Av olika anledningar doktorerade jag aldrig. Främst –
bristande studiedisciplin, men kanske även bristande intresse – och förmåga.
Sista året på teoretisk fysik tog mer än det gav och jag hoppade av innan
examen.
En kurs för doktorander hann jag dock gå – av eget intresse
och för att deltagare saknades, dvs platser fanns lediga. Kursen hette ”Journalistik
för doktorander” och var på en poäng. Dvs en veckas föreläsningar. Kursen var
ett samarbete mellan Chalmers Tekniska Högskola och Journalisthögskolan med
syfte att bygga en bättre förståelse för populärvetenskap och annan
publicistisk verksamhet bland doktoranderna i fysik, vilket man ansåg bristfällig.
Och typiskt nog var intresset för kursen låg bland doktoranderna, inga
nobelpris eller välavlönade industrijobb hägrade, så merparten av platserna
stod tomma, till min stora glädje.
Kursen innehöll ett antal seminarier om hur man skriver
vetenskapliga texter och hur man populariserar dem. Vi fick lära oss skillnaden
mellan en nyhetsartikel, en historia, en avhandling, en essä osv. Vi gick även
igenom en del sociologisk teori, om hur
vetenskapskollektivet fungerade, om varför motståndet mot popularisering
av forskarrönen var så hårt, om den avundsjuka som forskare som lyckades popularisera
sina arbeten kunde möta, om svårigheten
att bli seriöst bemött av vetenskapliga facktidskrifter efter en
popularisering av ett ämne, om orsaken till att forskare valde svårlästa
upplägg i sina avhandlingar, om kvaliteten och den vetenskapliga nivån i olika
populärvetenskapliga magasin som Illustrerad Vetenskap, Populär Vetenskap,
Forskning & Framsteg osv. Och som lök på laxen fick jag ett sommarjobb och
skrev några artiklar på Chalmers egen populärvetenskapliga tidskrift Teknik
& Vetenskap, vilken försökte kombinera populariserande med hög vetenskaplig
kvalitet.
Den mest intressanta föreläsningen på kursen hölls av en man
som då var professor på Journalisthögskolan, jag har glömt bort hans namn. Föreläsningen handlade om något som borde
vara intressant både ur beteendevetenskapligt och marxistiskt perspektiv,
nämligen om hur synen på intelligens har påverkats av trycktekniken genom de
olika tidsåldrarna. Särskilt berördes två olika typer av intelligens,
textläsandet och bildseendet. Av vilka jag för övrigt senare har lärt mig att
hinduismen definierar textläsandet som passiv och drömmande medan bildseendet är en aktiv, vaken mental
aktivitet.
Föreläsningen tog start i tidig medeltid. Det var en tid då kopiering
av handskrifter var den dominerande tekniken, det mesta skrivandet gjordes av
munkar och materialet var huvudsakligen biblar och andra religiösa texter.
Under denna tid syns ingen tydlig skillnad i värdering av ”läshuvuden” som är
bra på att förstå skriven text och konstnärligt sinnade människor som är bra på
att måla, rita eller ta till sig information via skisser. Detta förklaras med
att det var lika mödosamt att skriva ner en sida text som att rita en förklarande
blid. Båda typerna av intelligens var likvärdiga ur ett arbetsekonomiskt
perspektiv. De producerade alstren visade också en hög grad av integration
mellan bilder och skriven text. De olika sätten att föra över information blandas
och betraktas som likvärdiga.
Med Gutebergs tryckteknik på 1300-talet kom detta snabbt att
ändras. När biblar och andra böcker kunde
massproduceras med hjälp av typer, färdigskurna bokstäver som doppades i bläck vilka
därefter trycktes mot ett bokark ökade hastigheten med vilken skriven text
kunde produceras dramatiskt. Dock var det inte lika enkelt att snabbt producera
bra bilder. Medan en text kunde plockas ihop snabbt som ett pussel av typer,
måste bilden först ritas, därefter avkodas som ett spegelvänt trä eller
kopparsnitt, om flera färger skulle användas måste snittet delas upp i olika
grundfärger, därefter var och en återtryckas på särskilda sidor, vilka
svårligen kunde integreras med den tryckta texten.
Bilden blev därför dyrbar, medan texten blev billig. Vid
denna tid märker vi också hur läshuvudet gör sitt framsteg inom den europeiska
intelligentian. Universiteten bildas och de som premieras är de studenter som
kan lära sig kunskap genom de massproducerade texterna. De som inte kan läsa
snabbt eller förstå komplicerade teoretiska beskrivningar kallas för
tröghuvuden och anses dummare än andra. Konstnären, vilken framställer bilder
slutas att betraktas som en kunskapsförmedlare, istället blir han en artist vars alster i
första hand är tänkta som prydnadsföremål, eller som underhållning åt den
trögläsande eller illitterata befolkningsmassan.
Denna utveckling fortsätter oavbrutet fram till mitten av
1700-talet. Den skrivna texten anses vara kunskapsöverföraren, medan tryckta
kopparstick i den mån de förekommer i litteraturen i första hand är
utsmyckning, eller porträttering av enstaka, dramatiska ögonblick i en
skönlitterär beskrivning. Endast personer med snabb fattningsförmåga av text
anses värda att satsa på för högre utbildning och förmågan att beskriva kunskap
i ord värderas högre än att rita skisser. Denna trend bryts först då
fransmannen Diderot kommer på en banbrytande idè. Varför inte framställa ett
folklexikon, där skriven text på en sida kombineras med bilder på motsvarande
ark, med sifferhänvisningar från den skrivna texten till bilderna. På så sätt
skulle de handskrivna böckernas integrerade beskrivning av text och bild kunna
bli till gagn för den mindre läskunniga allmänheten. En fjäril kunde ritas vid
sidan av dess latinska namn. En kartbild kunde ange platsen för en ort,
istället för att dess koordinater anges i latitud och longitud i en löpande
text. Diderots folklexikon blir snabbt populärt och höjer både läskunnighet och
allmänbildning. Dock ses dess innehåll av de intellektuella vid universiteten
som ”lågt” och riktad till en icke intellektuell allmänhet. Akademiska verk
fortsätter att produceras utan bilder och vi får två kulturer bredvid varandra,
den bildrika populariserade folkkulturen och den textrika akademiska
litteraturen.
Nästa steg i utvecklingen tas i vår egen tid. Genom offsettrycket
och senare även datorteknikens ord- och bildbehandling upphör i slutet av
1900-talet skillnaden i svårighet mellan att trycka och återge text- respektive
bildmaterial. Fortfarande dröjer sig dock
den sociologiska skillnaden mellan läshuvudet och bildbläddraren kvar i det allmänna
medvetandet. Serier är för barn. Bildrika veckotidningar för tonårsflickor,
medan högtravande akademiker skall läsa text, text, text. En Nationalencyklopedi
enligt äldre akademiskt snitt med långa avsnitt förklarande text och få bilder
tas fram som rikslikare för den officiella kunskapssynen. Denna ställs mot Bra
Böckers bildrika bokklubbslexikon, vilken i Diderots anda snart står i var mans
bokhylla, medan Nationalencyklopedin får svårt att nå utanför universiteten och
en trängre akademisk krets.
Det är i denna kontext någon i mitten av 1990-talet före
internetexplosionen journalistikprofessorn gör ett profetiskt avstamp och
förutspår den integrerade texten och bildens återkomst som allmän
kunskapsförmedlare, samtidigt som han förutspår det snara avvecklandet av
läshuvudets monopol som företrädare för den intellektuella kunskapstraditionen.
Och därmed även ett närmande mellan den vetenskapliga avhandlingen och den
populärvetenskapliga artikeln som erkänd kunskapsförmedlare. I ljuset av den samtida
utvecklingen vill jag ge honom alldeles rätt.
Kopplingen till Kina
då?
Jo, enligt en avhandling skriven om i National Geographic så avläser kineser och västerlänningar en bild olika. Västerlänningen
letar efter information down – up från detalj till helhet, medan kinesen går up
–down, från helhet till detalj. Detta skulle då peka på en skillnad i
uppfostran till ett holistiskt respektive analytiskt tankesätt, för det är nog
ingen som riktigt tror att bildavläsningstekniken sitter i generna. Istället är
det nog så att de kinesiska barnen, genom filosofiska traditioner, men även
genom det kinesiska alfabetets karaktär av piktogram ännu får lära sig ett
annat sätt att söka och värdera kunskap på än det sätt som de västerländska
barnen har blivit skolade i, ända sedan Gutenberg och framåt.
