Libyen har redan rasat ner till sista femtedelen på Aftonbladets nyhetsblogg (efter Persbrandt och före Big Brother). Inget händer där längre medan de svenska piloterna väntar på att få inkvartera sig på Sicilien. En ledare har de dock skrivit vilken andas trötthet. Qadhafi beskriv som en galen operettlik tönt, FN;s insats backas upp utan problematisering, samtidigt som det konstateras att ett halvdussin andra konflikthärdar "borde" få samma stöd åtminstone på pappret, men att det är mindre troligt att de kommer få det i praktiken.
Det som skiner igenom i de internationella kommentarerna är hur ovillig västmakterna är att fastna med landstyrkor i ytterligare ett ökenkrig. Samtidigt konstateras att rebellerna är mycket dåligt rustade och knappast kommer kunna knäcka Qadhafi utan ett militärt stöd som går utöver vad som fastslås i FN-resolutionen
Jag tror därför att FN-insatsen i Libyen kommer att gå i baklås. Tanksen kommer att köra fast i sanden i ett stilleståndskrig där till slut båda sidorna erkänns som oljeleveratörer. Eller så blir marktrupper nödvändiga, med följd att en lydregim med rebeller i toppen installeras vilken snart kommer att ha eget människorättsblod på fingrarna.
Får jag fel skall jag äta upp något.
Tillägg: Men visst är det rätt att stödja rebellerna. Med viss försiktighet dock. Orosmolnet här handlar inte om "muslimska fundamentaliser", utan om Tripoli-Cyrene-polariseringen. Qadhafi från Tripoli mördade den tidigare Libyska kungen från Benghazi. Upproret kommer från Benghazi, stödet för Qadhafi från Tripoli. Sånt skall man vara aktsam med.
Konsten att renovera ett trädgårdsland
3 år sedan
