Det finns två huvudsakliga sätt att skapa pengar. Det ena är
att låta pengarna motsvara ett värde, den andra att låta valutan motsvara en
skuld –och sen övergångstyper där emellan. När konungen präntar in sitt sigill på
ett metallstycke skapar han ett mynt. Det han ursprungligen gör är att
garantera att metallstycket har en överenskommen, uppmätt vikt. Han går i god
för betalningsmedlets trovärdighet. I andra system, som det nyskapade BITCOINS
är värdet helt abstrakt, men fortfarande ett värde. En BITCOIN motsvarar
ingenting, annat än värdet/statusen av att inneha en BITCOIN.
Det andra sättet är att skriva skuldsedlar. IOU:s. Jag har lånat en tillgång av dig
(ursprungligen guld) och skall lämna tillbaka den till dig. I detta exempel är
utfärdaren ansvarig för återbetalningen. I andra system, som det av
alternativekonomer ofta förespråkade LETS-systemet skapas valutan i transaktionsögonblicket
genom att den som köper en vara eller en tjänst skapar en skuldsedel som en
tillgång för mottagaren,vilken sedan blir en del av det allmänna ekonomiska
kretsloppet. Jag klipper din gräsmatta och du ger mig 100 LETS. Ditt LETS-konto
hamnar på minus 100 ,medan mitt hamnar på plus 100. Därefter kan mina plus-Bits minskas genom att byta till mig tjänster av andra i systemet.
Det betalningssystem vi allmänt har idag utgör en glidning från
ett värdebaserat till ett skuldbaserat system.
Grovt sett kan man säga att mynten och sedlarna motsvarar ”värden”,
eftersom dessa är utgivna av Riksgälden och ursprungligen motsvarade ett löfte
från staten att vid behov ersätta sedlarna med rent guld. I princip alltså,även
om kopplingen till guldet är nedmonterad genom Bretton Woods
och Richard Nixon. Resten av valutan skapas genom att bankerna lånar ut pengar
till privatpersoner och företag. De utlånade pengarna bokförs vid lånetillfället som en
skuld i bankens balansräkning, vilken balanseras av en tillgång motsvarande
kundens löfte att betala tillbaka pengarna. Det är här problemen uppstår och det
av flera olika anledningar:
För det första –och enligt mig viktigast av allt är skulden
likvid, medan tillgången är långsiktig.Kunden kan gå ut till bankomaten och
trycka ut sina pengar på studs, eller se till att banken skriver ut en check på
beloppet. Återbetalningen av skulden är däremot avtalad på sikt. Kunden har
oftast flera decennier på sig att betala tillbaka. Normalt utgör detta ingen
risk för banken,eftersom den kund som tar ut pengarna ger dessa till en annan kund,
vilken sätter in den på (Statistiskt slumpmässigt sett) samma bank,varpå de
likvida medlen bara flyttas från ett konto till ett annat.
Tidsskillnaden mellan skuldens likviditet och tillgångens
långsiktighet blir dock en risk, vilken kan aktualiseras genom en S. k. Bank
Run. Om alltför många kunder samtidigt tar ut sina pengar ur banken utan att
sätta in några försvinner bankens likvida reserver. De måste då i det läget gå till riksbanken och
tigga om likvida medel och för dessa presentera säkerheter i form av de
fordringar de har på sina kunder. PGA detta ställer staten upp
kapitaltäckningskrav typ BASEL II,vilka
stipulerar vilka säkerheter banken skall kräva av kunden för att kunna få låna
ut (dvs. skapa) pengar.
Det första som måste förstås är att banken verkligen skapar
pengarna i utlåningsögonblicket, på samma sätt som att deltagaren i
LETS-systemet skapar betalningsmedlet vid lånetillfället.Banken lånar inte ut
”spararnas pengar”. Banken skapar nya pengar när den lånar ut. Detta upptäcker
man genom en strikt bokföringsteknisk analys av bankens lånehantering.
Säkerheten består oftast av inteckningar i fastigheter, vilka
kan intecknas högre ju högre marknadsvärdet på fastigheter är. Men
marknadsvärdet är i hög grad elastiskt beroende av hur mycket betalningsmedel
som finns. Och betalningsmedlet skapar banken själv. Här uppkommer
med tvångsmässig nödvändighet den risk för att lyfta sig själv i håret som kallas
för en ”bubbla”.Banken lånar ut mer pengar så att folk skall kunna skuldsätta
sig allt tyngre för att köpa varandras hus allt dyrare. Banken skapar valutan, gör stora
vinster på räntemarginalen och vältrar överlikviditetsrisken på sikt på skattebetalarna,eftersom
”betalningssystemet inte får haverera” och staten rutinmässigt går in och löser
ut lånen från havererade storbanker
När Pär Holmgren skriver att:
” Vi har på bara några årtionden skapat ett samhälle
där det ses som helt normalt att inte bara låna till sitt boende och annat som
har ett mer eller mindre bestående ekonomiskt värde, utan även att låna till
konsumtion av olika varor som helt saknar bestående ekonomiskt värde.”
så är det bara en logisk konsekvens av att vi har valt ett ekonomiskt system där valutan skapas genom privat skuldsättning och valutamängden hela tiden förutsätts öka. Vilket då leder till att den privata skuldsättningen måste öka för att hålla karusellen igång
Varför måste då penningmängden öka? En ytlig analys skulle svara ”därför att vi vill
ha tillväxt”. Vi blir varje år fler och fler som vill få det bättre och
bättre och om handeln skall öka måste det finnas mer pengar.
En djupare analys ger tillhanda att det är
avkastningskravet på pengar som driver tillväxtkravet framför sig –och det är här
kritiken mot räntan kommer in.
Normala tillgångar förtvinar när de lagras. Säd ruttnar,
metaller rostar och tyg möglar.Termodynamikens andra lag går sin gilla gång.
Men pengar,detta abstrakta fenomen behöver inte följa de fysiska lagarna .Pengar
förväntas istället växa när de ligger still.Vi vill ju ha ränta på våra pengar.
Vi förväntar oss det. Det har vi fått lära oss från barnsben med olika argument,
som att den som avstår från att
konsumera och istället sparar skall belönas för detta. Detta gör pengarna till
den mest åtråvärda av alla resurser,eftersom det är riskfritt OCH lönande att
inneha dem. Denna efterfrågan skapar även en ständig brist på dem –hur mycket
vi än får av dem har vi inte nog, vilket skapar ett frivilligt incitament till
att driva upp penningmängden.
Men det finns även ett tvångsmässigt incitament – skulderna
som har skapat penningmängden skall ju betalas tillbaka –och det med ränta! Och det är här vårt ekonomiska system blir
matematiskt omöjligt att förstå och försvara, eftersom pengarna som räntan skall betalas tillbaka med inte har skapats ännu.
Tänk att jag är den enda producenten av idolbilder på hårdrocksstjärnor. Alla barn vill byta med idolbilder, Tre Gene Simmons mot en John Lord. Alla barn
vill byta med varandra och göra bra affärer. Du säger åt barnen att de får 10
bilder var,bara de betalartillbaka 11 bilder var nästa vecka. Alla barn går med
på det,för de tror att de skall göra bra affärer. Vid veckans slut har några gjort
det och kan betala tillbaka 11 bilder, andra har inte gjort det och blir
skuldsatta. Du har, med matematisk nödvändighet gjort en vinst på 10 % av den
totala producerade mängden hockeybilder.
Frågan är hur vi nu skall hantera situationen.
Ett sätt är att du KONSUMERAR ut ditt överskott av
hockeybilder till de skuldsatta barnen.
De får göra tjänster för dig, mot att du skriver av deras skulder.
Ett annat sätt är
att du ÖKAR SKULDSÄTTNINGEN genom att barnen som är skyldiga bilder får låna nya
bilder mot ränta.
Ett tredje sätt,vilket du vill undvika,är att de skuldsatta
barnen går i konkurs, varpå dina fordringar på dem måste avskrivas.
I praktiken inträffar en kombination av detta,vilket
Michael Rowbotham har beskrivit i sin bok med samma namn som ”The Grip of
Death”.Vi tvingas arbeta gratis åt kapitalägarna och blir samtidigt hela tiden
mer skuldsatta till dem. Med matematisk nödvändighet.
Om vi går över från hockeybilder till reda kontanter skall
vi se att tillväxtproblematiken tillkommer som en konsekvens till expansionen
av penningmängden, vilken kommer som en konsekvens på avkastningskraven på
passivt sparkapital. Penningmängden
måste öka om gamla skulder och fondsparande som pensioner etc. skall kunna betalas
tillbaka med ränta. För att dessa pengar då skall motsvara något annat än
inflatorisk sifferexercis inskärps kravet att produktionen av varor och
tjänster skall öka i samma takt som penningmängden. Normalt analyserar vi
situationen tvärtom –att det finns ett tillväxtkrav som driver upp
penningmängden. Men var kommer tillväxtkravet ifrån? Det står inte inskrivet i
grundlagen. Jo –tillväxtkravet kommer sig av att penningmängden ökar pga avkastningskrav
vilka driver fram en ökad skuldsättning och för att inte penningvärdet skall
urholkas måste realekonomin växa. Med katastrofala ekologiska konsekvenser som
följd.
