Om den digitala kapitalackumulationen och faran med utebliven social koncensus

Ända sedan människan kom på hur man skapar fiktiva värden har rädslan för att bli upptäckt med byxorna nere följd henne som en svart skugga.
Att ha fem kor i ladugården är en sak. Att ha ett värdebevis på att de bör finnas där är ett annat. Förr eller senare riskerar man att någon vill kolla mjölken de levererar, och då kan det visa sig att den är bra tunn i det senare fallet.
Risken för "bank runs", begreppet har ingen tydlig svensk motsvarighet, förföljer därför de privata bankerna , på samma sätt som att risken för hyperinflation skrämmer staterna. De första guldsmederna som lärde sig hur man kan skapa sig förmögenheter genom att skriva ut fler skuldsedlar än det fanns guld som täckte dem i kassavalven riskerade att då och då bli ruinerade, när kunderna med skuldsedlar i sin ägo kom i mängder för att samtidigt plocka ut sitt guld och det inte fanns där. Bankerna som lärde sig att göra om skuldsedlarna , vilka var tänkta att representera guldet till siffror i konteringsböcker vilka var tänkta att representera sedlarna vilka var tänkta att representera guldet löpte dessutom risken att kunderna skulle komma i massor för att hämta ut skuldsedlarna vilka var tänkta att representera guldet som inte fanns där, bara för att upptäcka att inte heller de fanns där.
Med den digitala revolutionen och Nixons frikopplande av dollarn från guldet, vilket samtidigt genom Bretton Woods frikopplade alla andra valutor från det hände något dramatiskt. Bankernas risker för att råka ut för bank runs minimerades, medan staternas risker för hyperinflation sköts på framtiden. Genom att slopa löftet att sedlarna skulle kunna bytas ut mot något annat än sedlar blev betalningsmedlet reducerat till en offentlig förtroendefråga och genom det digitala klareringssystemet garanterades bankerna en oändlig tillgång av likvida medel. Det senare förtjänar en särskild fundering , så vi skall ta ett ögonblick på oss för att gå igenom denna innan slutknorren kommer.
När banken skapar en miljon "ur luft" genom att samtidigt bokföra en likvid skuld på kundens tillgångssida som en skuld i den egna boken och en långsiktigt skuld på en miljon för kunden som en tillgång i den egna skulle man ju kunna tycka att risken för en bank run ökade. Någon skulle ju vilja komma och se sen där nyskapade miljonen i reda sedlar, vilka då inte finns tryckta ännu och även om sedelpressen i Tumba som numera ligger någonstans i Finland arbetar snabbt så kanske den inte arbetar så snabbt att miljonen hinner levereras enligt kundens önskemål, det kanske inte ens finns tillräckligt många träd kvar för att göra papper av för att täcka den. Risken för detta är nu minimal, eftersom de nyskapade pengarna ALDRIG LÄMNAR BANKSYSTEMET: Det är som att du säger "Hej, jag har en kanin i min hatt" till publiken och när den vill titta efter var kaninen är så säger trollkarlen "Nu ligger den i en annan hatt" när det visar sig att hatten är tom.
Kunden som just fått "låna" en miljon plockar nämligen, troligtvis, aldrig ut den i reda pengar. Istället köper han ett hus för den av en annan kund i banken, varför de digitala pengarna förs över från ett konto till ett annat i banken. Skulle kontot för den andra kunden ligga i en annan bank och det ansamlas för mycket digitala kontanter i den ena banken i förhållande till den andra så klarerar bankerna det dem emellan nattetid genom att konstatera att "jaha, nu har du lite för mycket digitala pengar, medan jag har för lite" Då skriver vi en intern skuldsedel oss emellan , så har du plötsligt dina digitala pengar igen som förut. Och där bankerna inte klarar av att buffra de digitala pengarna längre, så hjälper staterna till med arbetet genom att skriva statsskuldsväxlar och derivat.
Den enda gång någon riskerar att vilja titta efter var kon står är när kunden går till bankomaten för att hämta ut sin peng, och då 10 minuter senare lämna över den till en affärsman som vid dagens slut stoppar tillbaka pengen i bankens sedelfack igen för att fylla på bankomaten igen.
Detta frikopplande av pengen från den fysiska verkligheten tillåter då bankerna att skapa mer och mer och mer och mer pengar och sätta dem i cirkulation för att göra vinster på räntemarginaler, vilka då kräver att mer pengar skapas genom skuld för att kunna finansiera kapitalackumulationen genom vinstökningen. Staterna å sin sida kan skriva ut hur mycket statsskuldsedlar som helst, tills någon får för sig att kontrollera om staterna någonin kommer att kunna återbetala dem, vilket så klart ingen skall göra eftersom det då blir knas för alla, om man nu inte är en liten stat som Cypern eller Grekland , vilken kan tvingas till hysteriska sparåtgärder för att se till att den allmänna välfärden och offentliga ägendet skärs ner för att överföras till bankernas allmänna vinstackumulation
Istället för bank runs och hyperinflation fruktar staterna och bankerna därför numera ett annat spöke , vilket med en social term kallas för det "samhälleliga eller sociala koncensus". Denna term beskriver det förtroende allmänheten har för att saker går rätt till. Det är detta förtroende som får folk att gå till arbetet varje dag och som får handlarna att ta emot de digitala skuldsedlarna som människorna handlar för. Det är det som får den ena personen att acceptera att någon annan "äger" det där huset som står där, oavsett om det är bebott eller inte. Och det är det som förhindrar människor från att bara ta för sig varor utan att betala med skuldsedlar som någon annan har skapat åt dem ur tunna luften, det som får dem att tro att det skall finnas pensioner de kan leva på när de slutar att arbeta och också får dem att inte ställa sig själva alltför många besvärliga frågor om trovärdigheten i samtliga av de ovanstående antagandena.
Om det sociala konsensus skulle rasa i ett land skulle det snabbt bli mycket, mycket besvärligt. Därför ser bankerna och staterna noga till att inte förklara för allmänheten vad det är de håller på med. Istället försöker man göra ekonomi "svårt" och "komplicerat" genom att finansiera nationalekonomiska institutioner med syftet att förvilla bort funderingar om hur pengar och förmögenheter skapas, liksom att man skapar en mediaindustri som försöker göra Kens och Beyonces kärleksgräl till en viktigare världshändelse än frågan om bönderna i Yucatan har mat för dagen eller inte.
Om det sociala konsencus rasar blir det mycket mycket farligt. Då kommer människor i slutändan att börja döda varandra för att få behålla det de tror är deras egna. Striden om de fiktiva korna som inte står i båset längre och aldrig har gjort det kommer att dränkas i verkligt blod. Och då är det viktigt att rätt människor får skulden och blir dödade och de kommer i framtiden som många gånger tidigare bli dem som står längst från kapitalackumulationsprocessen, de som aldrig några pengar har haft och aldrig har haft en chans att kunna ackumulera några.