Resebrev från Italien 4 - Alla dessa kooperativ

En sak som ständigt förvånar mig. Alla dessa nätverk. Dessa kommuner, kooperationer, kollektiv. Allt detta volontärsarbete och alla dessa organisationer.

Italien lever liksom två olika liv. Ett är det officiella livet och storföretagens. De storskaliga lösningarnas tempel. Ett par , fåtaliga jätteföretag som kontrollerar större delen av landet, Pizarotti, Barilla, Zanussi, Fiat  och en tafatt regering som försöker förbättra villkoren för dem så går medan de grälar sinsemellan och med oppositionen. Och så bankerna så klart.

Men där under. Alla dessa nätverk. Parma där jag bor och kanske särskilt La Casa Rossa på Strada della Selva är omgivet av nätverk. Matinköpen görs via ett kooperativ bestående av 20 familjer som tillsammans finansierar lokala producenter av ekologiska matvaror och beviljar dem säkra arbetsvillkor. Skolmaten lagas av ett jättekooperativ som fått uppdraget att leverera mat till alla skolor i provinsen och i varje by ser man de tomma lokalerna efter Agricoltura, nätverk för matsolidaritet, biodiversitet, fröinsamlande, jordbrukets kooperativa inköpscentral som just har konkat. Och häromdagen fick jag en inbjudan till vernissage på den kooperativa läderverkstaden Jacono som tillverkar modeväskor åt hela Italien. Och för sjukvården, fattiga, halta och lytta finns ett volontärsarbete utan motstycke, ständigt fler intresserade av att delta än att det förnuftigt går att organisera. Som efter översvämningen i Parma då det fanns fler frivilliga hjälparbetare än kommunala spadar. Och så alla körerna.

Kooperationen i Italien är inte problemfri, men betydligt mer aktiv och levande än i Sverige och på något sätt mer ingående i folks vardag. Det svenska uttryckssättet att det "inte går" att arbeta kooperativt att det "måste finnas en chef" för att någonting skall fungera saknar motsvarighet. Istället talas om delaktighet, behovet av att det skall vara korta beslutsvägar och att kontrollen av ledningen för de kooperativt ägda företagen skall vara god.

Detta är det röda Emilien,  mellan stadsstaterna Venedig, Firenze, Mantova, Genova där företaget, bokföringen, bankväsendet och kapitalismen uppfanns som en del av det ständigt växande sociala medvetandet runt 1300-talet. Hur det ser ut i resten av landet återstår det för mig att lära mig.

Resebrev från Italien 3 - Får man säga neger.

Vi satt och pratade på torget i Colorno idag, nedanför raderna av sandsäcker runt torgbron vilka skyddat staden från översvämning och vattenskador i mångmiljon-, för att inte säga miljardklassen, men kom snabbt in på ett mer brännande samtalsämne. För hur är det i Italien, får man egentligen säga neger.

Bron (!) från översvämningen till negerordet var så klart Pippi Calsalungha, en av de få svenska beröringspunkter förutom jultomten som idag när Anita Ekberg blivit gammal och hängig ännu är känd för alla italienare. Och från Pippi över till pappa Efraim och den svenska negerdebatten, har den någon motsvarighet i Italien?

Enligt min samtalspartner som är en barägare till en annan bar i Colorno än den vi satt på just nu, (i brist på frisörer får man ta barägare här för att höra folkets röst) , är hela negerordsdiskussionen som finns här med absolut urfånig.  Negro (neger) eller nero (svart), vad är skillnaden egentligen? Det har alltid hetat neger och vit, negro e bianco. I varenda film fram till för tio år sedan används negerordet, skall man nu dubba om alla filmer bara får att några ignoranter (hans uttryck) från medelklassen vilka gillar att slicka anglicismen i arslet (mitt färgstarka tillägg) har fått för sig att negerordet är fult. Nej, stopp och belägg. Neger har det hetat och neger skall det heta i fortsättningen med. På min fråga på hur styrkeförhållandet mellan negersägarna och ignoranterna är svarade dock barägaren att ignoranterna har övertaget. De är fler och dominerar den offentliga debatten, men de fattar nada. Och vanligt folk fortsätter använda ordet som de har lust, för beskyllningarna om rasism är huvudlösa och överdrivna, det finns inget rasistiskt i att använda ett ord som alltid har använts och oavsett vad ignoranterna får för sig är det tanken bakom som räknas, inte ordet. Ger man det ingen dubbeltydighet eller nedsättande klang så finns det inte någon sådan innebörd. Alternativen till att säga neger (negro) är att säga svart, afrikan eller färgad (nero, africano o colorato) och enligt min vän var färgad det absolut värsta, det riktigt ryste i kroppen på honom över tanken på att behöva säga det.

Med det ämnet avklarat kunde jag inte låta bli att gå över med jämställdheten mellan män och kvinnor. Hur är det med den i Italien, funkar den eller inte. Är det ännu ett samtalsämne. Jodå, sade min vän barägaren. Det står bra till med den i Italien, kvinnor och män är jämställda, men det har blivit ett bakslag på senare år på grund av alla invandrare som har kommit hit. De förstår inte hur man skall bete sig mot sina kvinnor. Det är inte bara att komma hit till Europa och säga att man är fri och fri och kan göra vad man vill. Vaffanculo. Frihet kräver ansvar och det staten borde göra är att tala om för alla invandrare vad som gäller, så , så och så. Och passar inte det så kan de åka hem igen, friheten är till för de som förtjänar den och kan vårda den på rätt sätt.

Vilka regler som gäller för mig som invandrare fick jag dock inte reda på innan baren stängde för siestan. Dock har jag ingen kvinna ännu att utöva dem med, så vi får väl se om och när det kommer , den dagen den sorgen.

Diskussionen kan kännas igen från hemlandet kan tyckas, men jag märkte en skillnad. Inte en enda gång i samtalet dök frasen "men så får man inte säga i det här djävla landet" upp. Så det där är kanske precis just det man får säga här.

Resebrev från Italien 2 - Hur står det till med feminismen?

Naturligtvis har jag inte kunnat låta bli att fråga hur det står till med feminismen i det land jag numera bor i, för då jag har tänkt stanna såpass länge att jag numera betalar månadshyra tycker jag inte att ordet "besöker" räcker till för att beskriva det jag håller på med.

Att även Italien befinner sig i en brytningstid förstår jag efter några få, men inte alltför många diskussioner jag har haft med grannar och medmänniskor om saken. Gamla familjemönster lever kvar, som att pojkar inte får sova över hos sina flickvänner förrän de har skaffat hus och gift sig, pojkar knappt lämnar mamma förrän de är 35 eller gifter sig, att kvinnor förväntas meddela sina makar vad de håller på med, fast samma meddelandeplikt inte gäller makarna och att man - underligt nog för svenskar - aldrig tackar för maten eftersom det anses så självklart att den ställs fram på bordet av den som ansvarar för hushållet, mestadels kvinnan.

Men diskussion om dessa värderingar förekommer, inte minst bland de ingifta svenska vänner jag träffar. Att mannen i hushållet hänvisar till sin mor som hjälpreda när orken i familjelivet tryter håller inte i mötet med en så främmande kultur som den svenska och det där med att ungdomar skall tvingas köpa hus innan de får sova tillsammans kanske funkade medan husen ännu kostade under 300 000 Euro, en investering som föräldrarna oftast tvingas bära på egen hand.

Men som självständig politisk rörelse har jag inte sett några spår av feminismen ännu. Jag har för säkerhets skull frågat min värdinnas son som är ledare för den största studentfackföreningen i Parma och han avvisar frågan. Det finns ingen politisk rörelse i Italien med feminismen som huvudfråga och feminismen är ett perspektiv bland andra Det finns en medvetenhet om könsdiskriminering, men det finns så många olika diskrimineringsgrunder, så varför skulle man just lyfta genusfrågan? Enligt honom är motsättningen mellan Nord och Syd i Italien den största grunden för diskriminering och viktigast att arbeta emot. Och angående frågan om kompetens och könsbalans med tanke på den svenska regeringssammansättningen förstår han inte poängen. "Om åtta män eller åtta kvinnor är mest kapabla och intelligenta är det väl bäst att man väljer dem till en grupp av tolv människor än att man försöker hitta sex av varje". En pragmatisk inställning som i hemlandet håller på att bli lika obsolet som föreställningen att unga par inte skulle
 få ligga med varandra innan de är gifta.

Resebrev från Italien 1

Det är den första oktober idag och även den första höstdagen i Italien. Vädret är småruggigt, runt 17 - 18 grader och regnigt. Jag har varit borta från Sverige i 20 dagar nu och i Italien  sedan 17

Det är min första dag med hemlängtan, inte en sådan där stormande längtan efter att återse det gamla hemmet, mer en molokenhet, en dyster tanke på vad jag har lämnat bakom mig och svårigheterna framåt. Något arbete finns inte i sikte och vardagen i Italien blir allt mindre festlig. Inte för att detta är något jag inte har förberett mig på, nej jag trodde inte att det skulle bli en semester, men av alla de motigheter jag kunde räkna in var den jag nu känner den mest oväntade. För det är ju alltid så att det man får är det man inte förväntar sig.

Det jag är trött på är inte vädret, det är underbart även ner det kylslagnare slår till. Det är inte vinet eller maten, nejdå, jag kan fortsätta med detta hur länge som helst. Inte heller sinnelaget eller mötet med italienarna i vardagen.

Det som tröttar mig är språket. Jag är vanvettigt less på italienska. Jag är trött på att inte förstå, på att inte kunna uttrycka mig. Jag har blivit allt trubbigare i mina utspel, allt tystare. Allt mer lyssnande och mindre pratande. Jag är trött på att inte hitta orden, inte kunna uttrycka mig med elegans, inte kunna variera mig, uppleva att allt jag sätter är trötta upprepningar. Jag vill ha ett rikare språk, känna till fler samtalsämnen, kunna uttrycka mig mer belevat, förstå  nyanserna, inte längre känna mig som ett vilset barn i alla konversationer och behöva fråga om vad som sägs, utan uttrycka mig vältaligt, världsvant och med finess som jag kunnat på mitt hemspråk, vilket jag upplevt som en styrka.

Jag har blivit en lyssnare.

De som känner mig skulle nog säga att det inte är till min nackdel, men det var oväntat. Jag är trött, orkar inte ta till mig mer, går till andra och ber om hjälp istället för att läsa själv, får kämpa med småsaker i varje informationsmoment och är slutligen nöjd med att bara sitta ifred och drömma.

I'm an alien, I'm a swedish Alien, I'm an alien in Colorno.