fredag 7 november 2014

Resebrev från Italien 7 - Att bli italienare, språket del 1 - Förarbetet


Vi har ju olika förutsättningar för detta.

Min historia är lite underlig. Jag har inga förkunskaper i det italienska språket som har kommit till mig utan  ansträngning. Men jag har fått någonting annat än mer värdefullt. En obändlig ambition, lika stark som livet. Och detta beror på min fader Sigvard Nordlund som var tränare för det italienska skidlandslaget mellan 1946 och 1964 och representerade Italien i tre olympiader, 1956 i Cortina, 1960 i Squaw Walley och 1964 i Innsbruck. 1968 kom den första stora framgången genom Franco Nones guld på tremilen i Grenoble. Då hade min far redan slutat, men något av stjärnglansen stänkte ändå över på honom. Det var ju han som hade byggt upp landslaget och den italienska skidtraditionen, för att sedan lämna över ledarskapet till en annan svensk, Bengt- Herman Nilsson.

I denna svensk- italienska miljö växte jag upp. Jag deltog i träningsläger i Italien från fyraårsåldern och jag såg italienska landslagslöpare i nationell träningsdräkt besöka vårt hem i Boden långt senare. Italien var en dröm, ett annat hemland högst närvarande och jag frågade min fader, - Pappa, kan du inte lära mig lite italienska? men han svarade "Jag vet inte hur man gör, jag har bara lärt mig det på egen hand."

Så jag gjorde det enda rätta en ung man kan göra. Jag läste lagen, tog reda på att det var en rättighet för gymnasiestuderande att begära italienska som C-språk om man hade en intresserad grupp på minst 8 elever och en lärare kunnig i ämnet och en sådan fanns på Tallboskolan i Boden i form av Schweizaren och tyskaläraren Muller och gud nåde dem av mina forna klasskamrater i 9:an som sade nej till en invitation till italienskastudier och så hade vi så det underlag som behövdes och en villig lärare och därmed var italienskaundervisningen på Tallboskolan ett faktum, vad jag vet en av de tre gymnasieskolor i landet som på 1970-talet undervisade i det språket.

Jag var ingen stjärnelev på gymnasiet och jag tror inte att jag fick mer än en trea i betyg, men vad gjorde väl det. Jag hade brutit barriären och återerövrat något av min barndom. De soliga sommardagarna i Firenze fick äntligen ett namn och de lekfulla somrarna i Jesolo med jämnåriga flickor på badstränderna och långa, föräldralösa promenader bland strandgatornas cafèer var inte längre oåtkomliga för minnet och Nones guldmedalj som jag hållit i min hand var nu även min egen erövring,  men inte på det sportsliga området utan det språkliga. Jag hade återfått en del av min identitet, den som min fader fött i mig och som det återstod för mig att ta för mig av. Och så fick det förbli i många år, fram till 1984 då tidens bana åter förde mig till Venedig genom den stora för att inte säga gigantiska anarkistfestival som hölls i staden detta år.

Anarkistfestivalen i Venedig, Ciao Anarchici samlade över 5000 frihetliga socialister från hela världen. Det fanns olika anledningar till att folk åkte dit, en del ville gå på föreläsningar, andra ville supa skallen av sig, åter andra ville träffa gelikar från hela världen och stå po torgen och diskutera i en skön omgivning av temporära barserveringar och arkitektoniskt klassiska fonder . För min del fanns glädjen i att äntligen efter över ett decennium som vuxen på egen hand för förstagången få prova ut mina språkkunskaper på italiensk mark. Och efter flera trevande försök kan jag än idag klart och tydligt komma det ögonblick då det lossnade. På ett arbetarfik av den typ som då ännu fanns kvar i Venedig satt jag och en venetianare långt från anarkistfestivalens vimmel och pratade med varandra. Eller rättare sagt, han pratade och jag höll med, vad det nu än var han pratade om. För plötsligt, mitt i en mening minns jag hur hans ord blev tydliga. Likt en Neo som förvånad med ens kan börja plocka kulor ur luften i Matrix  , började jag kunna urskilja orden ett efter ett ur italienarens talflöde och långsamt plocka ihop dem till ett sammanhang, som om jag hade lyckats frysa själva tiden med mina tankar. Berusad av både upptäckten och vinet tackade jag för samtalet och stormade ut mot gränderna, där jag fann en italiensk flicka att vandra hem med på vägen längs kanalerna. Vi pratade med varandra hela vägen, på hennes språk, under paraplyet hon bar. Vi skrattade och nojsade och när det var dags att skiljas gav jag henne en kram och vem vet kanske en kyss med och jag kände mig så lycklig, så lycklig och äntligen som om jag vore slutligen hemma.

När det var dags att åka hem igen till det i Sverige väntande fängelsestraffet för vapenvägran kastade jag mig i sista minut ut ur bussen för att springa iväg och gömma mig i en buske och gråta. En kvart minst uppehöll jag mina medtrafikanter, medan ett par stadiga italienska damer talade mig tillrätta och sade att det nog var dags att jag åkte nu, för jag kunde ju trots allt alltid om jag ville komma tillbaka.

torsdag 6 november 2014

Resebrev från Italien 6 - Att bli italienare, kulturen


Låt mig först säga det till de av mina vänner som tycker att jag nedvärderar det svenska. Nej, det är inget fel med att vara svensk och Dan Anderson är en lika stor poet som någonsin en Vergilius eller en Dante, men vi bör förstå för vår egen självbilds skull att vi tillhör utkanten. Vi är få, vi har varit fattiga och det vi har byggt upp vår kultur på är lånegods i högre grad än vad som gäller för de centrala delarna av Europa. Och Europa är i sin tur en utkant till mer befolkningsrika centra i Syd- och Östasien. Det har så varit och det kommer att så bli igen. Europas 300-åriga koloniala överlägsenhet pga.  kunnigheten i metallurgi,  skeppsbyggarkonst och våldsanvändning kommer att ebba ut, liksom Sveriges 100-åriga tätposition beroende på vår skog, vår järnmalm och den goda förmågan att hålla sig utanför väpnade konflikter. Sönderfallet har redan börjat och vår vana att titta ut över världen från världsbästapositionen kommer att avmattas.

Den svenska kulturen är relativt mager. Den är inte dålig men mager. Antalet medeltidskatedraler är ringa. Risken att gräva upp en antik marmorkolonn behöver inte bekymra byggbolagen, även om flintyxorna kan vara nog så irriterande.  Antalet världsberömda, omdanande, normsättande konstnärer inom måleri, litteratur, musik, skulptur etc finns, men de är snabbare genomgångna. Det svenska är inte dåligt, men det är i jämförelse föga. Och det beror inte på vår oförmåga, utan på omständigheterna, vårat antal och vår plats på planeten och i historien.

Har man det klart för  sig kan man börja närma sig det italienska. Har man det inte får man det.

Från en bok på italienska om italienares och utlänningars citat om Italien har jag fått bilden , fritt citerad av "italienaren som en man som vet att han bor på en arkeologisk guldgruva men föredrar att använda den till att bygga ett hönsskjul och sätta potatis". Denna guldgruva i form av konst, litteratur, språk, arkeologi och andra kulturskatter som finns överallt i varenda by och vartenda gathörn är underligt nog även vår guldgruva, eftersom så mycket hos oss kommer från dem, men det är italienaren som har byggt sitt hönshus på de övervuxna stadsruinerna , medan vårt står på moränen.

För mig som sysslar med språk blir detta klart varje dag jag upptäcker någon ny latinsk språkskatt och känner igen den från mitt eget språks struktur och historia, väl medveten om att det är detta som är ursprunget, enkelt, klart och regelbundet mitt i förfiningen, medan det från min svenska kultur är inlånat, och därmed suddigare och omformulerat. Musikern och konstvetaren kan slå i de italienska konstlexikonen i timtal för att hitta sina förebilder. Och en arkeolog kan jag tänka mig upplever något liknande gällande smycken och krukskärvor, hur de pryttlar som hittas i vår jord har en förhistoria som kan spåras tillbaka till Medelhavet, och tacka för det, det är ju vi som är inflyttade därifrån en gång i tiden, inte de som är utflyttade från oss.

Lena Hagerman har i boken Det rena Landet, om konsten att uppfinna sina förfäder visat hur allt från lerkrukor, silverskålar, mynt, självbilder, gudasagor och historiska myter har inlånats av germanerna från medelhavsområdet, så att det blir omöjligt för oss att se på oss själva utan att samtidigt se på dem. Denna relation är dock inte omvändbar på samma sätt. Italienaren blickar sorgligt nog inte upp emot norr för att finna sina förebilder. Det  är inte Snorre Sturlasson, Axel Oxenstierna, Gustav III, Anders Zorn eller August Strindberg som är de stora nordiska förnyarna här nere utan Jultomten (som rider på amerikanska renar) , IKEA och Pippi Calsalungha. Möjligtvis Carl von Linnè eller Selma Lagerlöf. Den senare inte för Herr Arnes Penningar eller Kejsaren av Portugallien utan för Nils Holgersson. Nils och Akkas resa över Sverige är underligt nog kända, kanske är det genom barnböckerna och populärmusiken vi från norr har gjort vårt största intryck.

Detta kan göra att man som svensk kan uppfatta italienaren som kulturellt självupptagen. Allt kommer härifrån, inget kommer utifrån. All film dubbas, de flesta konstverk, matverk, viner och kulturyttringar kommer från grannskapet och som längst från Sicilien och kunskapen om omvärlden är därmed begränsad. Men det vore fel att tolka detta som ett ointresse eller en okunskap, snarare en övermättnad av kulturarv. Vart du än gräver finns det nya ruiner. Varje gatunamn har en lång förhistoria, medan en tämligen anonym ringmursomgärdad stenstad från 1400-talet kan anses ha en "modern" stadsplan. Visste ni t ex att det i Parma finns en förening eller kanske snarare en akademi bestående av personer vars förnamn återfinns i någon av Verdis operor och, att antalet medlemmar är begränsat och att en ny medlem bara väljs in när en annan dör, som med svenska Akademin? Så när Aida eller Otello avlider går akademimedlemmarna igenom folkbokföringsböckerna med samma nit som någonsin Herodes för att hitta den nya akademimedlemmen med rätt förnamn. Och denna akademi är synnerligen levande, den åker runt i skolorna och föreläser om Verdis verk och alla barn i skolan får gå på operor och konstnärer och lära sig allt om den stora operakompositören.

Men bara i Parma. I Mantova 5 mil härifrån har man sina egna konstnärer, här startade ju renässansen. Och i Piacenza 5 mil åt andra hållet firar man sina egna mecenater och adelsfamiljer och likaså i Bologna. Och då har vi ännu inte rört oss långt från Emilien.

Detta ger även nyckeln till den andra hemligheten runt italienarnas kulturliv. För det första är det rikt och originellt i betydelsen att ursprunget i hög grad uppstått på platsen. För det andra är det lokalt. Här lever föreställningen om det lokala med samma frenesi som i byarna runt Siljansringen, medan det nationella intresset är svagare och i första hand består av språket. De interna motsättningarna inom landet är även massivt på det kulturella planet. Inte ens pasta kan de göra rätt i de andra regionerna och parmaborna framhåller gärna att deras Parmigianerost måste lagras minst 24 månader, mellan den usla Padovan 15 km härifrån på andra sidan Po bara lagras i 18.

Detta gör att svensken i Italien får finna sig att kasta sig mitt in i leken och lära sig nytt. Det är här det finns och sakerna här tas på allvar. Den svenska kulturen fungerar som partytrick och man kan visst upprätthålla intresset med den en stund, men man får finna sig i att även det för oss mest välkända är ganska vagt uppfattat här, medan det som vi känner som vår förhistoria här har rika paralleller. Kort sagt  vi vet vad en fresk är, men man skall inte förvänta sig att de känner till Morahästen eller runalfabetet.

Men den 15 meter höga Pinocchiostatyn i Borås är numera känd runt flodvallarna i Torrile och dess existens, vars make inte återfinns någonstans i Italien fortsätter att förundra.




tisdag 4 november 2014

Resebrev från Italien 5 - Att bli Italienare


Hur enkelt är det att byta land?

Jag har fått ställa mig den frågan ofta den senaste månaden.

Vill jag flytta? Varför skall jag flytta? Kan jag försörja mig? Smiter jag eller finner jag något nytt? Efter ett tag låter jag alla dessa tankar falla samman till en punkt av beslutsamhet där jag säger till mig själv - "Nu har du påbörjat det här projektet. Fullfölj det nu så att du får någonting med dig hem från det, så att det bara inte blir ytterligare ett av dina infall som inte ledde till så mycket"

För jag har ju möjligheten att åka hem igen, till skillnad från de som flyr från värre omständigheter än mig.

Mina egna omständigheter försämras betydligt efter den 15 dec. Då tar a-kassan slut och svenska staten tar sina händer ifrån mig. Kommer jag inte hem då är jag "on my own" - och mer än det, jag får inget aktivitetsstöd heller när jag kommer hem igen. Jag blir utförsäkrad och får vända mig till socialkontoret för min försörjning.

Det här har ställt mig inför en helt ny situation. Det svenska välfärdssystemet har alltså en bortre parentes och jag kan alltså komma att hamna utanför det. Mitt hus kanske kan skänkas till ungarna i ett förskottsarv och så kan jag börja betala hyra till dem, för att kunna bo kvar i det utan att tvingas till försäljning. Eller så kan jag söka svenska jobb från Italien och inte komma hem förrän jag hittat något säkert.

Vem vet, nu är dock min finansiella situation sådan att jag har råd att fundera över det alternativet. För det finns en möjlighet för mig att skaffa permanent uppehållstillstånd här nere utan att ha hittat ett arbete att försörja mig på.

Så här funkar det:

Initialt har jag fått ett U2-tillstånd av IAF, Inspektionen för Arbetslöshetsförsäkringen att befinna mig tre månader i Italien för att söka arbete. Under denna tid får jag befinna mig här med bibehållen a-kassa och går alltså runt ekonomiskt, till och med med ett litet plus. Hittar jag ett arbete under den tiden kan jag stanna och bli italienare, söka permanent uppehållstillstånd och börja betala skatt här nere. Hittar jag inget måste jag åka hem. Pengarna från Sverige uteblir och uppehållstillståndet i Italien går ut.

Trodde jag.

För nu har det visat sig att det finns ett sätt att kringgå uträkningen. Sverige kan jag bara strunta i, hejdå till bidragspengarna, men hur gör jag för att få permanent uppehållstillstånd  i Italien utan att ha arbete?

Jag vet inte om de som har skrivit reglerna har tänkt på detta, men i U2-avtalet ingår att jag måste följa den italienska arbetslöshetsmyndighetens direktiv medan jag är här nere. Och de har sagt till mig att du får söka jobb på egen hand, men skall du stå som arbetssökande måste du även studera italienska på CTP, det statliga institutet för vuxenutbildning i italienska språket. Och det liksom, passar ju mig som fina fisken, eftersom jag är i behov av fortbildning i italienska och de svenska a-kassereglerna gör det svårt för mig att studera italienska på hemmaplan. Väl inskriven på CTP har jag genom information från vänner och bekanta plötsligt fått en möjlighet att söka uppehållstillstånd som studerande. De ytterligare kriterierna för ett uppehållstillstånd är:
  • En fast adress. Check
  • Ett skattenummer. Fixat
  • En inskrivning i det italienska sjukvårdssystemet. Fixades med hjälp av ett temporärt uppehållstillstånd från den italienska folkbokföringen Anagrafe och mitt gröna, svenska EU-sjukvårdskort.
  • En försäkran att jag har tillgång till tillräckligt mycket kontanter för att försörja mig i ett år, en femsiffrig summa som enligt svenska förhållanden är överkomlig.
Med allt detta i hamn kommer jag nu den 24 november få ta ställning till frågan - Vill jag stanna eller inte?

Just nu lutar det år det. Jag har råd, jag bor bra. Folk är vänliga mot mig - ännu så länge. Jag har sommardäck på bilen. Jag studerar italienska. Jag lär mig nya saker varje dag. Men hoppet om att få jobb är ganska svagt, vill jag hitta något att försörja mig med får jag nog ordna det på egen hand, med hjälp av egna affärsideer om export-import, turistresor eller EU-projekt. Vi får se åt vilket håll det lutar.

Det här var den enkla biten - den byråkratiska. Den andra då? Hur går det att bli italienare på riktigt, språkligt, kulturellt, socialt.

Den jättefrågan får jag återkomma till