På vilket sätt utmärkte sig Stora Zimbabwe och vilka ting uppfanns i det riket? Kompassen? Krutet? Kullagret? Transistorn? Musköten? Propellern? Sextanten? Nej jag trodde inte det. Jo jag vill ha insatta svar, men vad jag undanber mig är reflexmässigt pk-flum om att alla kulturer är lika mycket värda osv. Jag kan med gott samvete hävda att amerikanerna har bidragit mer till världshistorien än Australiens aboriginer eller att Romarriket både innan och efter uppdelningen var mer betydelsefullt än Vendelkulturen.
I sporten "sparka ner någon som redan står på knä och sen fråga varför han inte kan stå rakt" har etnocentrikerna omgrupperat sig kring frågeställningen om uppfinningarnas betydelse. Att vi i väst med vapenmakt metodiskt har rövat tredje världen på dess välstånd i runda slängar ett halvt millennium har blivit till en fråga om vem som uppfann kompassen. Inte, vilket kanske vore intressantare, vad man gjorde efter att man uppfunnit kompassen.
I och för sig är detta en skendiskussion, eftersom syftet med den är att legitimera kung Leopolds hög av avhuggna kongoleshänder, men då jag stött på den i andra diskussioner tidigare är den värd att peka på som en ideologisk trend.
Mest hajade jag till över att höra exakt samma argument runt min favoritkontinent Indien. Vad har indierna uppfunnit de senaste 1000 åren? Vad ger det dem för existensberättigande? Jag som inom indologin fått lära mig att stormogulen Akbars välde var världens mäktigaste rike på 1600-talet hajar till på sånt men när jag letar i historieböckerna finner jag förutom tillbakavisande av överdrifterna ett visst fog till funderingen som likt Jared Diamonds frågeställningar kan peka på kulturgeografiska skillnader utan att föda rasistiska resonemang.
Något som kännetecknar mänskliga civilisationer verkar vara att de går i vågor. Alla har höjdpunkter någon gång. Sen kommer platåfaser, stiltjen och sammanbrott. Norden kommer loss ur bronsåldern 500 år efter alla andra. Europa står i många (men inte alla) avseenden still under medeltiden medan arabvärlden samtidigt blomstrar. Kina tar paus från sin världsledande position, medan hinduerna är så blasè efter sin 1000-åriga guldålder att de motståndslöst låter sig köras över av muslimerna.
I detta är inte den intressanta frågan varför någon "inte utvecklar något", utan varför man stannar upp. Varför infinner sig en platåfas här och var. Urinvånarna i Australien (heter de aboriginer fortfarande?) tyckte uppenbarligen att det räckte med bumerangen och digeridoon. Kina kunde erövra världen, men beslöt att låta bli för att den inte var något att ha, medan katolska kyrkan tidigt bestämde sig för att gamla sanningar är att föredra framför nya.
I dessa funderingar kommer jag förutom Jared Diamonds kulturgeografiska förutsättningar att tänka på Pierre Guillet de Monthoux' bok Läran om företaget där han utreder frågan om företagets uppkomst. Varför har vissa kulturer utvecklat företaget som verksamhetsform, medan andra har låtit bli och istället renodlat klassicism inom konst och näringsliv? Vilka faktorer behövs för att starta en innovativt samhällsklimat? Och är detta alltid en önskvärd utveckling?
Sådana frågor är intressanta. Frågor om varför negrerna inte uppfunnit kompassen (Därför att lejonen käkar upp dem oavsett om de springer åt norr eller söder) ger bara ett debilt intryck. (Debil betyder ungefär "dum i huvudet" eller "svagsint")
Om vi vänder på resonemanget kan vi istället fråga oss varför vi europèer är så påhittiga. Till att börja med är vi inte så påhittiga som vi tror eftersom vi fått fröna till det mesta vi berömmer oss för från Kina och Orienten. Goda innovatörer, mer än uppfinnare.
Men på ett par områden har vi varit överlägsna, sjöfarten och metallurgin. En som vet att berätta om detta är författaren Sven Lindqvists som likt Diamond före honom pekar ut ett par geografiska motivatorer för Europas utveckling. För det första är vi en fattig kontinent. Det är kallt i norr och magert runt medelhavsområdet, delvis till vår egen förskyllan, då vi orsakat enorm jordförstörelse genom att hugga ner omfattande skogsarealer till vårt riktigt stora utvecklingsprojekt - skeppsbyggarkonsten. Europas fraktala kustlinjer med alla dess öar, bukter och näs har skapat en miljö där skeppsfarandet och då särskilt sjökrigandet blivit avgörande för kontinentens utveckling. De övriga högkulturerna, Indien, Kina och det förcolombianska Mellanamerika har alla haft flacka kustlinjer där sjöfarandet varit av begränsat intresse. Med sjökriget växer också artilleriet i betydelse, eftersom den som kan slunga mest skrot från längst håll går segrande ur striden och där kom incitamentet till kanonen och utvecklandet av stryktåligt gjutjärn. (Teknologin i våra kanoner och gevär var inte unik. Flera av våra "fiender" lärde sig snabbt att replikera dem, men de kunde inte kopiera gjutjärnet, varpå kanonerna och mörsarna exploderade upp i deras egna ansikten) Och med kanonen och fregatten stod resten av världen sig slätt. Kineserna hade möjligheten att erövra världen, men avstod som sagt. Mycket verkar det ha berott på att Kina inte ansåg att det fanns någonting utanför dess gränser värt att erövra, något som Europa snabbt kunde se att det gjorde. Så medan Kina invecklade sig i interna dynastistrider hann vi som fått krutet av dem att gå om i utvecklingen.
Det här är snabba drag, men sett som förklaring till varför vi kunde skaffa oss ett erövringsmonopol tycker jag att det duger. För att jämföra uppfinningsrikedom mellan Europa och resten av världen efter 1700-kallt blir bara löjligt. Det går inte att uppfinna något med ögonen intryckta och en knytnäve nerkörd i halsen.
