Beväpnad med pizza, dadlar, en annalkande förkylning och oändlig trötthet gick jag på filmstudio i februarimörkret.
Filmen handlade om en kvinna med författarambitioner som hade ett olyckligt förhållande med en patetisk bög, men ändå blev helt förtvivlad när han lämnade henne för att åka och bli ihjälslagen i Tyskland.
Hon flyttade till Paris och där jagade hon upp Simone de Bevouir som hon fick att hjälpa henne med att få sina böcker publicerade, för hon kunde beskriva den kvinnliga sexualiteten som ingen annan fast hon aldrig hade sex utan mest slogs med sin mor (som hade sex) eller sprang i skogen och onanerade. Ett tag blev hon tokig och hamnade på psykhus med nunnor och såg bögen i syne och skrek och härjade, men sen blev hon stalkad av en fransk cykelpojke och bjöd honom på middag så att de kunde ha sex innan middan ens var klar och då fick hon äntligen sin bok färdigskriven.
Jag manspreadade vilt på första parkett och sov mig igenom halva filmen. Pizzan var en romana, med buffelmozzarella , tomat , basilika och sardeller, vedungnsbakad för 4 €. Det finns inget som slår romana när man är lite småförkyld, ej heller smakar den illa varma , svettiga sommardagear. Det är saltet i sardellerna som gör det, ett tillskott när det behövs som bäst och är den tillräckligt saftig som den var ikväll behöver man inte ens dricka för att få ner den
