskupp som något troligt utfall av konflikten, jag förpassar alla sådana funderingar till drömmarnas rike.

Slutsatsen blir då att anklagelser om krigsbrott emot enskilda befäl eller soldater kan väckas av Väst I SAMARBETE med den ryska statsledningen. De KAN utgöra en del av fredsprocessen. Anklagelser MOT den ryska statsledningen har bara en funktion - att hetsa på krigspropagandan i Väst om att Ryssland måste besegras i kriget, genom ökade militära insatser från Väst.

För mig är det viktigtaste att få ett slut på striderna. Det är det bästa sättet att förhindra att ytterligare krigsbrott begås. Jag tror inte att Ryssland kan besegras, delse eftersom de är en kärnvapenmakt, men även för att deras logisktiska fördelar och motivation inför ett krig vid deras egen gräns är större än Västsblockes förmåga att "sätta press" på dem utan att själv ge sig in i striderna med egen trupp - något som i sig riskerar att leda till ett kärnvapenkrig. Jag tror att förhoppningarna att Ryssland skulle kollapsa ekonomiskt eller militärt innan Ukraina gör det är missriktade. Jag anser även att de krigsbrott som den ryska statsledningen har begått dels genom att starta kriget, dels genom att ratificiera handligar som det redan lagförda exemplet om att bortföra ukrainska barn från stridsområdet är mindre belastande än USA:s angreppskrig mot Irak och Israels folkmord i Gaza. Inget av dessa har lagförts genom påtryckningar från Väst. Jag ser därför anklagelserna mot den ryska statsledningen om krigsbrott och olagligt krig som en del av den västliga krigspropagandan, oavsett argumentationenen om huruvida Rysslands anfall mot Ukraina är att jämföra med NATO:s anfall mot Serbien, USA:s anfall mot Irak, Israels attack på Gaza eller ej. Jag anser även att NATO har accepterat kriget och gått in i kriget som en aktiv part genom att sabotera fredsförhandlingarna i Istanbul i april 2022 och att de därmed är lika ansvariga för att kriget hålls igång som Ryssland.

Alltså.

Ja, jag fördömer alla konstaterade krigsbrott, begågna av Ryssland såväl som andra parter.

Ja, jag tycker att krigsbrott utförda av enskilda befäl eller soldater skall lagföras I SAMARBETE med den ryska statsledningen. Jag tycker även att den ryska statsledningen skall SKARPT KRITISERAS för de handlingar som medvetet riktar sig mot civilt lidande i kriget. Jag vill UNDVIKA att använda fördömanden vars konsekvenser gör fredsarbetet otänkbart. Detta är nog den största analytiska skillnaden mellan de som i första hand vill se en snabb fredesuppgörelse, jämfört med de som i första hand vill arbeta för en seger mot Ryssland i kriget.

Jag vill se ett fredsavtal imed Ryssland angående konflikten i Ukraina och ser få eller inga utsikter till att den ryska statsledningen skulle kunna straffas för för de aktioner de har tagit under krigets gång. Därför bör fokus vara på att få ett stopp på krigshandlingarna snarare än att använda sig av ett politiskt språk som försvårar ett slut på stridigheterna.

Avslutningsvis vill jag även påminna om vad Herren Jesus Kristus, sade i Lukasevangeliet 6:37: 

Döm inte, och ni skall inte bli dömda. Fördöm inte, och ni skall inte bli fördömda. Förlåt, och ni skall bli förlåtna.